Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms musikliv
förbättrade Bertatis text till Gazzanigas
opera, Don Juans omedelbara föregångare.
Uppdelningen av Mozarts tvåaktsopera
i fyra akter är hos oss traditionell, dock
ej på sätt som nu sker med två långa och
två mycket korta akter. Festarian som
aktslut verkar koncession åt titelrollens
innehavare. Och fjärde akten bör omfatta
kyrkogårdsscenen, Annas och Octavios scen med
Annas s. k. brevaria och finalen. Slutet
har på skilda håll gestaltats på det mest
olika sätt. På gamla Operan genom att
scenen förvandlades till kyrkogården, där
Don Juan låg död vid statyns fotställning.
De här uteslutna slutscenerna ha i
Tyskland på flera ställen efter Müncheji-mönster
återupptagits, och detta förordar bland
många andra Abert i sitt monumentala
Mozart-verk. Något »ljust» slut har operan
ej: Elvira, som är färdig med livet, går i
kloster, Anna ber sin fästman uppskjuta
bröllopet ännu ett år (Saint-Saëns och
Schurig ha nog rätt, när de mena, att hon
aldrig kommer att bli hans), Leporello vill
söka en ny herre, Masetto och Zerlina
fortsätta sin vardagliga tillvaro.
Slutsextettens musik har en allvarlig, nästan kyrklig
karaktär. -— Att Octavios stora aria, som
med sina rätt kraftiga, heroiska accenter
höjer figuren betydligt och Annas förut
nämnda aria uteslutits, kan ej nog beklagas,
skola strykningar göras, böra de gå ut över
de för Wien tillkomponerade numren:
Octavios första aria och Elviras sista.
Hr Stangenbergs inscenering ansluter
sig nära till den föregående, båda bygga
på nyare tyska förebilder. Blott ett par
detaljanmärkningar: katalogarian får ej
förstöras genom en i bakgrunden lekande och
bräkande pojkskara, och Don Juans och
Zerlinas första scen bör ej utspelas
nedanför Elviras fönster, här fordras
dekorationsombyte. Någon kör i första finalen har
Mozart aldrig tänkt sig, och partitur och
text nämna intet om några damer i den
sista, i Tyskland lära de också nu mera
ha avskaffats.
Don Juans roll har hos oss haft
ypperliga framställare. Arlberg var glänsande,
Willman gav en imponerande, starkt
demoniskt betonad variant, fast partiet låg
något obekvämt för hans bas. Lange med
sin höga, smärta figur, skådespelaretalang
och mörka basbaryton gjorde rollen
förträffligt, hans två närmaste efterträdare lära ha
varit svaga. Så kom d’Ändrade, som
förvandlade rollen till en lustspelsfigur. För att lysa
med sina granna höjdtoner tillät han sig
att inlägga några höga f och g i det för
hög bas eller djup baryton skrivna partiet.
Hr Forsell kopierar tyvärr helt och hållet
d’Andrade, ända in i denna detalj. Jag vill
ej ett ögonblick bestrida, att hr Forsells
framställning på sitt vis är storartad, hans
spänstighet, ridderliga hållning, praktfulla
uppenbarelse och överlägsna sångkonst
verka betagande, men han är ej da
Ponte-Mozarts Don Giovanni. En mängd av
d’Andrade införda smådrag dra ner
framställningen, och rent av upprörande är det
f. ö. osannolika gyckelspelet nedanför
Elviras balkong i tredje aktens terzett, denna
pärla, om vilken Gounod skriver: »Jag tror
ej det existerar ett mer fulländat stycke
musik». Operans enda komiska gestalt är
Leporello, som av Janzon på sin tid gavs
idealiskt och hittills hos oss oupphunnet.
Hr Stiebels figur lämpar sig ej alis för
Leporello (han skall ju kunna förväxlas med
sin herre), dramatiskt är han intetsägande,
och med en sådan röst och teknik bör
man helst ej sjunga Mozart. Hr Benktander,
nu en utmärkt Masetto, hade bort få överta
rollen. Fru Larsén-Todsens Anna är känd
och uppskattad, men fru Söderman passar
ej alis som Elvira. Fru Rydquist-Alfheim
gav den traditionella Zerlina-typen, men
rollen tål en åtskilligt starkare färgläggning.
Hr Andrésens Guvernör var över allt
beröm, men hr Stockmans (Octavio)
indisposition var här än starkare än i Enleveringen
och hans maskering ofördelaktig. Det blev
en stjärnföreställning, det var hr Forsell, ej
Mozart, som hembar segern. -—
En så oerhörd framgång, som
Friskytten omedelbart vann och som sedan i över
ioo år följt den, har operans historia knappt
att uppvisa. I Tyskland är den fortfarande
»folkoperan» framför alla, men även de
största musiker och musikkännare ha ägnat
den sin varma beundran, man behöver blott
nämna Berlioz och Wagner. Weber riktade
orkesterpaletten med nya färger, och särskilt
i den geniala Vargklyftscenen framstår han
som djärv nydanare. Till grund för Fr. Kinds
text ligger en berättelse i Apels och Launs
något tidigare »Gespensterbuch». Där
frestas den unge jägaren av en djävulens
utsände, stöper själv kulorna, sårar vid
provskjutningen dödligt sin fästmö och blir
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
