Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hemlängtan (Avsnitt ur ett arbete). Av Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hemlängtan
bränt hår och bränt horn genom vattnet
och snart rann vattnet högt över en själv,
där man låg på ena höften.
Sådana åskväder upplevde de ofta och
svor över dem. Ja, dessa åskväder
efterlämnade ett slags raseritillstånd för
vandrarna att medföra och tugga på. De var
alldeles stämningslösa, de bestod bara av
söndertrasade vattenkaskader och
vanvettiga kanonader, meningslösa titaniska
bombardemang mellan tomma trädlösa
horisonter.
Efteråt var luften kall, häftigt kyld
genom avdunstningens krafter, en
regndimma drevs av och an av vinden över
slätterna, slets sönder, förtätades åter och
morgonsolen steg direkt upp ur
markhorisonten dallrande över en kall
regndimma, som liknade en milsvitt svävande
kallsvett uppstigen från alla marker i
Paysandu.
Undra på att peonerna var
morgonsu-pare! Kylan efter en pampero krävde helt
enkelt ett hettande råskölj i halsen av
pampans brännvin canan. I almazenerna
hängde peonerna redan före soluppgången
och söp sig varma efter åskvädren. Sådana
morgnar höll sig handlaren uppe i tid,
skruvade nya kranar i canatunnorna,
lade fram galletas och hängde nya
lökknippen i taket, öppnade burken med
dolci, marmeladen som knappt kunde
skiljas från den smörja man smorde de
stora oxvagnarna med. Sedan väntade han
bara på att få höra hästtramp på
staketvägen från La Cano där peonernas
jordkulor lågo tätt, allesammans med lika
översvämmade jordgolv och alla lika
fuktiga och kylda. Ty i verkligheten bodde
alla peonerna här i källare, eller åtminstone
i hus av källarutseende och källarkaraktär:
hus byggda och uppmurade av utskurna
jordstycken och marktuvor. Att de från
almazenen tog hem en kanna brännvin
också till familjen var bara i stil med detta.
Många pojkar var därför redan vid tio-
32—Ord och Bild, 4g:e årg.
årsåldern fullt insupna och kom inte sällan
berusade till någon av regeringens
ambulerande skolor.
Martin, Helge och John observerade allt
detta och gömde det i sina hjärtan, men
kunde inget göra. Allting på denna del av
den uruguaiska pampan tycktes försiggå
utan plan, men snart märkte de att här
var så fattigt att ingenting fanns att göra
några planer av. Så enkelt var det med
den saken.
Peonernas jordruckel saknade varje spår
av prydnad, golvet var av svartstampad
jord och väggarna av gråskrovlig jord.
Det fanns inget fönster, bara en glugg åt
norr med ett skynke att sätta för vid regn
eller om natten. Stolar fanns inga. Man
satt på kokranier. Bord inga (fast man
hade bort kunna göra dylika av ben från
de många skeletten, men man saknade
förmodligen skruvar). Väggprydnader inga,
möjligen några halvpornografiska
småbilder klippta från de i detta land så vanliga
illustrerade tändsticksaskarna. Någon gång
kunde man också få se något litet
prydnadsarbete förfärdigat av vaxtändstickor.
Men annars intet.
Alla sådana ruckel var lika och
mottagandet då man kom till något av dem var
detsamma från gång till gång. Det var som
hade de tre landstrykarna alltid kommit
tillbaka till en och samma koja. Man visste
precis på förhand vad de skulle göra inne i
kojan. Bjuda matè, framställa samma
frågor, svära samma eder, steka asadon på
gallret, sticka den med den alltför långa
kniven som kom ut på andra sidan, bjuda
omkring av det stekta, sitta svartsjuk och
bevaka kvinnornas ögonkast och minsta
rörelse. Den lilla lycka som fanns i dessa hus
tycktes vara grupperad kring matèet och
asadon. I fall den någonsin var grupperad
kring kvinnan så var det i varje fall
omöjligt att se. Svartsjukan var för kompakt.
Stämningen var därför stupid. Man
skyndade att bjuda främlingen matè och
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
