Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kring en senromantisk brevväxling. Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson. Av Paul Fröberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en senromantisk brevväxling
se, deras morgonfriska, svalt varma,
upp-glödande, dagglänsande lif». Han träffar en
av sina intimaste vänner från den första
ungdomstiden: »hederlig och mig kär. Men ett
utkast blott egentligen till bild och bildning.
Det fina, veka, mjuka, spänstiga, yppiga,
smältande, plastiskt rundade och arbetade
fins ej.» Som gäst på ett bröllop erinrar han
sig, vad han läst, »hur i Grekland Prester
välsigna ynglingars vänskaps- och
brödraförbund». Att han inte är helt okunnig om
vilka gränsmarker vänskapen här tangerar,
framgår av en anteckning i Fragmenten,
mars 1830: »Hvarföre var hos Grekerna
Paiderastien så mycket hyllad af de ädlaste?»
Brevväxlingen med F. F. Carlson ger
framförallt historien om en romantisk vänskap.
Knappast någon annanstans återspeglas
klarare än här allt vad en sådan kunde rymma
av idealitet, av hängivelse och svärmisk
dyrkan, av stolt självkänsla och esoterisk
isolering.
Problemet esoteriskt -—■ exoteriskt har för
Ernst Kjellander en oavbruten aktualitet.
Under brevväxlingens två första år ligger
tyngdpunkten på det esoteriska, den på en
gång stolta och resignerade känslan att inte
höra hemma i vardagsmänniskornas krets.
Vänskapens helgedom får inte profaneras.
Vardagens banala verklighet måste stanna
utanför; den oinvigde, om än aldrig så
närstående, saknar rätt att där tränga sig in.
Det finns en fin intuition för ömtåligheten,
sprödheten i varje intimt förhållande i de
frågor, med vilka Ernst Kjellander kort efter
moderns död besvarar F. F. Carlsons förslag,
att de båda vännerna skall flytta samman:
»Förvandlar sig icke vårt förhållande för
mycket till prosaiskt kamratskap? Behöver
vår kärlek ej sin längtan, sin saknad, sina
äfventyr? Bör han söka commoditet?» När
barndomsvännerna i Skara kallar honom
vid förnamn, skyggar han liksom tillbaka
för denna förtrolighet, rädd att den skall
missuppfattas av den ende, åt vilken han
vill skänka vännens heliga namn. Det försvar
han ger, bygger på den romantiska
spekulationen om barndomen som en reflex av en
mytisk, naiv tidsålder med en ännu ostörd
harmoni: »Väl, att du icke hör det, som skulle
synas dig profanation, men icke är det för
mig, emedan det blott lefver som minne, som
echo af en tid, då allt var heligt, intet
profant, ingen skillnad mellan esoteriskt och
exoteriskt.»
I ljuset av den nya vänskapen förbleknar
de gamla vänskapsförbindelserna. Förstrött
lyssnar Ernst Kjellander till kamraternas
samspråk: de talar »icke på mitt sätt, utan
på ett främmande». Inte ens den varmaste
tillgivenhet finner riktigt gensvar, när det
brister i den fulla förståelsen av hjärtats
»opunkterade skrift». »Hans Tilbøjelighed —
som han kallar påtränglighet — är oss kär»,
skriver han med hänsyftning på Tönnes
Wrangels rörande försök att som jämställd
part upptagas i vänskapsförbundet. »Vi
skola ärligt och fullt betala honom med samma
mynt. Om vi nu ha andra myntsorter, som
inte stå på hans Courslista, så får han låta
sig nöja.» Den som »icke vet, hur ’sorgen ler
och skämtet gråter’», den som inte är »initiated
in the mysteries of noble and finefeeling
hearts», känner inte det rätta ordet,
»kärlekens Schibboleth».
Vänskapen lånar uttryck från kärlekens
språk. Glöden är densamma, oron, spänningen,
vemodet, lyckoförnimmelsen. Där är
skilsmässans smärta, suckad fram i ett citat från
Felicias avskedsaria till Astolf i
Lycksalighetens ö:
Farväl, farväl, min känslas sol, min viljas!
Hur mörk, hur meningslös blir verlden all!
Där är begäret att förvandlas och förvandla
till en personlighet: »Jag spelar Figge snällt
för mig emellanåt -— har dig så i mig —
liksom mig i dig — Figge! Figge!» Där är
försjunkandet i minnena, utplånandet av
gränsen mellan verklighet och dröm: »När jag
kom hem från badet i dag, ensam, straxt
efter ett, slog mig med sådan outsäglig liflighet
minnet af alla de gånger du vid den tiden
följde mig till min port, och jag tittade så
flat tillbaka nu när jag stängde honom. Som
jag förr så ofta undrade, hvar du kommit
ifrån i en hast, så undrar jag nu ofta och
kan ej begripa, hur du kan vara borta. En
dröm synes det mig. Jag vill vakna och gå
till dig och träffa dig.» Där är
skymningsdagrarnas svårmodsglädje och skälvande
förnimmelse av vännens närhet: »Då anslogs
åter på hjertats nystämda strängaspel ett
adagio af salig, oändlig trånad. — —- —
Derför är det alltid heldst om aftnarna jag leker
med din bild, Älskling; tar fram och betraktar
och försänker mig i det portrait, som du i
mitt innersta af dig sjelf tecknat.» Där är
behovet att njuta längtans spänning, innan
den löses i jublande gråt: »När jag kom hem,
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
