- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
124

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. L a u r i n

dräkt på bordet och utslungar lidelsefullt
ord som tala om hennes kärlek till den
vackra lärarinnan. Det fordras nästan lika
mycken takt som en österrikisk baronessa
kan prestera för att avveckla denna
situation, och det hade ej den nordtyska
skolföreståndarinnan, för vilken fröken von
Bernburg, upprörd över det hårda
isoleringsstraffet som Manuela ådömts, vältaligt och
lidelsefullt försvarade den attraktion till
det egna könet, som författarinnan några
gånger framhållit hos Manuela. Den lilla
alltför hårt i sitt känsloliv träffade flickan
löser »sitt livs invecklade och hårda knut»
genom att hoppa ut genom ett fönster. »Det
här blir ett olycksfall», säger auktoritativt
och påpassligt föreståndarinnan.

Icke en enda mansperson förekom i pjäsen,
men en mängd ypperligt formade typer
framställdes av damerna, och det välgjorda
stycket fick ett utförande som hedrade
den ambitiösa teatern. Manuelas unga
fram-ställarinna förvånade genom sin
ursprunglighet, sin kraft och om man så kan säga
omedvetna lidelsefullhet. Sedan Inga
Tidblad började uppträda, påminner jag mig
ej ha sett något så löftesrikt. Det var den
allra rikaste skala på känslor, hjälplöshet,
ömhet, förtvivlan, och intet smakade teater.
En rolig motsättning till Manuelas på en
gång spröda och starka känslighet var den
lilla rejäla, sunda och trevliga rultikultan
Marga von Rasso, spelad med välgörande
naturkomik av Carin Svensson. Fröken von
Kesten—fru Gull Natorp mottog Manuela
och hennes tant generalskan med en
alldeles obetalbar lärarinnekorrekthet. Det var
en höghet å anstaltens vägnar, ett
begripande bättre i alla avseenden, blandat med
respekt för generalskans sociala ställning
och ett milt överseende, då det gällde hennes
frågor. Liknande förtjänster funnos i fröken
Olga Anderssons framställning dels som
danslärarinna med förkrigiska minnen från hur
man skulle röra sig behagligt och värdigt
på en gång, dels i en annan roll, där hon
visade att hon kunde vad hon lärde, när hon
spelade storhertiginnan, skolans
beskydda-rinnas roll, så fulländat utan överdrift, så
intresserat likgiltig och så alltigenom nöjd
med sitt avmätta, lagom älskvärda
framträdande. Av Mademoiselle Oeuillet hade
Else-Brite Ågren gjort en psykologiskt
återgiven halvgammal typ, svartsjuk på
den värme, som från Manuela strömmade

emot Fräulein von Bernburg. Denna
senare aristokratiska företeelse var blek av
undertryckt harm och lidelse. Hon hade
ädelhet både i det yttre och det inre,
en av de farligaste lärarinnor jag
någonsin sett. Och så till sist skolföreståndarinnan.
Preussens ande bodde i henne. Hon hade
något av den store kurfurstens »Wucht»,
kraft och mäktighet i framträdandet, säkert
också något av Fredrik II:s nyss påpekade
pliktbegrepp men föga av denne monarks
fina skepsis. Preussisk var hon också genom
sitt obönhörliga hållande på statsraisonen,
och i det avseendet har hon medbröder och
medsystrar både i det nyaste Preussen och
det nyaste Ryssland. Hon var nog en bra
människa, men hon och lärarinnorna och
därför hela skolan ledo av den troligen från
slaverna -— det preussiska folkelementet är
starkt genomsyrat av slaviskt blod ■—
stammande nordtyska servilismen, och mot den
kom nog den österrikiska författarinnan med
berättigad kritik.

Vi ha haft »Hamlet» och »Per Gynt» med
olika besättningar i huvudrollerna, men det
var dock någon tid emellan. Nu fingo vi nästan
med väl kort tid emellan se Madame
Pava-nini, som höstsäsongen 1933 spelades av Alice
Eklund, under hösten 1934, visserligen under
namn av Madame Cavallini, tolkad av Zarah
Leander på Oscarsteatern. Liksom man ej för
var gång Shakespeares »Hamlet» uppföres
behöver redogöra för innehållet, så är det kanske
nog att en gång om året redogöra för
Ver-neuils, Grunvalds och Strauss’
komedioperett En kvinna som vet vad hon vill eller
för de olika uppfattningarna av Madame
Pavan- eller Cavallinis tragikomik. Det är
nog att säga, att fru Zarah Leander var en
verklig diva, extravagant men synnerligen
smakfullt klädd. Det hör till pjäsen. I ett
extra litterärt stycke bör en diva förmodligen
vara enkelt klädd. Här på Oscarsteatern
rörde hon sig med skönhetens, elegansens
och kroppslighetens tredubbla auktoritet.
Herrarna behandlade hon med klädsam
humor, och hennes sätt att imitera och
parodiera en purung flickas sätt att telefonera
var ett litet komiskt mästerstycke.

Vad är ett kriminaldrama? Är
»Agamemnon» ett dylikt? Ett synnerligen kvalificerat
mord förekommer i pjäsen. Är »Hamlet» med
sitt mord och sina dråp ett kriminaldrama,

124

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 15:43:23 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1935/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free