Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Paul Valéry. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Va l é r y
önskar framtvinga musikaliska värden ur
orden måste i avsevärd mån ha fria händer.
Genom att i flytande, ovissa symboler återge
något själsligt förlopp, som inte kan
kontrolleras, har diktaren just de tusen
möjligheter till avvikelser och bisarrerier, utan
vilka han är oförmögen att fullfölja sin
onormala uppgift att härma musiken. Valéry
blir i allt detta en lärjunge till Mallarmé.
Valéry var till sin läggning en medveten
natur, som saknade sympati för det
undermedvetna. Det var ett tecken i tiden.
Char-cot hade visserligen fått upp ögonen för
hysterien, men någon Freud hade inte
hunnit anpassa upptäckterna efter lekmannens
behov. Den store folkskalden Verlaine sjöng
ur hjärtat. Men han var försupen och obildad.
Verlaines geni kunde ingen lära sig, under det
att det föreföll möjligt att med tålamod och
glasögon tillägna sig de mallarméska
konstförsöken och deras lagar. Valéry hörde till
dem som en tid överskatta sitt lyriska geni,
ännu betagen av de mästare han härmar,
men hörde därtill till de få eftersägare, som
upptäcka sin improduktivitet och besluta
sig för att sluta skriva. Hans ungdomsdikter
äro vackra och opersonliga. Det finns ingen
särskild anledning att citera dem.
Kulten av vetenskapen hade nyss hos
Renan och France urartat i skepsis och
arkivnyfikenhet. Och de patetiska
motström-ningar i form av katolicism och fritänkeri,
som möta upp vid sekelskiftet, få vänta på
Dreyfusprocessen för att få tag om sinnena.
I pausen häremellan firas Konsten med stor
bokstav. Valéry kommer inte loss ur den
teori som jagade både idé och känsla ut ur
dikten för att denna skulle bli »ren». Men
samtidigt kan sådan dikt inte tillfredsställa
den intellektuella sidan av hans väsen. Den
»kris», varom mycket talats och som
bemäktigade sig Valéry 1892, då han 21-årig och
på sina håll ganska förgudad bryter sin
litteratörbana, är i lika hög grad en kris i
tiden. Lyriken överhuvud hade råkat in i
en återvändsgränd. Först med kriget
skjutes en bräsch i muren, och nya perspektiv
erbjuda sig.
Den som vid denna tid besökte Valéry
lade märke till att han strödde omkring sig
notesblock fyllda med formler och tecken.
Han läste matematik. Historia »trodde» han
inte på, filosofin ansåg han syssla med
oväsentligheter, naturvetenskapens väldiga
material skrämde den som aldrig varit en bok-
och faktaslukare. Matematiken däremot blev
modersfamnen för hans trötta, lätt
degenererade sinne. Den ger klart besked utan att
tvinga till åsikter om det som sker eller
synes ske. Och det dröjer inte länge innan
Valéry börjar ställa matematikens krav på
poesi och själskunskap, som inte alis ha med
matematik att göra! Han härjas av
precisionens demon och har omgivit sig med ett
sken av ärlighet. Är det så ärligt att begära
att det, som tar skada av ljus, dras fram i
solen och underkännes?
Tjugusex år gammal, 1897, får Valéry en
plats i krigsministeriet, och ett par år efteråt
i nyhetsbyrån Agence Havas som direktörens
sekreterare. Han gifter sig 1900, och samma
år publiceras hans sista poem från
ungdomsperioden, de nästan eldiga stroferna om
Änne. Kuvertet Paul Valéry lackas igen och
öppnas inte på sjutton år. Han skrev eller
i varje fall publicerade under hela
nittiotalet. Var det då inte så allvarligt med hans
beslut 1892? — Det är sant att Valéry inte
upphörde att använda sin penna, men han
upphörde att betrakta sig som yrkesförfattare.
När vännerna stötte på hände det att han
villfor deras begäran. Helst på prosa. Som
vi sett var poesien ett ömtåligt ämne. På
det viset äga vi två dokument från 1895,
den korta avhandlingen om Lionardo da
Vinci och den korta novellistiska essayen om
en fingerad hjälte som kallas Monsieur Teste.
Båda handla helt enkelt om Paul Valérj’.
Lionardo är det världsfamnande geni Valéry
skulle velat vara, om hans begåvning räckt
till. Teste är den munk, den till hotellgäst
förklädda världstanke han skulle velat vara,
om hans vilja förmått skilja bort allt
tillfälligt ur hans liv. Två prosastycken som äro
två matematikerdrömmar.
Drömmen om en ren poesi, som var hela
epokens sjuka, förmäles med och understödes
av Valérys strängt filosofiska hat till
verkligheten. »Bort med tingen — utropar han —
de hindra mig från att se.» — De hindra
honom från att se intelligensen själv, som de
belamra och skymma. Valéry är till sin natur
steril och gläds eller eggas av ingenting
som hör denna världen till. Lägg härtill att
han är ateist och även misstror eller roar
sig med att avslöja alla s. k. andliga värden.
Man förstår att det är som poet och inte som
filosof han fört mänskligheten framåt.
Det var Léon Daudet som 1894 hade bett
honom skriva en uppsats om målaren och
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
