Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika / Arbetarerörelsen i Amerika (1901) Author: August Palm - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Arbetarerörelsen i Amerika.

Amerika med sin verkligt demokratiska författning på den allmänna rösträttens grundval vore man benägen föreställa sig såsom ett land, där massornas inflytande på politik och samhällsutveckling vore högst betydande, medan de privatkapitalistiska intressena finge maka åt sig till förmån för de allmänna. Dette är likväl långt ifrån fallet. I intet land i världen firar privatkapitalet sådana orgier, som just i den stora republiken på andra sidan oceanen. Om man undantager postverket, som är statsinstitution, äges, drifves och ledes det öfriga af bolag, trustar och (enskilda) kapitalister till skada och förfång för nationens stora flertal. Så t. ex. äro järnvägarne öfverallt i Amerika i händerna på bolag, som genom oblyga frakttaxor hindra farmarne att direkt sända sina landtmannaprodukter ut på världsmarknaden och tvinga dem att sälja till agenter, hvilka ofta stå i bolagens sold och på denna handel göra glänsande affärer. Som prof på denna uppskörtning af fraktpriserna kan nämnas, att det ofta händer, att frakten på stenkol från Pennsylvania till Dakota och längre bort liggande stater är så hög, att det blir billigare för farmarne att elda med hvete.

Då jätteaffärerna egas och ledas af privatkapitalister, som ej stå under någon annan kontroll än sin egen, kan man förstå hvilken fruktansvärd makt dessa handels- och industrifurstar samlat i sin hand.

207

Aldrig rygga de heller tillbaka för att använda sina oerhörda maktmedel mot hvem det vara månde, som ställer sig hindrande i vägen för deras intressen, och så mycket farligare är detta kapitalistvälde, som det icke finnes någon offentlig makt att vädja till för att vinna ändring och rättvisa. Morgan, chefen för de största järnvägsbolagen, har sålunda under sig öfver 80,000 personer och mera bolagen tillhörig jordareal att administrera, än tre à fyra vanliga europeiska kungadömen. Han har större makt uti Amerika, det påstår amerikanarne själfva, än precidenten Mc Kinley.

Man skulle tro, att ett land med den allmänna, lika och direkta rösträtten som Amerika, snart skulle kunna råda bot på det korruptionssystem som den allsmäktige dollarn skapat, och man förvånas öfver, att folket ej för länge sedan gjort slut på eländet. Hvad är orsaken att så ej skett? Äro valmännen, af hvilka farmarne, småborgarne och arbetarne utgöra hufvudmassan, fala? Sälja de sina röster på valdagen? Visst icke! Den som vågade att bjuda en amerikansk medborgare pängar för hans röst, skulle riskera sitt lif. Den enskilde valmannen köpes icke, men Amerikas pänningfurstar, -- börsmatadorerna, trustegarne, järnvägskompanierna, ha i sin sold en hel stab af tidningsredaktörer, professorer vid universiteten, präster och läsarekolportörer, politiker och falska arbetareledare; kort sagdt alla, som ha något inflytande, kunna under en valrörelse i Amerika, allt efter måttet af sitt inflytande, erhålla klingande valuta för sina tjänster åt kapitalisterna. Det är på detta sätt Amerikas plutokrater värna om och främja sina intressen. De uppträda aldrig öppet som politiker, men ha ändå alla politikens trådar och makten i sina händer.

De begagna sig äfven af ett annat vapen, nämligen hot att stänga grufvor, fabriker och andra storindustriella etablissement och sålunda kasta ut hundratusentals i arbetslöshet och svält Det var detta hotsystem, som tryggade Mc Kinleys återval den 6 Nov. 1900. De republikanska tidningarne och alla det republikanska partiets kringresande talare skrämde arbetarne med

