- Project Runeberg -  Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika /
Åter i New-York

(1901) [MARC] Author: August Palm - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
221

Åter i New-York.

På morgonen den 6:te december anlände jag åter till New-York. Då jag de senaste tre veckorna hållit möten hvar dag, när jag icke befunnit mig på resa, var jag fullständigt utschasad och uttröttad. Jag begaf mig därför direkt till mitt logi för att få några timmars välbehöfig hvila. Sedan bar det åter i väg ut för att hämta nya intryck af jättestaden.

Värmen, som, då jag lämnade New-York, vissa dagar kunde kännas ganska tryckande, oaktadt det var i midten af oktober hade nu aflösts af en genomisande kall blåst, som kändes ganska obehaglig. Stilla stodo nu »fläktarne» på restauranterna och saloonerna. På alla offentliga lokaler, såväl i New-York som många andra städer, finnas stora fläktar uppe under taket, hvilka drifvas med elektricitet, och som, då de äro i rörelse, skänka en behaglig och välbehöflig svalka under den heta årstiden. Nu led man ej af hettali, tvärtom.

Sedan jag flanerat litet på gatorna, erinrade jag mig, att jag förra gången jag var i staden ej fått tillfälle besöka världstidningen »The Worlds» väldiga skyskrapare med sin förgylda kupol, hvilken synes många mil ute från hafvet. Denna skyskrapare är tillgänglig för allmänheten; det kostar endast några cents att stiga upp med elevatorn. Från kupolen har man en härlig utsikt öfver den väldiga staden med dess myllrande folklif och storslagna omgifningar med Atlanten i förgrunden. Det är ett utomordentligt fågelperspektiv. I denna vidtfamnande vy
222
af människor och ting förnimmer man en känsla af öfverlägsenhet -- en frigörande känsla af det slags glädje, som ligger i att stå helt utom och helt öfver. Här ser man gatans både små och stora dramer. Och huru besynnerliga bli ej föremålen! En tjockmagad man ser ut som en New-foundlandshund, som går på bakbenen, och en häst liknar mera en klädkorg, ombonad med en stor pressenning, än en lefvande varelse på fyra fötter, hvilka han nyttjar för att stå upprätt. För den åskådare, som står lodrätt öfver skådeplatsen, ha människorna inga ben, vagnen och kärran inga hjul, och ett uppslaget paraply är för hans upphöjda synpunkt broder till -- pannkakan. Det är lärorikt att se lifvet förvrängt. Det varnar en för att icke förneka, hvad man icke förstår, och lär en begripa, att tingen ej alltid äro hvad de synas. Jag ber läsarne studera vyerna, de finnas å sid. 228 och 229; där kan man få en liten hum om, huru tingen se ut uppifrån.

*

När man kors och tvärs genomströfvar New-York, kan man ej underlåta att lägga märke till väldiga byggnadskomplex, som likna väl tillbommade fästningar, enkom byggda för att utstå såväl eventuella belägringar, som äfven lämpliga att göra utfall ifrån. De ligga spridda rundt om i den väldiga metropolen, i synnerhet i närheten af affärscentrum och vid de avenuer, där millionärerna, grundarne och dollarsjudarne bygga och bo. Dessa komplex äro de kaserner, hvarpå New-Yorks storkapitalister under de senare åren offrat millioner dollars. De äro uppförda som skydd och värn för dem och deras intressen. Herrar utplundrare ha dåligt samvete, och de senare årens uppspirande arbetarerörelse, de stora strejkerna ha väckt oro och bekymmer och ledt dem på den tanken att i starka kaserner hålla en väl inöfvad soldatesk af omsorgsfullt utvaldt folk, som man åtminstone tror sig kunna lita på för att ha till hands att i farans stund slå ned alla angrepp från »pöbeln», -- det namn man äfven i den nya
223
världen gifvit det af en samvetslös hord hjärtlösa uppkomlingar utplundrade folket. Om det kommer att lyckas, skall en snar framtid utvisa. För egen del tror jag, att, innan folket i Amerika hinner lära sig bruka det bästa vapnet, som de redan ha i sin hand -- valsedeln -- först ett allvarligt nappatag kommer att tagas på gatan och å barrikaderna mellan de egendomsbesittande samt deras bulvaner och de egendomslöse. Amerika innesluter en mängd olikartade element, men i ett afseende äro de alla lika. Hvad som skall ske, skall ske fort; revolvern, den råa styrkan och dynamiten blir nog den kvast, som kommer att gå före och sopa bort det värsta af den smuts, som dollarsmännen hopat upp i den stora republiken, innan valsedeln kommer till rätt användning.

