Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
E. Berglund som Trotter. Gösta Ekman som Stanhope. M. Thulstrup som Hibbert.
tot. Aimoerg rreinits.
Seen nr Månnen vid fronten.
han språkade och rörde sig- med den allra
naturligaste säkerhet.
Nästan alla figurerna voro bra spelade.
Herr Hugo Björnes elegante, ja mer än så,
verkligt fine engelske general, herr Erik
Berglunds humoristiske underlöjtnant
Tratter och ej minst den på kornet tagne
språk-samme officerskocken Nils Wahlbom, han
som var så ledsen att man skickat på dem
aprikosmarmelad, då de flesta av
löjtnanterna ville ha apelsinmarmelad, gjorde något
förstklassigt av sina biroller.
Man har talat om och önskat få se
krigets verkliga ansikte. Här i »Männen vid
fronten» får man se det i dess allra
sannaste form. Det har som Andreas Schlüters
masker av döende krigare i Berlins
Zeug-haus mycket av smärtans förvridning, av
fasans stelhet men också något av offrets
storhet och lugnet inför döden, som det
skulle vara oriktigt och orätt att vilja
förneka. Det är ingen fras om kriget.
Vid 37:e gatan, »Street scene», är en pjäs
av Elmer L. Rice, väl översatt av Ture
Nerman och synnerligen förtjänstfullt
uppsatt och anordnad av dansken Svend Gade.
Den verkar på en skandinav något
åttio-talisk. Det generar icke mig. I denna hand-
fasta, pjoskfria skildring av livet i ett hus
för fattigt folk vid 37: e gatan i New York
får man en känsla av att det bela
påminner något om Alexander L. Kielland. Den
kunde ha varit tagen ur en längre novell av
denne författare, som hetat »Gatan».
Vi befinna oss på samma plats under alla
tre akterna, och husets inkråm väller ut
genom värmen en junidag i den heta
amerikanska storstaden. Man fläktar sig, man
torkar sig, man pustar och skvallrar, kysses och
skjuter med revolver, och när det hela är
slut, ligger samma yppiga kvinna — den om
ordet tillåtes mästerligt indolenta fru
Doris Nelson — i fönstret och skalar med
samma sublima lugn en annan apelsin och
säger samma saker som när stycket börjar.
Allt är likadant, ja det vill säga en
otrogen hustru har blivit skjuten, mannen som
var gärningsmannen, är i fängelse, och
deras dotter har sökt sig annan bostad. Men
eljest är allt som vanligt. Genom
Fioren-tinos fönster tränga italienska drillar,
genom judens hör man idealistiskt ekonomiskt
politiskt resonemang, och kärlek av olika
idealitetsgrad förekommer på yttertrappan.
Ur ett fönster tränger till och med en
barnsängskvinnas skri, en icke oäven ton, då det
gäller att ge något av livets hemskhet.
12 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
