Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gilbert Chestertons filosofi. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Ho lm b e r g
skrapa förgyllningen av pepparkakor (det
måtte finnas förgyllda pepparkakor i
England), men slutat med att försöka skrapa
förgyllningen av tjocka klumpar guld. »Man
kan», säger han, »skrapa romantiken av
Europas härväsen och partibildningarna i
Storbritannien. Men man kan inte skrapa
romantiken av kärleken och den militära
äran, ty den är ingenting annat än
romantik, och tre tusen mil tjock.»
Det har visserligen hänt en gång, att
Chesterton även ur innehållets synpunkt
har applåderat en tes av Bernard Shaw.
Det är då Shaw ger en besk replik åt
vetenskapsmännen: »Då astronomerna tala
om för mig att en stjärna är så långt borta
att dess ljus tar tusen år för att komma
hit, så förefaller mig lögnens storhet
oartistisk.» Men likheten är mera skenbar
än verklig. Shaw tycker illa om
vetenskapsmännen därför att de räkna fel,
Chesterton därför att de över huvud taget räkna.
Ty för honom är inte tillvaron ett
räkne-stycke, utan ett faktum, enkelt och sublimt.
Han skulle kunna säga med
Shakespeare-Hallström:
Var jordisk gudfar som tar stjärnor fatt
och ger dem namn och håller dem isär,
vad far han mera av en ljusfylld natt
än vandrarn som ej vet vad stjärnan är?
Shaw tror inte ens på den ljusfyllda
natten.
För Chesterton är Shaw ungefär en
man som vill förändra allt, räta livets
virrvarr efter linjal, fördriva dess mystik med
strålkastare och skapa en sol som man
kan se in i. Den torra renliga luft, man
andas i hans skrifter, liknar knappt med
en atom Chestertons egen atmosfär, tung
av virak och cigarrök och mänsklig
andedräkt. Shaw skulle låta svälta ihjäl sig
på tesen att man bör äta gräs; Chesterton
vore beredd att uppoffra sina sista slantar
på en festmåltid i blotta förtjusningen över
det faktum att gräset är grönt. Den
satsen återkommer han ideligen till, och med
det savrika patos som ingen kan anlägga
bättre än han. »Försök för ett enda
vanvettigt ögonblick föreställa er att gräset är
grönt!» tillropar han pessimisten och
lämnar honom skrattande, innan denne får tid
att invända, att ibland är gräset gult och
på andra ställen växer det inte ens något
gräs. Vid ett av de tillfällen, då Chester-
ton, nästan stum av förundran, har talat
om Bernard Shaws sanningskärlek och
asketism, tänker han sig att han i en äldre
och bättre civilisation än vår skulle ha fått
se honom som ett helgon, som sopade
marken med sitt vita skägg. Men det är
också en annan sorts helgon han talar om
i en av sina böcker. Han ser en stenhög
på marken, och tänker ett ögonblick, att
här måste någon stor forntida profet ha
blivit stenad. Men vad har han förkunnat
för selekta och sensationella läror, som till
den grad synts förargelseväckande? Har
han sagt att Gud var död? Nej, det står
nu för tiden i de övermagas poesialbum
utan att väcka uppseende. Säkert har han
sagt något annat: att gräset var grönt och
att fåglarna sjöngo i trädet. Chesterton
har skrivit in sig i den stenade profetens
sekt. Livet är vad det ser ut att vara,
förkunnar han ungefär, och det är förresten
gott. Det är endast med våra läppar vi
kunna se surmulna ut: »käkbenen i min
skalle skratta evigt». Ja, kan man också
i detta fall svara Chesterton, om inte
sjukdom eller onda makters force majeure
deformerat dem till ett dystert grin.
Chesterton beskriver Shaw som en man
utan fördomar och samhälleliga sedvänjor.
»Mr. Shaw har inga levande traditioner,
inga skolpojkstrick, inga vanor från
kollegier som kunna förbinda honom med andra
människor. Ingenting hos honom kan
misstänkas stamma från en familjefejd eller ett
familjeskämt. Han dricker inte sprit, han
har inga bemärkelsedagar, musikalisk som
han är tvivlar jag på att man skulle få
honom att sjunga. Allt detta påminner på
något sätt om ett träd med rötterna i luften.
Det bästa sättet att förkorta vintern är att
förlänga julen, och det enda sättet att njuta
av aprilsolen är att själv bli en apriltok.
Då man bad Shaw att vara med om
trehundraårsminnet i Stratford, svarade han
med karakteristiskt förakt: ’Jag firar inte
min egen födelsedag och kan inte se
varför jag skulle fira Shakespeares’. Jag tror
att om Mr. Shaw alltid hade
högtidlighållit sin egen födelsedag, så skulle han ha
varit bättre i stånd att förstå Shakespeares
födelsedag — och Shakespeares poesi.»
Chesterton frågar efter vad som är,
Shaw efter vad som borde vara,
Chesterton efter människan, Shaw efter
övermänniskan, Chesterton efter livets motsägelser
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
