- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
394

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ca ri G. Laurin

honom. Det är något genuint ryskt i denna
frestelse att ge sig hän till den känsla av
melankoli och lidelse i förening, som en
zigenarstråkorkester avser att skänka. Här i
dessa lokaler, där snart sagt alla ryssar
önska att avsluta aftonen eller snarare natten,
lät han familjens rubelsedlar fladdra och
blåsa bort. Efter mycken sorg och gråt och
åtbörder, naturliga och sällsynt behagfulla,
som om skådespelerskan själv varit ryska —•
jag tänker på Germanovas älskliga
rörelseschema i en Tjekovpjäs för några år sedan —
inser hustrun, att maken är omöjlig. Hon
har vid sin sida en ung korrekt och dygdig
herre — den sorten tycker Tolstoj ej vidare
om — Viktor Michajlovitj Karenin—herr
Stig Järrel, som älskat henne sedan
barndomen och väl ej vore människa, om han ej
hoppats på att så småningom få äga henne,
så mycket mer som hon själv både högaktar
honom och är tacksam för hans vänskap.
Fedja vill emellertid varken komma hem
eller gå med på en skilsmässa. Han älskar
zigenarflickan Mascha—Lena Cederström,
dock utan att ens vilja nå det som man tror
vara det primära i ett zigenarflickförhållande,
och har dessutom även ett slags konstig
moral, som gör det omöjligt för honom att
underkasta sig en skilsmässas lagliga
formaliteter. Allt som har att göra med det
statliga inger detta etiska bohemsubjekt
endast avsky. Han beslutar sig i stället för
att bli ett levande lik och lämnar sina
kläder vid en flodstrand samt försvinner i den
undre världen. Vissa om att Fedja drunknat,
gifta sig Elisaveta och unge Karenin. Då
röjer en angivare, att Fedja lever, och
Elisaveta och hennes make anklagas för bigami.
I scenen hos rannsakningsdomaren—Carl
Ström förefaller allt sunt och riktigt ligga
hos honom, och med någon etisk trilskhet,
ibland något strindbergsk, trasslar Fedja
ytterligare till det hela för att sedan lösa
konflikten med att skjuta sig. Blev han
därigenom martyr med sitt hat till juridisk
formalism? Får en martyr överhuvudtaget
begå självmord?

Det var mönsterföreställning som den
ekmanska teatern kom med, och Per Lindbergs
och — jojomänsan — Hans Ekmans regi var
fulländad. När herrarna i rummet med röda
möbler och med förgyllda tallrikar och kannor
på bord och byffé ägna sig åt vad man i
Sverige kallar eftersläckning och alla prata
förbi varandra utan att höra på interlokutö-

rerna, då tyckte man sig se in i Ryssland.
Lustigt och rörande var det, då Fedjas
svägerska Sascha—Ruth Stevens kom in med
underrättelse från familjen till honom, och
den lilla flickan allvarligt sade: »Jag älskar
dig.» Rysk stämning hade Per Lindberg fått
in överallt, och i scenen i den utmärkt
anordnade zigenar lo kalen hade han god hjälp av
överste Sokolsky-Sorin och hans zigenarkör.

Bland den mängd av personer, som
förekom i de många scenbilderna, lade man
särskilt med nöje märke till Anna Dmitrijevna
Karenin—Hjördis Pettersson, som med skäl
var orolig för sin sons gifte, till på köpet som
familjen inte var lika socialt högtstående.
Med sin moderliga ängslan, sin från rysk
synpunkt fullkomligt naturliga inblandning
av franska meningar och sin
societetsin-ställning var hon fullkomligt riktig och
lyckades få in något rörande hos den gamla fina
frun, då hon samtalade med den distingerade
äldre ryske fursten Obreskof, spelad av Hugo
Björne. Den som kanske skänkte mig största
behållningen av bipersonerna var den
för-busade aposteltypen Ivar Petrovitj
Alexan-drof—Gunnar Olsson. Hans sluskiga figur
med det toviga skägget och håret, hans
teatraliska närmande av pistolmynningen till sin
tinning för att, då han på bordet såg ett
halvfyllt champagneglas, girigt kasta i sig
dess innehåll, hans sätt att se sig i spegeln,
hans religiösa armrörelser, styrkande,
stödjande och stadfästande, allt var av en hemsk
komik hos denne ryske Hjalmar Ekdal.

Och så till sist Gösta Ekman. I Fedja
lyckades han helt och gjorde ett mästerverk.
Hela tiden och trots ali ömklighet kände
man, att hans idealitet var äkta. Det kanske
allra vackraste var att höra Fedja på krogen
tala om sin levnadssaga för en medbuse.
Den melankoliska trilskhet, som Fedja skulle
ha, kunde ej bättre uttryckas än som Gösta
Ekman gjorde det i detta synnerligen
tankeväckande, starkt nationella skådespel.
Ryssar i salongen yttrade, att den store svenske
teaterkonstnären i denna roll icke blott var
rysk utan fullt jämförlig med de bästa
fram-ställarna i Ryssland. Det är en uppriktig
önskan hos alla stockholmska teaterbesökare
att så snart som möjligt få återse vår
betydande och högt begåvade skådespelare på
en Stockholmsscen.

En liten farsoperett av österrikaren Ralph
Benaxsky, En förtjusande fröken, avslutade

394

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:16 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1935/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free