Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Indisk historia. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171 di s k historia
ett i hög grad ruggigt och svartmuskigt
följe, ha däremot de horder, som veko
söderut för att fördela sina gracer över
Hindostan, erhållit det särskiljande
epitetet de vita. Deras störste hövding hette
Mihiragula, som betyder Solrosen; varför
han hette så är oklart, något blomlikt i
hans väsen har inte kunnat spåras: kanske
tillhörde han en brandgul variant. Hunnernas
regemente var kort men förskräckligt, —
så förskräckligt att allt vad landet ägde kvar
av resurser enades till ett förbund, som
till sist kom dem att även på indisk mark
uppleva ett Katalauniskt fält.
Efterlämnande en tideräkning, några silvermynt
samt legender om grymhet och blodtörst
försvinna Solrosen och hans Vita Hunner
åter i dunkel, och landet tages om hand
av ett myller av småfurstar. Trots allt ha
dessa inkräktare inte varit enbart till
fördärv, om det är sant som forskare nu
anse, att rajputerna, en av Indiens bästa
stammar, i själva verket härstamma från
hunnerna eller från folk i deras följe;
själva förfäkta de en härstamning från den
ariska krigarkasten. Dessa rajputer ha
spelat en framstående roll i Indiens historia
och ha bevarat sina fäders kavalleristiska
kynne; de äro en martialisk och stolt
ras: »En furstes ynnest», säger en
spirituell skildrare (G. W. Steevens) om den
rajputanske gentlemannen, »kan inte
upphöja honom, en tiggares vänskap kan inte
förnedra honom. Han är en Rathore
Raj-put: han kan aldrig bli mer, han kan
aldrig bli mindre.» Efter den hunniska
episoden följa dunkla tider; återstoden av
det hinduiska skedet utfylles av invecklad
småstatshistoria sträckande sig fram till
elfte seklet, — tider som trots oreda och
inbördeskrig skulle komma att te sig
idylliska vid en tillbakablick, sedan Indien
kommit under Allahs hand.
Med sultan Mahmud av Ghazni, Guds
Skugga på Jorden, och hans
koranrecite-rande rövarskaror bröt omkring år tusen
den tredje världsålderns släkte av koppar
som en stormvind in över Hindostans folk,—
saevior ingeniis et ad horrida promp ti or arma.
Föregående invasioners program
kombinerades nu med religiöst utrotningskrig,
sådant nitiska muhammedaner visste bedriva
det. Under sjutton fälttåg svepte Mahmud
fram över slättlandet, skickande myriader
avgudadyrkare till Gehenna, och vände
vart år byteslastad hem till Ghazni för att
lyssna till pris från sina skalder och
teologer. Mahmud är en framstående gestalt från
Islams bättre tider, — av turkisk ras,
bornerad, grym och kraftfull, nitälskande för
sin nyförvärvade religion, stor krigare, samt
av äregirighet och fåfänga mån om att
uppträda som beskyddare av litteratur och
vetenskap. I Heidenstams bekanta dikt,
byggd på en autentisk anekdot som finns
hos Gibbon, uppträder han som den
omutlige skiparen av patriarkalisk rättvisa. Men
det är framförallt tack vare sina
humanistiska intressen som han i historien kommit
att ibland kallas den store. Ghazni var
den tidens kulturella centrum, dit många
litterära berömdheter samlades. Men de
samlades ofta dit på ett något hårdhänt
sätt av Mahmud, som såg saken närmast
från menagerisynpunkt; när han erövrat
någon persisk stad, utskrev han dess lärda och
poeter och släpade dem med sig hem vare
sig de ville eller ej. Avicenna, den store
filosofen, som flera gånger avböjt att
komma till Ghazni men som Mahmud till varje
pris önskade införliva med sin akademi,
jagades slutligen av den lärdomsivrande
sultanens gendarmer genom åtskilliga
fursten-dömen och lyckades endast med nöd sticka
sig undan hos en dynast borta vid
Kaspiska Havet. Bekant är Mahmuds
mellanhavande med Firdausi, den persiska
litteraturens störste. Denne kom till Ghazni och åtog
sig att fullborda Konungarnas Bok, Irans
hjältedikt, som påbörjats av en annan poet;
när Mahmud fick höra honom läsa upp sitt
första prov, förklarade han dikten vara
värd ett guldmynt för var dubbelvers.
Tillfreds med denna värdering arbetade
Firdausi med poemet i trettiosju år utan att
knussla med antalet dubbelversar, som
slutligen blev sextiotusen, varpå han
framlämnade det färdiga mästerverket. Mahmud,
som hunnit bli gammal, rik och snål, svek
sitt löfte och betalade endast med
silvermynt. Harmsen skänkte Firdausi denna
dusör till sin kock och badmästare och
avlägsnade sig från hovet, -— brummande,
liksom diktens Benvenuto: »Några usla
maravedi . . .», varpå han, så snart han
kommit på tryggt avstånd, författade en
glödande smädedikt mot Mahmud, där han
målade honom som girigbuk och son av
en slav samt frånkände honom allt
förstånd om poesi, en dikt som strax kom i
3"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
