Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordiskt frihetsarv. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt frihetsarv
Tre män har jag här talat om, tre bärare
av det nordiska frihets- och kulturarvet.
En av dem föll i sin första ungdom, den
andre då han stod i sin fulla mognad och
kraft, den tredje fick fullborda sin
livslinje och följa sitt lands öden under långa,
växlingsrika skeden.
Att tala om dessa tre, stridsmän som
frivilligt ställde sig på utsatta poster, är att
röra vid hårt spända strängar. Kanske är
det en psykologisk lag som gör sig gällande
när minnet härefter söker sig till prins
Eugen och hans konst — som är något att
vila sinnet vid — och till Elsa Brändström
och hennes kärleksgärning — ett stort
bevis på »hjärtats liv i svärdets värld».
Men det är också en given följd av det läge
och den uppgift som vårt land har haft i de
sistförflutna åren.
»För den är det kanske lätt att vara
optimistisk, vars liv gestaltat sig i mycket så
lyckligt som mitt», skrev prins Eugen i ett
brev mot slutet av sitt liv. Den harmoniska
linjen i hans levnad går som en linje också
genom hans konst. Om honom vill man
gärna tänka sig att han som konstnär
föddes vid rätt tidpunkt. Var det inte så,
att tiden kom hans konstnärskynne till
mötes, då den gick ifrån ett realistiskt
detalj - och figurstudium till ett måleri, som
med stora enkla linjer fångade en
landskapsstämning och gav den ett symboliskt
förtätat uttryck? Han har själv bekänt att
det s. k. »rena måleriet» inte var hans sak.
»Jag älskar naturen», säger han i ett brev,
»jag är en lyriker, som uttrycker mig med
måleri.» Nu var det så lyckligt att han fick
bryta sin bana i en tid då lyrik och måleri
gick hand i hand.
»Nordiska naturintryck» har prins Eugen
satt som rubrik över ett knippe brev från
åren 1889 och 1890, de år då han under
sommarvistelser i Valdres i Norge fann sig
själv som konstnär. Han blev klar över
vad det var som han ville måla. »Allt
blir så enkelt och stort i skymningen», säger
Elsa Brändström efter
hemkomsten från Sibirien.
han. »Den som bara kunde samla ihop alla
olika intryck och så nedlägga dem i ett
enda motiv, så att färgen skimrade och
doftade och hördes.» — »Det är bestämt
lättare att återge sådant där i poesi»,
tilllägger han resignerat.
Han ville tillägna sig ett landskap, dess
färg, doft och poesi, och han ville måla det
som en samlad enhet — enkelt och stort.
I Valdres gjorde han första gången saker
som hade något av nordisk klang. Han
fortsatte att måla olika svenska landskap; till
hans sista erövringar hörde Österlen i
sydöstra Skåne, vars storlinjiga, rytmiskt
böljande, på en gång ursprungliga och
kultiverade landskap passade hans lynne.
»I svenskt naturmedvetande finns det
och kommer att finnas en trakt, som prins
Eugen upptäckt och för evärdeliga tider
uppodlat» — så säger Gunnar Masçoll Silf-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
