Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. III—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
Ziemssen våra sympatier med sina
bemödanden att återföra sin discipel till förnuftet,
civilisationen och arbetet. Vida mindre
sympatisk ter sig här den motsatta principens
representant, juden och jesuiten Naphta,
försvararen av mede’.tidsmystik, orientalisk
kvie-tism och terrorism. Han är i grunden en
nihilist, som konsekvent slutar med att skjuta
sig en kula för pannan.
Någon utveckling i positiv riktning
undergår dock icke Hans Castorp. Han
försjunker allt djupare i det förtrollade bergets
evighetssömn, och det fordras ett åskslag för att
till sist väcka honom. Det är världskriget
som slungar honom tillbaka ner på
slättlandet. Så se vi honom ändock i en sista skymt
såsom soldat, fyllande sin plikt.
I denna roman är, för att citera några ord
ur uppsatsen Von Deutscher Republik,
»döden fattad som fascination och förförelse,
som driften hos våra element till frihet, till
formlöshet och till kaos, livet däremot som
pliktens inbegrepp». Den aktiva tendensen
hos Thomas Mann, bejakandet av livet, har i
hans sista roman under påverkan av
tidsutvecklingen blivit mera stark och medveten
än någon gång förr. »Den diktare», yttrar
han i ett tal från 1924, »som i en historisk
stund som denna icke toge livets parti, vore
sannerligen blott ’ein trüber Gast auf der
dunklen Erde’.»
Vad symboliserar det förtrollade berget,
där Hans Castorp i sju år hållits fången?
Man kan säga, att det avspeglar det
deka-denta förkrigs-Europa. Man kan också säga,
att det representerar romantiken med dess
inslag av asiatisk kvietism och sympati med
döden. Boken är, säger Thomas Mann själv,
»en ideell avsägelse av mycket som varit
kärt, av mången farlig sympati, förtrollning
och förförelse, för vilken den europeiska
själen haft och har böjelse». Mer än en
avsägelse och ett avsked — kan man tillägga —
är den icke. Den ger en skarpsinnig, för att
icke säga kärleksfull analys och kritik av en
sida av romantikens väsen, men om dennas
övervinnande ger endast slutkapitlet en vag
antydan. Om författaren av Buddenbrooks
även är mannen att gestalta detta nya, kan
först framtiden utvisa. Hittills har Thomas
Mann lika litet som Ibsen förmått att finna
sitt »tredje rike» och ge en verklig syntes av
de i hans verk kämpande motsatserna. I hans
senaste uppsatssamling, Die Forderung des
Tages (1929), skymtar på ett ställe en
optimistisk hägring av detta rike, sådant han
anser det kunna förverkligas genom själva
tidsutvecklingen, vilken han trots all dess
mekanisering och kroppskult icke finner
otillgänglig för andliga värden: »Den unga
världen vill, synes det mig, vara en enhetlig
värld, i vilken det andliga friare, naturligare
och frimodigare än i den borgerliga
bildningens tid övergår i livet; den upphäver den
sentimentaliska spänningen mellan ande och
liv och förefaller därför illitterär.»
Den höga representativa betydelsen av det
verk, som gjort Thomas Mann till en av
centralgestalterna i samtidens litteratur, står
ej att förneka. Det samlar i sig mycket av
huvudtendenserna i det slutande
århundradets litteraturhistoriska utveckling och är på
samma gång fyllt av det nyas levande
problematik. Ingen har mera än Thomas Mann
själv bemödat sig om att kritisera och
misstänkliggöra konstnärsarbetet. Dock har
erfarenheten med tiden även hos honom allt
mera grundfäst den sympatiska
självuppskattning, som talar ur följande citat från
Be-trachtungen eines Unpolitischen:
När jag började skriva, lågo människor i vaggan,
som i dag räkna lika många år som
förfallsromanen och novellen om borgaren-diktaren. De växte
upp, samtidigt med dessa gestalter växte de in i livet,
in i det svåra livet, och de läto mig veta, att de
hjälpte dem att leva. De lärde mig tro, att ingen
tillfälligt anslående verkan utan att människovärde
verkade ur det, som jag kunde giva.
Ett dylikt författarskap har förvisso
varken varit fördärvligt eller onyttigt.
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