Kasernerna likna fullständiga röfvareborgar och ha ju äfven till syfte att försvara röfvare och de skatter, som röfvats från de arbetande.

Jag hade bestämdt föresatt mig att aflägga ett besök å Sing-Sing, New-Yorks statsfängelse, bland annat för att få taga den elektriska stolen i skärskådande -- den stol, hvarå de dödsdömde afrättas -- och första gången jag var i New-York hade jag uppgjort med en af »Daily Peoples» medarbetare att vara mm vagvisare och tolk ditut. Då fick jag emellertid förhinder. Ej heller nu blef min önskan uppfylld, då min tid var strängt upptagen och Sing-Sing ligger ett godt stycke väg från New-York. I stället för att besöka fängelset gick jag i -- kyrkan. Jag utvalde den katolska katedralen vid 5:te avenuen; det är den dyrbaraste, med öfverdådigaste elegans inredda kyrkan i New-York, millionärernas och börsmatadorernas gudshus. Under balsäsongen i jättemetropolen besöka de omväxlande kyrkan, teatern och balsalen, medan de om sommaren å sina luxuöst inredda lustjakter fara världen rundt eller ligga vid baden i Newport o. a. d. platser. Sedan jaga de några veckor i Michigan och Colorado, innan de slutligen begifva sig till Arkansas för att vid de varma källorna därstädes samla nya krafter till säsongen i New-York. Där tillbringa de vintern för att vid
224
påsktiden åter ge sig ut och börja på nytt samma kringflackande, nöjesglada lif.

Jag besökte således den katolska katedralen. Rundt om vid altarena och i nischerna under helgon- och madonnabilderna knäböjde män och kvinnor, uppsändande böner .... kanhända, men tilläfventyrs gjorde de så blott för syns skull för att lättare få hjälp af rika katoliker eller deras församlingars hjälpkassor. Katolikerna göra en hel del proselyter genom sin stora hjälpsamhet.

Katolikerna äro ganska talrika i Amerika och många tro, att en strid mellan katolikerna och de öfriga religionsbekännarne förr eller senare kommer att utkämpas. Det sades mig i Chicago, att katolikerna t. o. m. hade en vapenarsenal på västsidan i staden och att de under den stora Pullmansstrejken erbjudit arbetarne att erhålla vapen mot vilkor, att de i gengäld skulle understödja det katolska prästerskapets sträfvanden. Huruvida någon sanning låg däri eller det endast var lösa rykten, som alltid uppstå vid sådana tillfällen, kan jag ej afgöra, men säkert är, att man åtminstone skrämmer en del af den svenska befolkningen att rösta på republikanerna, i det man framhåller, att katolikerna i regeln äro demokrater, och komma demokraterna till makten, så komme också katolicismen att införas. Detta är nu blott löjligt prat enligt de erfarenheter jag gjorde, ty hvilka förändringar än må inträffa i Förenta staterna, ej kommer någon slags statsreligion att införas i det landet. Därtill äro amerikanarne för kloka och praktiska.