208

att, om icke Mc Kinley återvaldes, sågo de stora industriegarne sig nödsakade att stänga sina etablissement, då en demokratisk regim skulle framkalla osäkerbet i affärslifvet, hvarpå lätt kunde följa en förfärlig kris med ty åtfölj ande arbetslöshet. Och arbetarne visste, hette det vidare, att de amerikanske storkapitalisterna icke skulle rygga tillbaka för att, likom då Cleveland år 1892 valdes till president, sätta sitt hot i verket. Man lofvade vidare arbetarne att, om de röstade på Mc Kinley, skulle de i vederlag erhålla »full dinnerpel» »Full dinnerpel» var ett slagord, som tog skruf. Den amerikanska arbetaren för alltid med sig till arbetsplatsen en liten blecklåda, hvari han har förvarad sin mat för dagen. Då största delen i regeln arbeta så långt bort från hemmet, ofta en hel svensk mil, att de ej hinna hem under dagen, kallas denna låda för »dinnerpel». Alltnog med löfte om att få matlådan full lurade man arbetaremassorna

209

att rösta på de republikanska kandidaterna. Det var hela det republikanska valprogramet, som man hade att bjuda arbetarne i den stora republiken, -- inga ideella mål och reformer, bara mat. Liksom bonden lurade sin åsna att springa efter hötappen, som han fästade framför åsnan på en stång, lurade den amerikanska bourgeoisin arbetarne att traska åstad till vallokalerna och afge sina röster på kapitalisternas och imperalisternas kandidat Mc Kinley. Man måste verkligen blygas på de amerikanska arbetarnes vägnar och det torde förefalla för mången förunderligt att den klassmedvetna socialdemokratiska rörelsen, som här i Europa under do senare åren allt mera genomsyrat arbetareklassen och som vinner mark äfven inom de öfriga samhällsklasserna, om det än går långsamt, samt vetat tillkämpa sig respekt, aktning och delvis erkännande inom förut otillgängliga läger och samhällskretsar, ännu icke i Nordamerikas förenta stater vunnit något nämnvärdt insteg. Om man undersöker saken närmare skall man dock finna en naturlig förklaring för detta egendomliga förhållande.

Det är visserligen sant, att Amerika årligen mottager många hundra tusen invandrare från Europa af hvilka en del, om än ett försvinnande fåtal, äro anhängare af de socialistiska idéerna. Särskildt under de år, då Tysklands arbetare suckade under den brutala undantagslagen, -- socialistlagen -- utvandrade tusentals tyska socialdemokrater till Amerika, och bland dem många dugliga agitatorer. Men man får icke glömma, för det första Förenta staternas oerhörda areal, som försvårar en planmessig och koncentrerad agitation; det andra den viktiga omständigheten, att flertalet utvandrare, obekanta med språket och de nya förhållandena, samt obemedlade som de äro, måste egna flere år af sitt lif åt ett strängt arbete, som väl i de allra flesta fall gifver dem en beydligt bättre ekonomisk ställning än här i Europa, men på samma gång tager alla deras krafter och all deras tid i anspråk, samt slutligen hos många skapar liknöjdhet och maklighet. Vidare får man icke glömma, att Förenta staterna ha helt andra resurser än Europa och erbjuder större

210

förutsättningar för alla, som vilja arbeta, att slå sig fram och skaffa sig en oberoende ställning. Slutligen må man äfven taga i betraktande, att arbetaremassorna i Amerika äro vida rörligare än här. Tryter det arbete på en plats, är i regeln den amerikanske arbetaren så situerad, att han ögonblickligen kan förflytta sig till en annan plats, där arbetstillfälle gifves. När Galveston i Florida förra året totalt förstördes af en flodvåg, blef staden åter uppbyggd på tre månader; så att alla spår af den fruktansvärda förödelsen utplånades, men så strömmade också folk dit från hela Amerika och de, som kommo dit först, förtjänade stora pängar.

Landets stora utsträckning, dess olika folkelement, språkförbistringen, de ännu så länge större möjligheterna att slå sig fram där än här i gamla världen, äro de väsentliga orsakerna till att politiken i Amerika är så korrumperad och ligger i händerna på en mängd samvetslösa personer, hvilka betrakta politik och hvad därmed står i samband som en affär, och denna uppfattning af politiken är särdeles karaktäristiskt för Amerika. Så t. ex. svarade Dick Crooker, den sorgligt beryktade Tammanyringens chef i New-York, domaren, då han en gång stod anklagad för bedrägerier, som ringen begått mot kommunen, och tillfrågades, om han af ringen mottagit en större summa: »Ja det har jag, det är min affär». Detta är en slående illustration till amerikanska förhållanden. Allt är affär och så betraktas under kapitalistregimen både kommunal- och statspolitik.

