- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
125

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

F r å ii Stockholms teatrar

eller kan ett dylikt blott skapas i vår tid? Är
»Ett brott» ett kriminaldrama? Fordras det
ej för att det skall vara ett sådant, att det
psykologiska är undanskjutet och att det
här endast blir fråga om vem som utfört
brottet?

Mig intresserade den på Vasateatern
uppförda Natten till den sjuttonde av Ludvig
Zilahy ganska mycket. Skådespelet hade,
som det heter, mycket av livets egen färg,
och det utfördes bra på de flesta händer.
Miljön var wiensk med portvakt, baron och
lättsinne samt ett mer eller mindre etiskt
revolverskott med dödlig utgång.
Kommandet och gåendet i trappuppgången till ett
hyreshus var illusoriskt med de unga
flickornas snatter, med skådespelaren Paul
Gabriels—herr Stig Järrels egenkära erotiska
närmande till baronens maka Elisabeth
Keller—fru Pauline Brunius. Så får man höra,
att Paul Gabriel anträffats skjuten, och en
undersökning börjar. Baronessan Keller
erkänner sig vara den skyldiga. Hon levde i
ett lyckligt äktenskap med baron Franz
Keller — märkvärdigt nog ej von Keller —
herr Gösta Ekman. Men Eros kan sätta
krokben för den säkrast stående, tänker
man. Gösta Ekman spelade den litet
sarkastiske och indolente baronen både säkert
och roligt. Så får han meddelande om brottet.
Det faller ner som en bomb i den stilla
salongen, och med lika stor konst spelar han nu
mannens äkta förtvivlan. Så inträder den unga
Mariette—fröken Ann-Mari Brunius och
meddelar, att det är hon som haft ett förhållande
till skådespelaren och att pistolskottet var
en sorglig följd av detta. Modern, som tagit
på sig brottet för att skydda sin flicka,
hade en värme och en kvinnlig höghet över
sig, som var i högsta grad fru Bruniusk.
Dottern har ännu ej den rätta kraften, och
vid sidan av den nyansrikedom och det behag,
som modern utvecklade, gjorde hon sig litet
stel. Men kanske är det just det rätta att
en ung flicka är litet frånvarande och
hypnotiserad, då hon skall tala om för sin far,
att hon skjutit en herre. Mycket roade
Jo-liana—fru Linnea Hillberg som slampa med
groteska försök att iakttaga värdighet
inför höga rättvisan.

Nog är det väl litet överdrivet med G. B.
Shaws syn på läkarkonsten och hans tro
att allt som har att göra med medicine
doktorer är humbug. Det finnes naturligtvis

i läkekonstens kamp mot smärta, sjukdom
och död — den har pågått sedan urminnes
tider — en ofantlig massa vidskepelse och
kvacksalveri. Men kan man ej säga, att
några av de mest påtagliga vinster
mänskligheten har gjort just ligga på detta område.
Det uppgives att medellivslängden under
de sista sjuttio åren ökats med tjugu år,
och det är väl ej till ringa mån just på grund
av den medicinska vetenskapens arbete.
Men kanske säger Shaw, att det är rättare
att söka minska än öka levnadsåldern.

Den amerikanska pjäsen Män i vitt av
Sidney Kingsley på Vasateatern behandlar
en sjukhusmiljö i någon storstad i Staterna.
Det är ett sjukhus, vilket som vanligt i
Anglosachsien existerar på frivilliga
frikostiga gåvor, och detta torde ibland göra, att
partiskhet och ofrihet och svårighet att
uteslutande gå efter kompetens kunna skada
sjukhusets uppgifter. Officersmässen,
sakristian och lärarkollegierummet ha sin
specialatmosfär. Här i stycket få vi på sjukhuset
se de olika skiftningar av läkarmentaliteten
från det absoluta uppgåendet i kallet och
den om ett profant helgon minnande
hängivenheten och vördnaden för vetenskapen
ända ned till de glada unga medicinarnas
sorglösa livslust och lätta cynism. Den lider
inte mycket intrång av vistelsen så nära
ångest, plågor och död. Mäniskoanden är
spänstig och hoppfull, och väl är det.

Stycket var fulländat uppsatt med regi
av Per Lindberg och dekorationer vitt i
vitt av Georg Magnusson. Bör ett
nunnekloster vara renhetens höjdpunkt, så skall
ett sjukhus vara renlighetens. Jag tror, att
man i världens vackraste sjukhus, det i
Milano från 1400-talets mitt — det finnes kvar
ännu — hade blivit något förbluffad över vår
tids läkares och sjuksystrars iver på
tvättning, sterilisering av instrument och frisk
luft. Operationssalen hade funktionalismens
skönhet, och här var den alldeles på sin plats.

Den dramatiska händelsen är att den rika
societetsfröken Laura Hudson—Karin
Ekelund blir något otålig över att hennes
fästman doktor George Ferguson—herr
Uno Henning är så upptagen av sitt yrke,
att de knappast kunna råkas mer än då och
då om kvällarna. Så kommer historien om
den efter lycka längtande lilla
sjuksystereleven Barbara Dennin—Mona Mårtensson.
I ett ögonblick av ömhet och svaghet ger

125

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:16 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1935/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free