Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Slottsfröken. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane G er n an dt-CIain e
ryggstödet. Med en förnimmelse av att
det började kännas kyligt under den
uppslagna kuren drog hon pälskragen
tätare omkring sig.
Utan att bry sig om yttervärlden
satt hon och tittade nedåt sig och tänkte
att det inte var väder att bära musslin
längre. Men under de halvslutna
ögonlocken såg hon två arbetsåkdon rulla
förbi. Drängarna ströko av mössan för
henne, och hon smålog, glad att det bar
hemåt. Just som hennes chaufför vek
av åt slottsallén, kände hon att vagnen
gjorde en våldsam stöt och höll på att
kasta omkull en kärra, lastad med
bräder, vilken följde efter de andra
fordonen. Och i detsamma mötte de en bil,
ett svartlackerat vidunder med glimmande
blankt tak; hon skymtade det i en ilning
av skräck, ty vidundret tycktes styra
rakt emot dem. Eller var det hennes bil
som svängde åt galet håll?
Gummiringen kring ett av bakhjulen hade sprungit
med en örondövande smäll. Hon
uppgav ett halvkvävt skri och slungades till
andra ändan av sätet, i det chauffören
hoppade eller kastades ned på marken,
vilketdera visste hon ej.
Men hon förlorade icke medvetandet
ens för en sekund och varseblev allt
genom ett slags yttre bedövning. Tanke
och blick förblevo sällsamt klara, och
hon reste sig till hälften och lutade sig
över karmen. Haraldson, hennes
chaufför, hade stigit upp från landsvägen,
oskadad tycktes det, och bytte ett par
ord med en herre i grå resrock från den
främmande bilen. Hon hörde att de
talade om henne, och minuten därpå stodo
de båda vid vagnsdörren.
— Fröken har väl inte gjort sig illa?
sporde Haraldson oroligt, men det kom
intet svar. Hans matmor betraktade blott
mannen i resrocken. Och i det deras
ögon möttes, sträckte hon ut armarna
• och föll sanslös mot ryggstödet, utan
ett ljud.
Då den unga kvinnan återigen
öppnade ögonen, såg hon sig vilset omkring
med sin blåa, prövande blick. Hon satt
i en främmande bil, och mannen mitt
emot henne var en främling, vars åsyn
isat henne som om hon sett ett spöke.
Och dock var hans yttre skick en
världsmans. Gestalten var smärt och av
sydländsk smidighet, fast modern varit
svenska och fadern engelsman. Det stolt
tillbakakastade huvudet — ett märkligt
huvud med en näsa som ett höknäbb
och ögon av grå eld — satt så fritt på
de starka axlarna som om det tillhört
en ung gud. Ung var han dock icke,
nära tio år äldre än hon själv, och hon
hade redan sett sin tjugonionde
födelsedag.
— Ingeniör Lee? yttrade hon.
Befinner ni er verkligen bland de levande?
Han höjde sina täta, mörka
ögonbryn och såg forskande på henne: —
Men, men ... I detta nu vet jag knappt
var jag befinner mig . . . Det händer
sällsamma ting, när ödet ännu en gång
unnat mig lyckan att sitta mitt emot
fröken Vreede.
Över hennes läppar gled ett
mångtydigt leende, och han lutade sig fram
med en åtbörd som ville han fatta
hennes händer, men hejdade sig, gripen av
plötslig tvekan.. — Ni har varit sjuk,
mumlade han, alltjämt utan att taga
blicken från hennes ansikte, och denna
blick flödade över av spörsmål, glans
och ömhet, ett uttryck så sammansatt
att åratals ovisshet och ängslan kunde
rymmas därinne. Om sig själv hade
han icke yttrat en stavelse, och hon
iakttog honom med rannsakande skärpa,
utan att svara på hans frågor. Bilen
for snabbt genom allén, och i hennes
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