Trots de absurda förhållanden, som råda, är det dock ej så farligt som det ser ut. Af alla tecken att döma, börjar folket vakna, de ekonomiska förhållandena tillspetsas allt mera, kapitalkoncentreringen fortgår allt raskare, svårigheten att slå sig ordentligt fram blir för hvarje år allt större. Allt detta väcker småningom eftertanken. Så länge det vankades »full dinnerpel» och det ej fattades dollars i fickorna, lät man udda vara jämt och betraktade valrörelsen som ett slags nationalnöje, en treflig komedi. Men krafter äro i rörelse, som ehuru de ännu ignoreras, säkerligen förr än någon anar skola lära massorna att förstå, att

211

de i den allmänna och direkta rösträtten ha ett vapen, som ej blott är »till lyst», utan hvarmed massorna, när de uppträda eniga och organiserade, som genom ett trollslag kunna ändra samhällsordningen. I det afseendet är den amerikanska statsförfattningen praktisk, att den icke vet af någon halfmesyr. Sker ett omslag i den politiska uppfattningen bland valmännen, så blir det ett systemskifte ifrån presidenten ända ned till gatsoparen, kort sagt en radikal rensning.

Att det ej är omöjligt att få arbetarne att uppträda enigt, när deras ekonomiska intressen stå på spel, har ofta visat sig. T. ex. vid de stora jättestrejkerna. Skada blott, att ledarne för de stora fackorganisationerna, de så kallade »Pure and Simple», d. v. s. »rena», från all politik fria organisationer, antingen af okunnighet eller förräderi mot arbetarne framhålla, att den fackliga rörelsen alls ej har med den politiska att skaffa, utan att arbetarne kunna sluta sig till hvilket politiskt parti dem lyster. Att denna förrädiska taktik à la »Svenska arbetareförbundets» och konsorter prisas af de borgerliga tidningarne där som här, behöfver väl knappast nämnas. Dessa fackföreningsledare höjas till skyarne och omhuldas på det varmaste, och vid valen belönas de med klingande valuta för sitt välförhållande. Att en ändring äfven här förestår och endast är en tidsfråga, är dock visst och säkert. Sålunda har en klassmedveten fackföreningsrörelse, »Socialist Trade and Labor Allianse», under senaste året uppstått, hvilken samtidigt med att den manar arbetarne till facklig sammanslutning, äfven inskärper, att arbetarne böra uppträda såsom ett själfständigt politiskt parti, att de böra tillegna sig socialismens idéer och sluta sig till en socialdemokratisk politik. Denna fackföreningsrörelse är ännu så ny och den gamla konservativa rörelsen ännu så stark, att striden är både hård och skarp, men att den sosialistiska fackföreningsrörelsen kommer att afgå med seger, därom beböfva icke de tvifla, som känna till de segrar och den utveckling, socialismen vunnit i den gamla världen.

Helt visst blir det äfven i Amerika socialdemokratiens stora

212

213

mission att sätta politisk lifaktighet i massorna och lära dem förstå att bättre än hittills använda rösträtten.

Socialismen är som sagt ännu i sin linda i Amerika och hufvudorsakerna till att den ännu ej vunnit så stor terräng, har jag härofvan angifvit. Men därtill kommer ännu en omständighet. Socialisterna stå nämligen tyvärr splittrade i flere små afdelningar, hvilket naturligtvis bidrager till att förlama rörelsen, så att den ännu icke spelar alls någon roll vid valen; senaste presidentvalet erhöllsålunda det Socialdemokratiska partiets kandidat, Eugen Debs, 86,686 röster och Socialistiska arbetarepartiets kandidat Malloney 39,759 på en befolkning af 82 millioner. Siffrorna äro hämtade ur »Almanac and Encyplopedia 1901», som tidningen »The World» utgifver; man jämföre härmed den roll, det socialdemokratiska arbetarepartiet spelade i Sverige vid folkriksdagsvalen. Det erhöll ju endast i Stockholm öfver 20,000 röster och behärskade ställningen där. Detta i en stad med knapt 300,000 invånare. Orsaken till splittringen, till slitningarne, särskildt mellan det socialdemokratiska partiet (S. D. P.) och socialistiska Arbetarepartiet (S. L. P.) äro de olyckssaliga taktikfrågorna, som dess värre icke endast i Amerika spela en sorglig roll inom socialdemokratin. I Amerika har detta split och kif till följd, att de arbetande klasserna, till hvilka jag äfven räknar småbönderna eller »farmarne» och småborgarne, söndra och förlama sig själfva till skada för sina gemensamma intressen och till fördel för deras gemensamma fiende, storkapitalisterna, -- inre strider, hvaraf vi lida äfven här i Europa i vissa länder.

