Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
revolutionen, och musiken är, på ett par
lätt räknade undantag när, alis icke rococo.
Den tid är nu lyckligtvis förbi, då man i
Mozart såg mästaren i det lekande,
kokettgraciösa. Hans Almaviva t. ex. är snarare
en renässans-natur än en liten cirklad,
pretiös rococogreve. Med ett ord sagt,
musiken, som ofta är mörkt lidelsefull,
häftigt uppflammande, kräver en helt annan
miljö, andra typer och dräkter, annan
mimik och gestik för att ej en svår motsägelse
skall uppstå. Gärna medges att några av
de nya dekorationerna äro ovanligt vackra,
men tredje aktens sönderläggande i tre
tablåer är både onödigt och olämpligt.
Flere av hr Stangenbergs svåraste
inscene-ringsfel äro nu rättade, men alltför många
kvarstå. Att ingå på enskildheter är här
omöjligt, dock bör påpekas, att Cherubin
ej skall sjunga sina båda arior mitt för
rampen, vänd mot publiken, utan
naturligtvis den första mot Susanna, den andra
mot grevinnan; belysningen i fjärde akten
måste hållas betydligt svagare, om ej alla
qui-pro-quos skola mista varje sken av
sannolikhet. Som relikt från
barockuppsättningen kvarstå Bazils dräkt och mask och
Almavivas över knäna räckande bruna
ryttarstövlar. Figaros roll, vari hr Stiebel
nu är omöjlig, gavs av hr Benktander, som
har ett utmärkt scenutseende och god
mimik, en behaglig fast ej stor röst och spelar
med liv och lust; han verkar bara en smula
för svenskt hederlig för den listige Figaro.
Hr Järnefelt dirigerade, men den som hört
operan under Nordqvist vet, att
orkesterpartituret kan tolkas finkänsligare. Nu
förvandlas ofta f. till ett omozartsktff.
Militärarian togs i språngmarschtempo, och även i
Figaros sista aria (moderato!) är ett lugnare
tidmått till fördel, annars blir texten
ställvis omöjlig att tydligt uttala och uppfatta.
Hr Stenhammar, känd som hängiven
Mozart-beundrare, ledde Enleveringen och Don
Juan förstående och pietetsfullt och var
här lyckligare än i Orfeus och Friskytten. —
Hur mycket har ej skrivits om Don Juan!
En filosof, som tillika var diktare:
Kierkegaard, och en diktare, som tillika var
musiker: E. T. A. Hoffmann, ha ägnat det
överrika ämnet oförgängliga sidor, fyllda av
hänförelse och lyrisk glöd. För Gounod,
som några år före sin död skrev en studie
över musiken, är Don Juan ett ojämförligt
och odödligt mästerverk, det lyriska dra-
mats höjdpunkt, ett under av uttryckets
sanning och formens skönhet, ett verk utan
vank och lyte, av en genomgående
fulländning; ett omdöme som jag för min ringa
del helt ansluter mig till.
Vad är Don Juan? Inte en opera som
många andra, inte ens som några få andra,
utan något helt för sig självt. Ingalunda
en »opera buffa», snarare, om man så vill,
ett »dramma giocoso», om man fattar
giocoso i betydelsen humoristiskt eller
ironiskt, som ordet tolkas av Leipzig-operans
spelledare Ernst Lert i hans ytterst
intressanta och givande: Mozart auf dem Theater.
Tänk bara på inledningsscenerna! Så
börjar ej ett musiklustspel. Mozart blandar
komiskt och tragiskt som före honom
Shakspeare. Härav betingas den stil, vari
operan skall ges.
Vem är Don Juan? En kvinnojägare,
en homme à femmes: Sådan var han hos
Tirso de Molina, men redan hos Moliére
får han en stoltare resning. »Intet kan hejda
häftigheten i mina begär, och som Alexander
ville jag önska, att det funnes andra
världar för att till dem kunna utsträcka mina
erotiska erövringståg». Don Juan är således
inkarnationen av den manliga driften, men
han är vida mer än så, erotiken är blott
en sida av hans natur, så ser honom t. o. m.
en så nykter och oromantisk iakttagare
som G. B. Shaw. Don Juan är en titan, en
trotsare av mänskliga och gudomliga lagar,
han är Fausts romanska motbild; så tänkte
Goethe, när han sade, att Mozart skulle
varit rätte mannen att sätta musik till hans
Faust.
Den som ej känner urtexten känner
ofullständigt Don Juan. I Tyskland har man
gjort mångfaldiga försök, t. o. m. genom
en pristävlan, att ersätta Rochlitz’ allmänt
utdömda översättning med något bättre,
dock tyckes, såsom även från tysk sida
framhållits, problemet vara olösligt. Den
svenska översättningen, som i allmänhet
sluter sig till Rochlitz’ vandalisering,
ned-kritiserades för över 40 år sedan av Ad.
Lindgren, men — användes än i dag.
En ny, värdig tolkning är därför
alltjämt ett önskemål, den torde på vårt
vackrare, smidigare språk vara lättare att
åstadkomma än på tyska. Libretton har vissa
fel och otydligheter, men är i stort sett
ypperlig. Da Ponte behövde ej heller
anstränga sig över hövan: han utvidgade och
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
