Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
finner sin rätta resning och sin rätta stolthet i
beslutet att möta livets makter vapenlös. Den
nya boken, »Andra äktenskapet», arbetar inte
med så starka effekter: den är nog förf:s
diskretaste bok, och just därför har man kanske
aldrig förr blivit så förtroligt bekant med
Dagmar Edqvists människor. Romanen
handlar om läroverksadjunkten Herbert Roest —
en riktig adjunkt vid riktiga läroverk, förf.
tillåter sig aldrig något slarv i miljöteckningen.
Herberts äktenskap har gått sönder: hans
hustrus livsform var karriären, som han bröt
en gång för hennes skull och inte saknade
efteråt; när han vägrade ty till
karriärsurrogaten i den kommunala societeten, plågades
hon av hans bristande ambition och
anpassning. Hon hade inte gemenskap med hans
ambition och hans anpassning: att acceptera
medelklasställning och begränsade resurser
och därur ta ut det bästa, intellektuellt liv,
umgänge med musik, gott arbete i
vardags-gärningen. En relegationsaffär, där Herbert
skandaliserar stån med att föra frisinnets
talan, utlöser katastrofen: Elin tar sitt parti,
som är stadens, hennes anhopade
förödmjukelse och förbittring över att vara ställd
utanför makens väsentliga liv exploderar i
vulgariteter. Hon vinner skilsmässoprocessen
och får Herbert berövad hem och barn. Han
söker sig bort till ett annat läroverk, bedövad
och sönderslagen invärtes, med igelkottens
försvarsattityd mot omvärlden. Och där
träffar han Brita Lönberg, jur. kand.,
barnavårdsman, —■ ingen undantagsmänniska
alls, men det slags gentlekvinna som är vår
tids och vår odlings hopp. De två treva sig
in mot varandra, in i livet tillsammans.
Bokens väsentliga motiv blir problemet om två
vuxna människors pånyttfödelse. Det blir
nämligen ett problem, fast dessa två
människor så innerligt passa för varandra. Först
dras de med ett stycke i den erotiska
danslekens hävdvunna turer. Sedan, när de
funnit formen för sitt samliv, står det förflutna
spöklikt på lur en tid: Elin var dock ingen
person som kunde strykas ur minnet, det var
till henne han skrivit lyrik en gång och med
henne han hade barn. Men sådana spöken äro
inte farliga, om man inte är rädd för dem:
och Brita är inte rädd, hon vet sig vara
Herberts rätta hustru, hans goda vardags musa.
Det består mellan henne och Herbert det
hederliga kamratskap som Dagmar Edqvist
har en sällsynt förmåga att skildra suggestivt
och trovärdigt. Men det finns en Herbert som
Brita inte kommer åt. Den sociala karriär han
gått miste om saknade han aldrig: men han
skulle aldrig blivit den firade kårpamp och
sångare han var en gång, om han inte burit
på en dröm om konstnärskapets farliga
äventyrsliv, som blev gäckad men inte dödad. När
det lockas på detta undanträngda drömjag i
djupet, då är det allvarlig fara. Och
lockropet kommer — från flickan som en gång var
indragen i den fatala relegationsaffären.
Gisela Marek är själv en fatal person, en
sådan som driver sömngångaraktigt genom
livet och lika sömngångaraktigt drar med sig
andra människors liv i driften — de kanske
förfaras, hon räddar sig i sin dimbildning av
mystifikation och fiktion, vilken situation hon
än försättes i diktar hon sig en roll som verkar
pathetic. Hon hör till dem männen spela för
— orrspel nämligen. Och hon är kanske
konstnär, gör i varje fall litteratur av livet. . . Det
är i sista stund Herbert Roest gör sig fri ur
drömjagets besatthet — vid att se kamraten
vid hans sida, den enda och rätta,
förvandlad till en övergiven kvinna med oresonlig
förtvivlan i ögonen. Det var inte för sent, det
nya livet är räddat. Fast det kommer att svida
i ögonen och rycka i läpparna än en tid. Det
är en vardagshistoria, frankt och ofta
muntert berättad: men den angår en djupt, ty
man känner i den spelet om människans
värdighet. — Det är också det innersta och
viktigaste ämnet för Moa Martinson. Utvärtes
är likheten inte stor mellan hennes diktvärld
och Dagmar Edqvists. Det faller inte Moa
Martinson in att putsa prosan, sovra
materialet, avväga proportionerna, bygga upp
enhetliga kompositioner kring genomförda
motiv. Hon skriver som det kommer för henne,
på inspiration. Det enda påtagliga
sammanhanget i hennes nya stora romansvit består
i att det är flickan Mias historia som föres
vidare från »Mor gifter sig» till »Kyrkbröllop»
och nu senast i »Kungens rosor»: när förf.
hunnit ett lagom långt stycke vidare, ger
hon ut det som bok. Och den miljö där hennes
konstnärskap är hemmastatt, ligger mycket
långt borta från Dagmar Edqvists
intellektuella medelklass: Moa Martinson undfår
sin rätta inspiration i fattigdomens värld, de
försummades, de utsläpades, de utsugnas:
där tänds hennes bjärtröda harm och kärlek.
Och hon spar inte på effekterna: hur den nakna
nöden ser ut, hur människoliv missbildas av
svält och snusk och allmän vanhävd, har
knappast någon svensk författare skildrat
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