Det var S. L. P. (Socialistiska arbetarepartiet), som anmodat mig att företaga resan till Amerika, och som betalade de därmed förbundna kostnaderna, men när jag kom till Amerika och på nära håll fick taga ställningen i skärskådande och studera den under min synvinkel, beslöt jag att hålla mig fullständigt neutral, att icke taga parti för någondera fraktionen, utan endast, så godt i min förmåga stod, klargöra socialismens principer, manande arbetarne af de olika riktningarne och grupperna till enighet och gemensamt uppträdande mot det nu härskande systemet och

214

för gemensamt arbete till ett gemensamt, väl organiseradt samhälle. Klart är emellertid, att jag på alla de möten, jag höll, manade de svenska arbetarne att i första rummet hålla den på svenska språket af S. L. P. utgifna tidningen »Arbetaren». Jag beklagar endast, att jag med sorg måste konstatera, att jag träffade flere bekanta här från Sverge, af hvilka somliga stodo som medlemmar i S. L. P. och andra åter i S. D. P., samt att de på det hänsynslösaste sätt bekämpade hvarandra. Utan att taga parti beklagar jag detta och hoppas att en fred må slutas till förmån för ett gagnande samarbete. När man genomläser dessa båda partiers program, visar sig skilnaden vara nästan ingen. Båda stå på socialismens breda grundval och vilja på denna uppbygga det samhälle, som säkerligen i en snar framtid skall bereda lycka och trefnad åt alla. Att kompromissa är mig förhatligt, men ej när det sker med folk, som har samma mål, om man än har olika meningar om medlen.

Af socialistiska tidningar i Amerika, som jag närmare bekantade mig med, må nämnas Daily People och Weckley People, tillhörande S. L. P., samt Yolks Zeitung och Workers Call, organ för S. D. P. Det fins dock långt flera socialisttidningar, som jag dock icke fick tillfälle se. På svenska utkommer dessutom den ofta omnämnda »Arbetaren», tillhörande S. L. P.

I det jag här afslutar de iakttagelser och intryck jag erhöll om det politiska lifvet i Amerika och den amerikanska socialismen och arbetarerörelsen, uttalar jag ännu en gång min allvarliga önskan och förhoppning om att arbetarne i det stora, på framtidsmöjligheter rika landet, inom kort må stå eniga i gemensam kamp mot reaktionen, godtycket, privatkapitalismen och all den korruption och förbannelse, den för med sig.

Jag vill nu lämna några korta biografier till porträtten af några af de män, som stå i en mera framskjuten ställning i arbetarerörelsen, och med hvilka jag kom i beröring.

En af det Socialistiska arbetarepartiets ledare är redaktören af den i New-York utkommande dagliga tidningen »Daily People», De Leon. Det är en sympatisk, helgjuten personlighet,

215

som offrat en god samhällsställning för att viga sina krafter och sin energi åt socialismen. I »Arbetaren» läses följande skildring af hans lefnadsbana:

Daniel De Leon föddes den 14 juli 1852 på ön Curaçao. Hans familj är af spansk ursprung, härstammande från den ryktbara släkten Ponce de Leon. Daniels farfar, som bosatt sig i Venezuela, hade lagt bort första delen af namnet.

De Leon sändes till Europa för att få sin uppfostran i gymnasiet i Hildesheim i Tyskland. Vid fransk-tyska krigets början öfvergick han till det berömda universitetet i Leyden, hvarest han graduerades år 1872, hvarefter han, för att använda hans eget uttryck, beslöt att »bjuda sig till Förenta Staterna».

