Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeanne d’Arc
litteraturen. När Bernard Shaw själv talar
om sin person, älskar han att göra
sammanställningar och underlåter då sällan att
nämna stora namn, såsom Wagner, Rodin,
Ibsen, Einstein. . . Nu förhåller det sig så,
att den franska publiken i allmänhet ej
röjt samma förtjusning för hans pjäser som
publiken i andra länder. Skälet torde väl
helt enkelt vara det, att den sceniska
produktionen i likhet med den ekonomiska är
underkastad lagen om tillgång och
efterfrågan, och att Frankrike självt räknar ett
sådant överflöd på dramatiska författare,
som ha esprit till överlopps och större
fyndighet än Odyssevs, att det ej känner
samma behov som på detta område mindre
gynnade folk att kosta på sig importerat
gods.
Härmed må nu vara huru som helst —
Bernard Shaw torde ha känt en viss
bitterhet över det som han ansåg som en
orättvis liknöjdhet. Ty när tidningen Le
Temps med hänsyn till den framgång
Sankta Johanna rönt välvilligt öppnade
sina spalter för honom, fick han den ganska
oväntade idén att begagna det ögonblick,
då han av hela Paris hälsades med
bifallsyttringar, för att tillställa det stora
parisorganet i stället för den begärda
chroni-quen en filippik, som ingen förmodligen
bett honom om. I denna anföll han »detta
gamla efterblivna Paris» — orden äro hans
egna — som så länge »ej velat ha
någonting att göra med hans teaterpjäser». Mot
den franska huvudstadens invånare riktade
han en tredubbel anklagelse för ohövlighet,
lantlig kälkborgerlighet och oförstående.
»Parisarna», skrev han utan att blinka,
»tillhöra dem som ha minst levnadsvett i
hela världen.» Och slutligen jämförde han
Paris efter världskriget med »ett av
granater upplöjt kaos, täckt av ruiner efter
det nittonde århundradets tankeliv och
smak» (Le Temps l0/s 1925).
Jag behöver knappast säga, att dessa
artigheter ej förblevo obesvarade. I samma
tidning, som innehöll denna överraskande
krigsförklaring, upptog en av
förgrundsfigurerna bland franska dramatiska
författare, Henry Bernstein, stridshandsken
och tilldelade Seinestadens oförsiktige
för-aktare tvenne väl mättade klubbslag, som
tyckas ha bedövat honom, ty de gjorde
honom under två hela månader alldeles
svarslös. Slutligen återfick han dock tal-
förmågan och gav sin opponent ett
blixtsnabbt mothugg, som för övrigt inskränkte
sig till det originella oc.h oförutsedda
argumentet: »Ni är jude och begriper
ingenting av denna sak. . .»
Denna homeriska duell fick lyckligtvis
inga ledsamma följder. Den franska
allmänheten visade sig vänligt överseende.
Den kände sig ej förnärmad av Mr Shaw.
Sankta Johanna fortsatte utan hinder sitt
segertåg.
Stycket har i Frankrike varit föremål
för växlande värdesättning. Dock har den
ojämförligt större delen av kritikerna, i det
den bekräftat publikens omdöme och
konstaterat författarens tacksamhetsskuld till
skådespelarna, uttryckt sig i mycket
er-kännsamma ordalag. Det har till och med
talats om ett mästerverk, och av en diktare
fällts ett synnerligen smickrande ord: »Detta
påminner ju om Shakespeare.» Henry
Bernstein däremot, som väl är mera kräsen
och fordrande eller måhända mindre
gynnsamt stämd mot författaren, kallar något
nedsättande Sankta Johanna »ett ganska
roande vittert försök». Som så ofta händer,
är det någonstädes mellan dessa båda
ytterligheter som sanningen bör sökas.
Ur uteslutande litterär och dramatisk
synpunkt förefaller det obestridligt, att pjäsen
är märklig. Den är väl byggd, handlingen
föres på ett skickligt sätt framåt, den på
ett rappt och färgrikt språk skrivna
dialogen äger stor fyndighet. Stycket har
hållning och storslagenhet och är rikt på
pittoreska detaljer. Det visar, att författaren
gjort en allvarlig ansträngning för att skapa
ett allvarligt verk, och det utgör ett mycket
intressant försök till historisk och
psykologisk rekonstruering. Särskilt den åskådare
— eller läsare — som har sinne för
tendensdiktning (théåtre d’idées), kan ej annat
än att finna det ytterst fängslande. Denna
Jeanne d’Arc synes mig när allt kommer
omkring vara en av de bästa som hittills
framförts på scenen, och i vissa avseenden
till och med kanske kunna betecknas som
den allra bästa, därför att hon i sin rena
mänsklighet verkar så levande.
Men allt under det vi sålunda hembära
vår pliktskyldiga gärd av beundran, måste
vi framställa den frågan: hurudant är
styckets historiska värde?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
