Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
både generaler och lorder att knäckas lika
lätt som halmstrået i deras drinkar. Som
bevis på, hur verkligt fint stycket är, kan
meddelas, att handlingen är förlagd dels
till Mayfair i London, d. v. s. den
stadsdel som är mest tiptop i
bostadsförhållanden, dels till ett hotell som är superchic
i den allra elegantaste franska badorten
Deauville, dels också till ett kloster, där
Mrs. Iris uppträder i en alldeles otroligt
smakfull déshabillé.
Antiken har skapat myten om Narcissus,
som gick under på grund av sin självbelåtna
bespegling i källan. Vår tid har motsatsen,
den sjukliga pessimistiska självbespeglingen.
Vi — herrarna åtminstone — se oss i
spegeln för att bäva över hur ömkliga vi äro.
Man skulle också kunna säga, att namnet
Spegelgalleriet på nedannämnda pjäs väcker
tanken på la Galerie des Glaces i Versailles.
En promenad där ger oss den obehagligaste
känsla av vår obetydlighet och fulhet, då
vi i grå, kanske något opressad reskostym
med Baedeker i handen traska omkring
på parkettgolven och återspeglas tiofalt av
i gyllene pilastrar infattade jättespeglar.
Jag läste nyligen hur modern teater
egentligen skall vara. Det bör ej vara spänning,
om det är fråga om skådespel, det bör ej
vara komik, om det är fråga om komedi,
där man dessutom också skall akta sig för
dramatiskt sammanhang, och man skall
noga se till att icke någon kvickhet
insmyger sig, om det är fråga om fars.
Fäsören Henri Bernstein har, tycks det, omvänt
sig till modern uppfattning och lyckats,
ty hans »Spegelgalleriet» är verkligen
ovanligt ledsam. Shakespeare har i Hamlet
givit den tvivelsjukt vacklandes drama.
Liknande dramatisk effekt har icke
»Spegelgalleriet», skrivet av Henri Bernstein,
översatt av Hjalmar Söderberg, med dekorationer
av Manne Runsten och regi av själve Per
Lindberg samt, viktigast av allt, med fru
Agnès Vasseur, den lilla söta frun och
älskarinnan, spelad av Alice Eklund. Men
inte ens hon kunde hindra mig att gäspa
som fasaden på Göteborgs museum med
dess berömda sju »gäspningar».
I skolan igen hette ett litet trevligt
lustspel av André Birabeau. Den mardröm
man ibland har att vara kvar i skolan
avbrytes kanske av ännu starkare stånk-
ningar i Frankrike än i Sverige. »Den ljuva
tiden», då man var fånge, hjälplösare än
på något annat ställe mot överordnades
orättvisa och elakhet, då man levde i ständig
oro för nedsatta betyg och kuggning och
kitslighet från lärare, betraktas ingenstädes
med en så hjärtlig avsky som i Frankrike.
I den lilla badorten Villebin i Normandie
är det högsäsong, och den praktiske och
ekonomiske rektor Fouque kom på den
tanken att, sedan eleverna fått sommarferier,
låta de resande, som ej fingo plats på
de överfulla hotellen, bo i skolan och äta
samma »sunda och närande föda», varmed
skolbarnen utfodrades eller avspisades. Ett
större antal par av mycket olikartad
beskaffenhet fyllde inom kort skolsalarna, och
man fick skratta åt hur den förmögne och
grinige automobilfabrikanten Salbrejan i
herr Erik Berglunds gestalt blev murrigare
än vanligt, då han snöpligt tilltvålades av
skolljuset Borge, som i dagliga livet
nedstigit till en blygsam plats.
Som en otrevlig snusmumrik till snål och
kitslig fransk rektor var Frans O. Öberg
roande — då man var utom hans
verkningskrets. Och Gull Natorp var som Madame
Clemence Borge ett rivjärn, som med rätta
blev perplex åt att den unge, till straff i
skolan under ferierna kvarbållne ynglingen
Castagnaire fick ett anfall av manlig lidelse
inför hennes junoniska gestalt. Hon hade
för resten något i högsta grad vitalt, som
också påverkade mig angenämt.
Det är kanske ur etisk och vad värre är
ur estetisk synpunkt galet av en til skjels
Aar og Alder kommen teaterkritiker att
kapitulera inför fru Alice Eklund i En
okynnig unge, lustspel av Regis Gignoux
och Jacques Théry. Nyss var jag så dygdig
med mina hårda ord om hopens förkärlek
för oäkta känsla, och nu faller jag själv
för den förtjusande blandning av falsk
oskuld och falsk barnslighet hon hade som
den unga Geneviève de Beauchamp, vilken
för att hjälpa sin tvivelaktiga moder i hennes
äktenskapliga bedrägerier måste låtsas vara
fjorton år. Hennes pedagogiskt
intresserade tillämnade styvfader, lörd Steeple —
herr Sture Baude var visserligen idiot, men
dock ej så idiotisk, att han ej upptäckte
hennes förtjänster. Det sublima lättsinne,
som utmärkte the noble lörd och hans
flabbige spelevink till nevö, Harry, spelad
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