Vid sin ankomst till Förenta Staterna upptäckte han, att hans lärdom satte honom i stånd att dra en lön på hela sju dollars i veckan.

Knappast bättre fick han det som biträdande redaktör för en spansk tidning, utgifven i den kubanska frihetsrörelsens intresse.

Härefter finna vi honom undervisa i latin, grekiska och matematik i en skola i Westminster.

Outtröttlig och vetgirig genomgick De Leon vid Columbia-universitetet en två års kurs i lagvetenskap och graduerade där med heder. Då president Barnard öfrerlämnade till den unge studenten två eftersträfvade pris, yttrade han: »Mr De Leon, det är min fasta tro, att ni är af ödet bestämd ej blott att återkasta ett intellektuelt sken af varaktig ära öfver Columbia-universitetet, utan äfven att i framtiden komma att ställas i ledet bland världens förnämsta skriftställare i statsrätt».

Efter att ha gjort en tur i södra Amerika och sydstaterna, återvände De Leon till New-York, sökte platsen som föreläsare i internationel lagvetenskap vid Columbia och fick den.

Ej långt efteråt förklarade han sig för socialist, lämnade Columbia och stälde en tid sin talang åt Henry George-rörelsens tjänst, icke, såsom han uttryckligen förklarade, emedan han accepterade single-tax-idéen, utan emedan George var en representant för arbetareklassen.

År 1891 blef De Leon Socialist Labor Partys kandidat till guvernörsposten i staten New-York och erhöll inemot 15,000 röster, År 1892 efterträdde han Lucien Sanial som redaktör för veckotidningen »The People», en befattning, som han ännu innebar, då denna tidning nu år ett med Daily och Sunday People (hvaraf den under namn af »The Weekly People» utgör veckoupplagan).

Jag hade det stora nöjet att flera gånger sammanträffa

216

med denne socialismens kraftige målsman och förkämpe. Den svenska veckotidningen »Arbetaren» har nämligen redaktion och tryckeri i samma hns som »Daily People».

A. Skånberg, »Palmkomiténs » sekreterare, hvars porträtt återfinnes i detta arbetes början, är född i Kristianstad den 15 April 1866. Hans fader var lokomotivförare. 1891 for han första gången till Amerika och genomreste då flere af nord-amerikanska staterna men återvände till Sverge 1894 under den stora krisen. 1899 for han åter till Amerika och deltager nu med lif och lust i socialistiska arbetarerörelsen. Han har varit med i den här uti Sverge sedan 1882. Det är en god partivän, som icke sviker fanan och idéerna.

Redaktören af »Arbetaren», Bengt Victor Mauritz Funke, är född den 5 dec. 1861 i Skeppsås församling i Östergötland, där hans far var skollärare och organist. Blef faderlös vid 13 års ålder och måste genast börja försörja sig själf. Reste år 1881 till Stockholm, där han först arbetade hos en borstbindare på Ladugårdslandet och sedan lärde svarfvareyrket, hvilket han äfven några år dref på egen hand. For på våren 1891 till Brasilien, arbetade nära två år i sitt yrke i Rio de Janeiro. Därifrån reste han 1893 till Förenta Staterna. Sedan medlet af aug. 1897 medarbetare i och från början af 1898 redaktör för Socialistiska Arbetarepartiets svenska organ »Arbetaren». Det är en bra partivän, men enligt mitt tycke är han något för envis, men herre gud, några fel skall väl en människa ha. Kanhända. är det en förtjänst! Jag lärer ju också vara envis, påstår en del godt folk; om det är bra, kan jag icke själf afgöra.

»Oldpappa» bland de svenska socialisterna är ändå »gubben Westerberg», en hedersgubbe, som varit med ifrån rörelsens

217

218

begynnelse, och af hvilken jag under socialismens första dagar här i Sverge, då jag var bosatt i Malmö och arbetade som en slaf för idéerna, men svalt värre än en tattarehund, hade nöjet ofta få mottaga pekuniära bidrag från de föreningar, han tillhörde. Gubben Westerberg är nu öfver 70 år, men för sin höga ålder särdeles kry, till själ och sinne lika ungdomlig som någon, samt lika »röd» som i unga år. Redan 1845 lämnade han Sverige och reste till Köpenhamn. Därifrån styrde han kosan till Hamburg, där han blef medlem af »Arbeiterbildungsverein». Han var med under marsrevolutionen i Tyskland och personlig vän till Wilhelm Weitling. Reste från Hamburg till Paris öfver London; reste tillbaka till London och bodde där en tid i samma hus som Carl Marx.

