- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
596

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två professorer och en landstrykare. Ett kapitel ur bokkunskapens historia i Finland. Av Yrjö Hirn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Yrjö Hirn

han haft mer biträde än av någon annan»,
och som, säger han, »här bort nämnas i
främsta rummet, såvida icke ödet hade
fogat det så, att tacksamhetsgärden även
måste bli en minnesgärd».

Efter denna inledning följa några
sidor på vilka, liksom i meddelandet om
manualefyndet bland
räkenskapspärmarna, den personliga stilen bryter fram i
den gamle bibliotekariens sakliga prosa.
Och anledningen är denna gång än mer
sensationell än vid det tidigare tillfället,
ty det Pipping nu har att förtälja om
är en fast otrolig, och likväl obestridligt
sann hist.oria om det bibliografiska
samarbetet mellan en lärd, högt uppsatt och
till hela sin läggning byråkratisk
ämbetsman och en amatörbibliofil, som i några
stycken var Pippings överman i facket,
men som till sin sociala status var
in-hyseskarl, avstraffad för lösdriveri, och
vars bildningsgrad karakteriseras av det
att han aldrig lärt sig skriva, och icke
ens var förmögen att tillägna sig skriven
text. Denne anspråkslöse medarbetare i
vår inhemska bokkunskaps magnum opus
var i själva verket — såsom Wilhelm
Lagus ett grand preciöst har uttryckt
det i sitt minnestal över Pipping—»en
naturframbringelse, vars motstycke väl
intet land kan uppvisa». Och hans
inlägg i vår lärdomshistoria är så
betydande, att man aldrig kan tala om
Finlands nationalbibliotek utan att ägna
några tacksamma ord åt minnet av
Matti Pohto.

Han var född den 7 mars år 1817,
som det åttonde av elva barn, på en
fattig bondgård i Ylistaro kapell av
Storkyro socken. Han växte upp utan att
någonsin gå i skola, men han tillägnade
sig under moderns och de äldre
syskonens ledning det mått av
kristendomskunskap, som krävdes för att med heder
bestå läsförhören. Det är kanske
försiktigast att lämna det oavgjort, till vilken

grad han var läskunnig i ordets egentliga
mening. Men man kan vara viss om att
han ofelbart kunde uppläsa de stycken
ur katekesen och psalmboken, dem
bondeungdomen på hans tid lärde sig utantill.
Och han var så stolt över sin färdighet
att han stal sig till att åka bakpå
prästernas slädar till nya förhör, där han
kunde glänsa inför främmande
åhörar-kretsar, och där han emellanåt förtjänade
sig någon liten slant till uppmuntran för
sin flit. Att döma av de traditioner som
bevarats från hans barndom torde han
även nog så väl ha förstått att sätta
värde på dylika gåvor. Det fanns
nämligen i hans natur ett drag av
sparsamhet, för att icke säga närighet, som
redan under uppväxtåren tog sig rätt
betecknande yttringsformer. Han kunde,
berättas det, stå dagarna i ända vid en
grind i närheten av hemgården, för att
få en slant av resande för vilka han
öppnade porten. Men denna
inkomstbringande sysselsättning var han tvungen
att bedriva i hemlighet, därför att
föräldrarna ogillade det förtäckta tiggeriet,
och för att undgå upptäckt förvarade
han sin grindkassa i en grop han grävt
invid landsvägen.

Det räckte emellertid icke länge innan
föräldrarna voro tvungna att giva upp
sin stolthet — om det så varit stoltheten
som lett dem att ogilla hans posterande
vid grinden. När Matti var åtta år
gammal blev nämligen gärden såld för skuld,
och de gamla flyttade som inhysingar
från plats till plats. Gossen åter fick
försörja sig själv så gott han det kunde,
om somrarna med att föra boskapen i
vall och om vintrarna med att vandra
på tiggarstråten. Denna låg i en viss
mening väl till rätta för hans lynne, ty
Pohto hade strykarfolkets instinkter i
blodet. Sin första rymmarfärd hade han
företagit vid fem års ålder, men torde
då icke ha kommit långt utanför den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free