Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige i finlandssvensk lyrik. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige i f inlands sv ens k lyrik
för vilka Qvanten och hans skandinaviska
vänner så ivrigt arbetade — ungefär vid
denna samma tid skrev Strandberg i sin
dikt »Sveaborg»: »Men pekar Sveriges
kung mot öster — och slår man då ett
kalvskinn än, — så kanske bland så kära
röster — vi också få vår röst igen.»
Finland blev därför icke heller i tillfälle
att ge något svar på frågan; dess svar
skulle för övrigt säkerligen icke ha blivit
det som Qvanten önskade, ty det var
nog endast inom mycket fåtaliga
kotterier man då ännu hade varit beredd att
verkligen gripa till vapen mot Ryssland.
Men Qvanten uppgav icke sina
förhoppningar om att kriget skulle medföra
Finlands frigörelse. Kort före krigets
slut, vintern eller våren 1856, skrev han
en dikt »Hälsning kom från egen moder»,
där han på moderns fråga, när han
äntligen skall återvända till sitt fosterland,
svarar:
När i luften lärkan klingar,
när i skogen bäcken sorlar,
när på blåa havets rymder
Englands vita svanar nalkas
Rysslands örnar att bekämpa,
svarte tsarens välde krossa,
när sig Finlands fana höjer,
fosterlandets frihet grundas,
Suomis unga skönhet segrar,
då skall jag tillbaka vända,
ila åter glad till hemmet,
såsom lärkan, såsom svanen,
såsom muntra bäcken skyndar.
Varken den våren eller någon följande
förde Englands flottor eller Sveriges
med frihet till Finland. Men ändå ha
Qvantens tankar sin betydelse, ty de
äro ett av de första tecknen på den
aktivism i Finland, som gick ut på att
med utnyttjande av storpolitiska
konjunkturer vinna frihet åt Finland. Och
det är visst att alltsedan Krimkrigets
dagar i några om också kanske
begränsade kretsar den drömmen levde att
Finland en gång skulle förskaffa sig obe-
roende av Ryssland — den drömmen
som sedan under det följande stora
världskriget förde de finländska jägarna
till Tyskland.
Men Qvanten sörjde bittert sin dröms
misslyckande — den dröm som varit
icke blott hans utan ock den svenska
kronprinsens. Denne, Karl XV, gjorde
honom senare till sin bibliotekarie. Och
ur sorgen över att det icke förunnats
Karl att, som de båda hoppats, skänka
Finland friheten framgick Qvantens dikt
»I konungens bibliotek». Skalden sitter
i bibliotekssalen lutad över ett gammalt
pergament, och ur de bleknade bladen
hör han en saga, sagan om en tapper
konung, som av en sällsam längtan drogs
mot öster och där fann sin syster, den
bortrövade kungamön, som tvungits att
sjunga och spela för trollet, som rövat
henne. Men det är ingen saga mer:
Jag känner kungadottern
som sjunger runor i skog:
det är det sköna Suomi,
som trollet i öster tog.
Jag känner kungen som nalkas:
Kung Karl den unge det är.
Med honom följa hans kämpar,
den stolta svenska här.
Men han vaknar, det har varit blott
en dröm. Och ur rummet intill hör han
en suck, ur konungens rum:
Nu vilar Svea konung
uti sin stolta borg.
Han drömmer, men den drömmen
gör honom stor en sorg.
Det är kung Karl den unge,
som styr för folk och land.
Hans hjärta ständigt täres
av en så underlig brand.
Om dagen uti hans gärning
den följer honom tro’,
om natten uti hans drömmar
den ger honom ingen ro.
727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
