- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
127

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

rande på folkets läppar levande språket. Ty
denne syndabock har kommunistens,
fylleristens och såsom varande murare också
kapitalistens stigma. Man satt bara och önskade,
att en varaktig och rättvis samhällsfred kunde
avslutas lika lätt och lyckligt som i den
trevliga pjäsen med det hemska namnet.

En pjäs, som tyckes ha fallit i
allmänhetens smak, är Ungdomens nakenhet—
»Krank-heit der Jugend» — av Ferdinand
Bruckner, den tyske författare som skrivit
»Elisabeth av England», som nyligen gavs på
Dramatiska teatern. »Ungdomens nakenhet»
spelades på Nya Intima teatern och handlar — det
stod i programmet — om »de nya livsproblem,
som uppställa sig för ungdomen av i dag».
Ibland bruka kritiker kalla en genom sin
ohöljda skildring av sexuella ting lockande pjäs
tråkig, förmodligen för att avhålla
obetänksam ungdom från att gå dit. Det är
uteslutande på grund av försök att vara rent
objektiv som jag kallar detta bråkiga och tråkiga
skådespel ledsamt. Är det icke litet orättvist
att anse de i stycket uppträdande typiska för
nutidens ungdom? Sexuell lastbarhet har i
alla tider funnits i alla åldersklasser, utom
kanske i den allra yngsta och den allra äldsta.
Men är ej ungdomen nu i detta avseende
snarare friskare och naturligare än förr ? De
scener, som utspelades i detta tyska
studentpensionat mellan våldsamt överretade studenter
och studentskor, gjorde stycket, som också
hade starka homosexuella inslag, artigast sagt
mindre önskvärt, om också spelet på vissa
händer var förtjänstfullt.

Det har anmärkts på att i Solna gamla
vackra kyrkas kor ett litet medeltida spel,
benämnt Dödens kallelse, gavs med hjälp och
stöd av kyrkoherden i församlingen.
Anmärkningarna förefalla mig i högsta grad
obefogade. Att mysteriespel funnos i de katolska
kyrkorna och att sådana ännu spelas t. ex. i
Salzburgs kyrkor veta många. Färre tänka
på, att en sådan protestantisk storman som
Melanchton var välvilligt stämd gentemot
teaterföreställningar i allmänhet, och att vår
Olaus Petri själv skrev en dramatiserad
skildring av handlingen i Tobie bok. Allvar och
helgd låg i det lilla huvudsakligen av icke
professionella spelade stycket, där man såg
Modern, Glädjeflickan, Ockraren, Kungen,
Borgfrun — den sista alldeles förtjusande.
Både beträffande kostymer och vad man kan

kalla iscensättning verkade det hela
fulländat. Spelets ledare var också Sandro
Malmquist, och med stöd av socknens lilla goda
orkester gjorde spelet i mitt tycke ett gripande
intryck. Det var fullkomligt i stil med det
hela, att inkomsten gick till de arbetslösa.
Säkert bidrog den ur alla synpunkter allvarliga
framställningen att öka och fördjupa
vördnaden för de andliga värden, om vilka
kyrkan skall värna.

Södra teaterns revy heter Här va’ de’
eller Varuhuset Sverige av Gösta Stevens
och Kar de Mumma. Jag är icke vidare
musikalisk, men jag trodde att musiken skulle
vara avsedd för sådana. Förmodligen är den
mycket skickligt gjord, men det var ganska
pinsamt att åhöra den. Den skiljer sig, såvitt
jag begriper, icke från annan modern
revymusik. Då man är en fiende till gatubullret
och erfar obehagskänslor över skramlet,
tutandet och bölandet på gatorna, blir man
ledsen åt att icke få litet frid, melodi och behag
på teatern. Därmed är intet ont sagt om den
musikaliska ledningen på Södra teatern, det
är lika ohyggligt överallt i Europa och
förmodligen också i Staterna. I somras kom jag
en förmiddag in i Kurteatern i Baden-Baden.
En fransk revytrupp repeterade. Jag trodde,
att jag kommit fel och hörde något av
helveteslarmet, d. v. s. den gammaldags
uppfattningen av helvetet, men det var bara modern
revy så som den skulle vara. Vad Södrans revy
för övrigt beträffar, så anser den kunnigaste
och kräsnaste av alla våra teaterkännare och
kritiker, specialisten på gustaviansk teater,
densamma vara den roligaste av årets revyer.
Den har också en mängd lustigheter, såsom
parodien på Glada änkan, låt vara att det
är svårt att parodiera en parodi. Glädje hade
jag även av den tänkande mannens häpnad
över att då man ägnar sig åt den moderna
dansen rumba, ansiktet förefaller så sorgset,
då ändan är så glad. Härlig var också
sketchen med de melankoliskt tillbakablickande
kafégästerna, som mindes den lyckliga tiden
och 1897 års »vackra utställning», då man
fick så mycket punsch man ville, »och
herregud, vad Karin Swanström var rar»; och
slutligen ser man samma herrar 1950,
blickande tillbaka på våra dagar. De tänka med
rörelse på de glada tider, då man gick på
1930 års »vackra utställning» och där fick
en middag för bara 15 kronor och erhöll
15 centiliter, om man sade till före 12. Nu

127

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1932/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free