- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
226

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Diktsamlingar 1943. Av Bertil Malmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bertil Malmberg

rent konstnärliga makt endast
undantagsvis skulle ha kunnat väcka. Tyvärr är denna
gripenhet ofta identisk med beklämning. De
sterila tendenser i Blombergs naturell som
väl funnos med men uttryckte sig på ett
mindre störande sätt i hans tidiga diktande,
där de i varje fall balanserades av en starkare
ingivelse och ett fylligare motivval, dominera
i den nya boken; vi möta här en
självupp-tagenhet, som kan kännas tämligen prövande,
en saggande kverulans, en aggressivitet, som
blir på en gång pinsam ocli ovidkommande,
därför att den nästan alltid har privat adress
och det endast sällan lyckas diktaren att ur
det alltför enskilda (såsom Strindberg kunde
det) upphämta allmängiltiga symboler för
människans elände. Jag citerar följande två
strofer:

De bröto sig in om natten.
Han värjde sig lugnt,
tills någon skrek vid hans sida:
»Se där är hans svagaste punkt.»

Då han hörde de läppar svika
som med slutna ögon han kysst,
bredde han ut sina armar
och stupade tyst.

Dikten har icke flyttats ut ur den intima
sfären — därav det obehag den väcker, ett
obehag, som ökas av det medvetna i diktarens
attityd, det självnjutande i posen som
martyr med utbredda armar och det illojala i detta
vädjande utan bevis till den litterära svenska
allmänhetens medkänsla eller skiljedom. Det
behöver väl icke sägas, att jag med dessa ord
ingalunda avsett att moralisera, endast att
redogöra för ett intryck. I själva verket ligger
det i öppen dag, att de sterila tendenser i
Blombergs väsen om vilka diktsamlingen
vittnar i första hand konstituera hans egen
tragik och måste betraktas som spikar i en
livslång korsfästelse. Alltigenom sterilt är för
övrigt icke ens det sterila när det gäller en
mot renhet och djup syftande människa. I
det sällsamma stycket Rådjur i en park,
märkligt som ordkonst och fascinerande i sin
människokunskap, genomvävt av grymhet
och mildhet, perversitet och medlidande,
bekänner diktaren, att just det
mordisk-skade-lystna, det satanisk-besatta, det enerverat
kalla i hans natur, d. v. s. insikten härom,
framtvingat den al truism, den djupa ömhet
för den värnlösa svagheten som inspirerat
denne egocentrikers bästa strävan:

Jag älskar de små bräckliga rådjuren där de dansa
förbi,

lätta och flyktiga som ljusfläckar mellan bokträden,
skygga och ogripbara som skuggor i det
sammetsmjuka skogsdunklet.

Jag ville pressa dem intill mig och krossa deras sköra
lemmar,

tills det bedjande guldljuset i deras ögon

har brustit
och det oskyldiga blodet börjar droppa.

Jag vet det. — Jag säger det.
Men därför att jag vet och vågar att säga det,
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa,
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att
beröva mig.

Detta är oförglömligt och har heller intet
motstycke i samlingen. Men här och var kan
man hitta minnesvärda rader, inspirerade
strofer, melodifragment av mycken skönhet.
Emellertid är det sällan inför de ting som
blivit allmännast skattade jag stannat i
beundran. Så t. ex. förefaller mig det lilla poemet
Lärkan otillåtet menlöst, åtminstone i den
triviala slutstrofen, som mycket väl kunde ha
författats av någon enklare ledamot i Namnlösa
Sällskapet:

Hjärta, när skall du hinna
själv till ditt mål en gång:
att få i ljus försvinna
och bli till sång.

Icke heller ur den av många lovprisade
Violoncellen har jag kunnat utvinna någon
större verkan. Därtill saknar den alltför
mycket språklig egendomlighet, och detta
omdöme gäller tyvärr om det mesta i denna bok, där
även bildsynen är föga säregen: diktaren begär
för litet av sina analogier och nöjer sig gärna
med den konventionella, den lättåtkomliga
jämförelsen. Kanhända ha vi blivit en aning
för bortskämda med korrespondenserna och de
trolska dubbelperspektiven hos Gullberg, den
associativa genialiteten i Martinsons
inbillning och Karin Boyes ytterligt sensibla
kräsenhet vid utväljandet av metaforer, än
blommande av konkretion, än skapade av
element ur intellektuella sfärer, med den
häx-mästerliga magnificensen hos Lundkvist, den
sällsamma sugningen i Ekelöfs symbolism och
Edfelts fanatiska, envetet bedrivna sökande
efter det ogemenliga, det unikt särpräglade
ideogrammet, för att kunna undgå att stötas
av bildvalets torftighet hos Blomberg. Men
det finnes ögonblick, då vi inställa varje kritik,
då en gåtfull, nästan »tonlös» ton, något svä-

226

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free