Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
säsongen på Vasateatern. Den hade till en
viss grad lokaliserats, ty det var tal både
om Hagalund och om »pytt i panna».
Ledsamt nog fick jag ej se den med Gösta
Ekman, som där lär ha varit ovanligt
charm-full, och med Isa Quensel, den förtjusande
lilla operettaktrisen, som hade lika stor
framgång som avgående chefen.
Att ge en skildring av innehållet
överstiger min förmåga. Det skulle vara som att
meddela innehållet i en Paul Valéry-dikt.
Man talar om bagateller. Det här var en
bagatellett. Men just att göra något ibland
toklustigt, ibland rörande av dessa intigheter,
det var vad den främmande gästen
dansktysken Max Hansen kunde. En kvick karl
har kallat honom »en liten prydlig
farsoperettens Chaplin». Han arbetar liksom denne
med ytterst minimala medel men med
mjukhet och känslig komik. Denna komik ökades
av en dansk-tysk brytning på svenskan, men
det egendomligaste var, att även alldeles
osentimentala personer ibland blevo rörda
åt en liten melankolisk visstump eller
tonvikt i den lille mannens tal, och detta berodde
på de svårutredda saker som kallas konst
och personlighet hos
assuranstjänsteman-nen Paul Norrman—-Max Hansen,
huvudpersonen i det lilla musikaliska farsspexet.
Som gäster med stor stil på programmet
uppträdde herr Valdemar Dalquist som
målaren Felix Munck och fröken Margit Manstad
som chefen för chokladkoncernen Frans Josef
Brandts dotter Annette. Den förre fick väl
sin stora stil därför att han höjt den
naturliga bonhomien till konst, den senare har
sitt största värde som en förtjusande fröken.
En ännu mer förtjusande fröken var Karin
Ekelund som modellen Rose Pflaumweich.
Hon var, som namnet antyder, den bästa
tänkbara frukt, kanske ett stort gult saftigt
svenskt plommon, och man kunde ej se sig
fullsynt på hennes kvinnliga »goda skådelse
och åthävor». Som modell tycktes hon också
för Felix Munck ägt samma förtjänst som
Gjörwell berömmer hos Desprez’ älskarinna,
d. v. s. »hade mycken obéissance».
Edward Woolls Processen Bennet var
varken tragedi eller komedi utan helt enkelt
enligt programmet en sensationsprocess i tre
akter. Ej bara predikningar utan också
sensationsprocesser kunna bli för långa. Det
märkliga med denna teaterprocess är, att
något liknande lär ha förekommit i verklig-
Paul Norrman—Max Hansen. Annette—Isa Quensel.
Grupp ur E n förtjusande
fröken.
heten. I så fall kan man ännu en gång ha
anledning att besinna ordet »verkligheten är
underbarare än dikten».
Sir Mark Bennet—herr Sture Baude har
gift sig med änkan till en under kriget
bortkommen kamrat, Lady Enid Bennet—fru
Stina Hedberg. I en tidning hade det så
antytts, att han under kriget har dödat sin
kamrat, Lady Enids förra man, för att
komma åt henne och hennes förmögenhet. Sir
Mark stämmer tidningen. Det talas i tre
timmar pro och contra, och Lady Enid vet ett
ögonblick icke själv vad hon skall tro, men
så avgöres det hela genom vittnesmålet av
en invalid, en stackars människotrasa Numéro
Quinze — det var hans sjukhusnummer —
—Erik Forslund, en ohygglig men
effektfull idé. Mästerligt återgav Sture Baude den
genom någon nervchock under kriget
framkallade talhämningen hos den därigenom
handicappade med den trots detta
underliggande kraften och energien hos Sir Mark.
Herr Roeck Hansen hade haft den goda
idén att till gäst på Blancheteatern bjuda fru
Stina Hedberg. Man fick nöjet att i Lady
Enids roll återse en förtjusande fru, i vilkens
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
