Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Prinsessan av Sagan och Gustaf Mauritz Armfelt. Av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsessan av Sagan och Glista f Maziritz Armfelt
jag inte får brev från dig, min älskade vän, —
om det också är omständigheterna som äro
motiga eller till och med mitt eget fel, så får jag
alltid en förkänsla av hur det skulle vara om du
glömde bort mig. Hela världen får glömma
bort mig, det gör mig alis ingenting; mitt
hjärta är fyllt av en enda känsla, det kan finna
sig i att undvara allt, som inte är du eller
kommer från dig. Jag mår väl och ungarna
dansa precis som de skola göra, det visar, att
de komma att bli friska och sunda — jag tror
och hoppas att du kommer att tycka förfärligt
om dem, de skola skänka dig glädje och bli
din tröst i motgången liksom de skola bidraga
till att öka din lycka. Ja, de skola bli så bra
— det vore väl underligt, om de inte skulle
komma att likna den, som gett dem upphovet,
de komma att älska dig över allt på jorden.
Ty något måste de ju också få av mig, och jag
kan ju inte ge dem något annat än mitt hjärta,
som helt är fyllt av dig. Jag har varit mycket
upptagen av att fullborda deras utstyrsel, och jag
hoppas med lite flit att bli färdig med allt vad
de komma att behöva, till att börja med. Dag
från dag är jag uteslutande upptagen av tanken
på dem och dig. Det är de enda lyckliga
stunder jag har, men de äro nog, ty de överträffa
allt vad jag någonsin kunnat drömma om.
Minnet av din kärlek, av din godhet, din försynthet,
ditt överseende, din generositet, går till och
med ibland upp mot det att ha dig hos mig . .
Adieu, mon tout cher arni, je t’embrasse et te
serre contre mon coeur, qui est à toi pour
jamais — il t’accompagne partout et ne te
laisse pas un moment seul . . . Adieu mon
arni — amant — époux — père d’Adéle et de
Gustave . . .
I sin gränslösa lycka tyckes hon inte
ha någon tanke för, att barnets eller
barnens ankomst kunde föra med sig
förvecklingar, varken för Armfelt eller för
henne själv. Det är med skämtsam
högtidlighet hon annonserar tidpunkten för
de väntade barnens ankomst. »Jag tänker
tillbringa julen i Hamburg», skriver hon,
»det sägs ju att där är så trevligt, och jag
frestas att konstatera, om ryktet talar sant.
Egentligen far jag dit för att därifrån
sända er bedårande julklappar -—■ som
sådana komma de kanske lite för sent, men
jag tror mig kunna garantera, att de skola
komma på nyåret» . . . Hon bifogar en
förhoppning att »Louis», d. v. s. prinsen
av Rohan, hennes man, »inte kommer till
Löbichau». »Det skulle förgifta hela
glädjen att återse er och min goda
mamma» . . . säger hon.
Händelserna utvecklade sig efter det
uppgjorda programmet. Efter att några
veckor ha vistats hos sin syster Pauline,
gift Hohenzollern-Hechingen, på dennas
gods i Preussen, anlände Wilhelmina till
Hamburg. Här infann sig Armfelt, och
till de två föräldraparterna sällade sig
snart de personer, som skulle övertaga
barnet eller barnen, Armfelts syssling,
löjtnant Fredrik Armfelt med hustru,
född Wadman.
På nyåret föddes som beräknat var
barnet, som var en flicka och blev döpt
Adelaide Gustava Aspasie. Wilhelmina
fungerade som gudmor åt den lilla »Vava»
— en verklig sagans gudmor i alla
avseenden! Så skildes man åt igen. Armfelt
reste till Finland och Fredrik Armfelts
med sin nya flicka och dennes »gudmor»
till Löbichau, där de nu helt enkelt för år
framåt placerades.
Den lilla Gustavas börd har genom
offentliggörandet av delar av Wilhelminas
och Armfelts brev av Carl von Bonsdorff
i hans nyutkomna andra volym om
Armfelt blivit till fullo konstaterad — redan
Elof Tegnér hade förresten omnämnt den
som ett faktum. Därmed torde emellertid
icke fullt ljus ännu ha blivit kastat över
dessa invecklade familjeförhållanden —
som det tyckes inte så alltför ovanliga på
sin tid. Fredrik Armfelt medförde
nämligen till Tyskland ett annat litet
flickebarn, ett par år äldre, vilket jämte
Armfelts egen dotter adopterades av honom
1802. Det ligger en mystisk slöja även över
denna äldre flickas födelse, därom tyckes
man vara övertygad på många håll inom
släktutgreningen. Familjetraditionen vill
angiva henne antingen som dotter till
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
