Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Per Hallströms »Ungdomsnoveller». Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Steil Selander
naiv bortkommenhet, som verkar både
rörande och löjlig mot bakgrunden av allt det
brutalt rätliniga och streberaktigt
målmedvetna i de nya omgivningarna. Men så
som Hallström ser den stora republiken,
som en öken av platt, banal, andetom,
hopplös fulhet, blir dessa omöjliga människors
tafatta försök att föra in en smula flykt
och fantasi i det knastrande torra släpet
för bröd och dollars trots allt något
mänskligt försonande — vare sig de berusa sig
med barnsliga drömmar om
spekulationsvinster på vetebörsen som den lille Krohn
i »Ett bolag» eller med stora ord och
inbillade hjältedåd som de båda ingenjörerna
i »Kulturkamp». Det är mycket
karakteristiskt för Per Hallström, att de spår av
en annan, mer andlig kultur, som kommer
honom att sympatisera med dessa f. d.
universitetsbildade tyskar, i det till
ytterlighet praktiska amerikanska samhället endast
blir en börda, som gör dem odugliga för
livet där. De figurer, han skildrar, ha
nästan alla en eller annan defekt, som
ställer dem utanför den normala sociala
gemenskapen och får andra människor att
rycka på axlarna åt dem. För att han skall
fatta intresse och sympati för en person,
måste han på sätt och vis kunna se ned
på denne. Hans syn på sina diktade
gestalter, för så vitt dessa tillhöra hans
samtida, präglas på en gång av överlagsenhet
och medlidande. Han är den typiske
observatören; i hans nyfikenhet på
människorna och deras underliga sprattlingar på
scenen kan det blanda sig mycket känsla
av olika slag, sorgsen förundran, ömkan,
indignation, road småförtjusning, till och
med en viss beundran — blott de inte
begära att han själv skall spela med! Han
själv fordrar att få stå utanför och ovanför
det hela som regissören på parkett. I den
svenska litteraturens oöverskådliga rad av
lyriker och jagdiktare, på vers eller prosa,
är han snart sagt den ende som aldrig
talar om sig själv annat än för att ånge
det intryck en miljö eller ett landskap gör
på honom och på detta sätt anslå tonen i
den följande berättelsen. När han, som i
»Vinterdagar», en av den föreliggande
bokens noveller, åtminstone skenbart talar i
eget namn, så visar han sig inte sådan han
egentligen är; han skriver själv därom i de
»Upplysningar» som inleda boken, att »det
föll sig på något sätt naturligt att leka mig
till ett något annorlunda jag, än som var
mitt, med en litet blaserat ironisk ton av
estetiskt dagdriveri» etc. Utan tvivel är
detta en mycket aristokratisk ståndpunkt
för en diktare; men det kan inte hjälpas,
att denna njugghet med sig själv och sitt
eget hindrar Hallström frän att få läsaren
så helt i sin hand som han eljest skulle
kunna. Man känner sig en smula pikerad,
ungefär på samma sätt som av en
grandseigneurs nedlåtande intresse, bakom vilket
man hela tiden anar den gräns, denne drar
upp mellan sig och den övriga världen •—
även om Hallström säkerligen lika litet som
den höge herrn är medveten om att det
kan ligga någon överlägsenhet i hans attityd.
Böjelsen för att skildra vilsekomna och
snedvridna existenser kommer fram också i
de till Sverige förlagda novellerna, särskilt
då »En övermänniska» och
»Landsvägsfilosofen». Men vad som främst slår läsaren
hos dem av Hallströms historier, där
miljön är svensk, är att han betraktar också
sitt eget hemland ur geografisk och
etnologisk synpunkt, om uttrycket tillåtes mig.
Visserligen har han vistats mycket
utomlands; men detta förhållande räcker inte
till för att förklara att han så gärna
uppehåller sig vid de sidor av svensk natur, som
t. ex. en fransman säkerligen först skulle
fästa sig vid — vintermörkret, snön, kylan,
de långa avstånden. En av bokens berättelser,
»Första April», handlar i grund och botten
inte om något annat än hur dessa faktorer
sätta sin stämpel till och med på erotiken.
Och fastän i »En botpredikan» handlingen
med sitt ironiska växelspel mellan högt och
lågt, mellan religionen och denna världens
angelägenheter, är både väl funnen och
lysande återgiven, så fängslas läsaren nästan
lika mycket av skildringen av miljön —
om jag inte misstar mig gamla tiders Luleå,
då staden var ännu mera infrusen och
arktiskt avlägsen än nu. Djupast sett är nog
detta särdrag hos Hallströms konst ett
utslag av samma åstundan att få en
verkningsfull bakgrund till berättelsens handling, som
kommer honom att i andra fall bege sig
långt bort i tid och rum. Ur denna
synpunkt blir kanske hela nittiotalsromantikens
exotism och nationalism på sätt och vis
egentligen sak samma. För Hans Alienus
är steget från Österlandet till Tiveden inte
så långt som det kan förefalla — även om
givetvis andra motiv än de rent estetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