Han är en af de få svenskar, som varit åsyna vittne till Louis Napoleons statskupp i Paris i december 1852. I Great Windsmull Street i London, då en samlingsplats för politiska flyktingar, hade han nöjet träffa flere af den tidens kämpar för den nya värld såskådning, som i vår tid samlat millioner proletärer under sitt banér.

Som man ser, är det en man, som »varit med». Till Amerika utvandrade han från Tyskland, då socialistlagen kom. 1882 var han med om att bilda den svenska afdelningen af socialistiska förbundet i New-York.

Att en sådan veteran i arbetareklassens emancipationskamp är aktad, vördad och afhållen som en fader af alla partivänner, det förstår en hvar, som vet, hur mycken sann och uppriktig pietet för oegennyttig lifsgärning, som gömmes i de revolutionäres leder. Han är också allas »farbror», gubben Westerberg, och däraf gör han sig för öfrigt ärligt förtjänt.

219

Axel Ellis är finne till nationalitet och en af Socialistiska arbetarepartiets mera framstående medlemmar i Boston. Han anlitas ofta af partivänner som föredragshållare i klubbarne i Boston och omnejd. Han var med i den komité, som uppgjorde resplan för de möten, jag höll i Massachusetts under min vistelse där och var jämte en hel del andra partivänner med å flera af de möten, som S. L. P. där afhöll.

Gust. Sörberg är född i Örebro län den 8 september 1861, deltog i arbetarerörelsen i Stockholm under sin vistelse här och tillhörde Västra järnarbetarefackföreningen; han utvandrade till Amerika 1891 samt deltager med lif och lust i arbetarerörelsen där.

W:m J. Eberle, född den 3 augusti 1872 i Allegheny, Pennsylvania, är en af socialistiska arbetarepartiets mest framstående män i Pennsylvania och var 1900 uppstäld som S. L. P:s kandidat till »Auditor General» (öfverdomare eller öfverkontrollör) för staten. Vid presidentvalet var han ledare för S. L. P:s valrörelse i Pennsylvania. -- Under min vistelse i Pittsburg hade jag nöjet bo hos denne partivän, som jag lärde känna som en hedersman och högt värderar.

Eugene Debs föddes i Terre Haute, Ind. 1855. Han erhöll vanlig skolunderbyggnad och startade ut i lifvet vid sexton års ålder såsom målare vid Vandaliajernvägens verkstäder. Sedermera arbetade han under tre år såsom eldare vid samma järnväg. Hans första steg i det offentliga lifvet var

220

då han valdes till City Clerk i Terre Haute. Han behöll embetet i två terminer och blef derefter, tjugosex år gammal, vald till medlem af stats-legislaturen. I denna egenskap lyckades han genomdrifva flera lagförslag i arbetarnes intresse. Hans stora tal då han föreslog Daniel Voorheers till senator gaf honom stort rykte såsom talare. Efter utlöpandet af sitt mandat som legislaturmedlem blef Debs vald till stor-sekreterare och skattmästare för Brotherhood of Locomotive Firemen (eldare- och maskinistförbundet), en befattning som han innehade i fjorton år å rad. Efter åtskilliga försök att åstadkomma en sammanslutning mellan olika klasser af järnvägsarbetare grundade Debs den 20 Juni 1893 American Railway Union, som f. n. v. är den största förening af järnvägsarbetare i hela världen. Dess seger i strejken mot Great Northern-järnvägen gaf både föreningen och särskildt dess president ett oerhördt anseende. Det var deras första batalj och de vunno den. (Porträttet är från 1894).

Det är ännu en hel del goda partivänner, som jag tänkt lämna upplysningar om, men då jag icke efter löfte erhållit fotografier af mera än ett fåtal, har jag endast kunnat presentera själfva märkesmännen för det parti, som kallade mig till Amerika.