Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H’dxskogens diktare
följas åt i döden, att hennes livsgnista
slocknar i samma ögonblick trädets
sista fiber brister.
Det förefaller kanske redan långsökt
att hålla den gode skräddar Björkman
och den illvillige tattaren Ardi
Wester-back samman. Hur mycket mer då att
tänka sig författaren av den segrande
Eros engagerad hos den avskydde
tat-tarfulingen Ardi annat än som
intresserad betraktare! Icke desto mindre
får man lov att göra det. Så svårt är
det ju i grunden ej heller, till exempel
i den seen på stallvinden, där de råa
och klumpiga bypojkarna sammangadda
sig mot Ardi och reta honom att dra
kniven. Men tydligast anas kanske
medkänslan med den ensamme vid en av
bokens konstnärliga höjdpunkter, som
underlag och betingelse för den. Det
är den sprängkalla, månklara
bröllopsfestkvällen, då Ardi stiger ut på
gårdsplanen sedan han därinne i danssalen
fått sina närmanden till Gustava avvisade
med hot om ett slag på örat. Han står
därute ensam och barhuvad, trotsande
den fruktansvärda kölden, som pressar
allt annat levande samman under sin
osynliga tyngd. Utstött av främmande,
fientliga människor lyfter han sin blick
mot rymden och läser planeternas
ödesdigra silverskrift, som ingen av dem
därinne förmår tyda. Det är en stund,
då han, den klene och förhånade
fulingen, ändå är den starkare, en stund
då Schildts sympati plånar ut så
mycket av hans vanskaplighetsdrag, att man
kan minnas honom vid sidan av den
svage Jacob Casimir, som i novellen
Häxskogen är sin skapares tydliga
avbild, och som en kväll står lika ensam
utanför främmande festglädje som Ardi
Westerback ute på den vintriga
bröllopsgården.
Här — i Rönnbruden och
Regnbågen —• röjer sig Schildts förvånande
vidsynta förståelse också genom annat
än blott besjälandet av Ardi
Wester-backs frånstötande gestalt. Den lyfter
ofta fram i förgrunden bifigurer som man
allra minst skulle föreställt sig ligga
inom en elegant f. d. helsingforsnovellists
synkrets. Tänk till exempel i Regnbågen
på den lomhörda gamla änkan som jämte
byns övriga kvinnfolk samlats vid den
mördade Österlunds Emils lik. Hon
sitter och gråter stilla, gråter av lycka,
därför att det är alldeles som vid byns
sista stora händelse när hennes man
drunknat: tjugu års elände och
obe-märkthet glömmer hon nu för lyckan
att åter känna sig stå mitt i ringen, ett
mål för tankar och blickar . . .
Det är en pulserande medkänsla med
de fattiga, ensamma och tysta som här
tvingar sig fram och förändrar ett
kanske ursprungligen ironiskt menat
penndrag till dess motsats.
Miljöskildringen och
handlingsstommen i Regnbågen och Rönnbruden voro
emellertid alltför frodiga och
framträdande för att det mer
författarperson-liga hade kunnat stanna annat än i
bakgrunden. Regnbågen var ju en hel liten
bygdekrönika mot historisk bakgrund (en
sommar under Krim-kriget), med ett
väntriumvirat av tre förträffligt tecknade
huvudpersoner, mellan vilka man hade
svårt att rättvist fördela sina sympatier,
och med en skatt av färgstyrka och
tankekorn, glättighet och vemod i den
mest fängslande förening. I Rönnbruden
berättade Schildt åter sin folklivshistoria
med en saklighet, jämnhet och osjälvisk
försänkning, som lät handlingen och de
handlande gripa oss helt reflexionslöst.
Här anslog han dessutom, med den
smidiga anpassningsförmåga som han hos
oss var rätt ensam om, en ny, för
ändamålet avskuggad stilton som stärkte
objektivitetsintrycket. Fullt så som i
Rönnbruden formar Schildt knappast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