*

Hvem har ej hört talas om de förskräckliga anarkisterna och redaktören för det anarkistiska organet i Nordamerika »Die Freiheit», John Most? För flere år sedan, då jag lefde som mest »röfvare» här i landet, -- eller myndigheterna, hvilket det nu var, -- hade på grund af den propaganda som då bedrefs, mitt rykte nått äfven Most och jag erhöll en utnämning af ett anarkistiskt sällskap, hvars precident Most var. Jag utnämdes högtidligt till »blackward». Det var en slags stor »hedersbetygelse», som bevisades mig, efter hvad jag kunde förstå af
225
utnämningsdokumentets fina utstyrsel. Då jag ej förstod engelska, lämnade jag det till nu aflidne Fr. Sterky för öfversättning. Medan han hade det i sin ego, lade den svenska »rättvisans handtlangare» embargo på min skröpliga kroppshydda och då jag hade uppgjort mitt mellanhafvande med den och ville ha igen mitt utnämningscertifikat, hade det förkommit för Sterky. Den enda upplysning jag erhöll var, att jag blifvit utnämd till en slags »svart riddare» af Most. Jag en »svart riddare»!

Det bör därför ej förvåna någon, att jag under min vistelse i New-York sökte reda på »kamrat» Most. Jag träffade honom på 16:de gatan, där han bor. I huset finnes en tysk bierhall och saloon. Där träffade jag den namnkunnige anarkisten, som inom parentes sagt, ser allt annat än bloddrypande ut; tvärtom är hans utseende rätt godmodigt och jovialiskt. En skåra i läppen misspryder något och döljes ej helt och hållet af mustascherna. För öfrigt är det en treflig sällskapsmänniska, som ingen kan tro ha satt aå mycket myror i hufvudet på vederbörande länders regeringar.

Most var, innan han tvangs utvandra till Amerika från Tyskland, socialdemokratisk representant i tyska riksdagen. I New-York utger han fortfarande »Die Freiheit». Under sin vistelse i Amerika har han flere gånger suttit fängslad och står allt annat än väl anskrifven hos myndigheterna. Jag samspråkade länge med honom; han kände genom tidningarne mycket väl både mig och arbetarrörelsen, såväl i Sverige som i hela Skandinavien. På min fråga, om han kände Bresci, som en tid varit i Patterson, den bekanta anarkiststaden i närheten af New-York, svarade han: »Nej, jag kände honom ej, men det var katten hvad han lärt att bruka sylen bra». Egentligen bör det ej förvåna någon, om den märklige mannen, hänsynslös teoretiker som han är, genom utvisningsorder, fängelsestraff och alla slags förföljelser af såväl tyska som amerikanska myndigheter blifvit och känner sig hardt när fredlös. Efter att ha tagit ett hjärtligt afsked af Most gick jag åter ut för att få flere intryck af staden och folket.
226

På tredje avenuen blef jag visad på en af New-Yorks mera kända, rika män, ägaren af de upphöjda järnvägarne. Det är en man värd sina hundra millioner, hans namn är Russel Sage, en gammal krutgubbe och snål som en äkta yankee. Som exempel på hans snålhet omtalade tidningarne bl. a., huru han en dag af en tidningspojke köpt en cents-tidning; det var visst 20:de upplagan han begärde. Pojken lämnade honom 19:de upplagan, som utkommet kl. 4; 20:de upplagan hade utgått kl. 1/2 5. Sage upptäckte, att han blifvit lurad, först sedan han gått ett par »black» (kvarter), men löpte tillbaka och skälde ut pojkstackarn samt tog igen sin cent, då 20:de upplagan icke fans. Sådana äro de amerikanska, äkta millionärerna.

På en saloon fick jag tillfälle se en ny sida af det amerikanska rättsväsendet. En person kom in i sällskap med ett par andra personer. De kallade en person, som befann sig därinne bort till ett hörn af lokalen. Den förstnämnde, hvilkens sällskap utgjordes af två rättspersoner, utstälde en häktningsorder mot syndaren, som kallats bort till förhör i hörnet. Så bar det i väg till finkan. Huruvida en sålunda häktad sedan strax blir fri igen, beror på domaren och den borgen, han kan ställa för sig; borgessummans storlek varierar i förhållande till det brott, man är anklagad för.

Ja, Amerika är ett underligt land, och allt går raskt undan. Rättsproceduren försiggår dock ej alltid så raskt som den jag åsåg. Den, som har pängar, kan leka kurra gömma med rättvisan i åratal, utan att han blir fast, därpå finnas exempel i mängd. Sålunda berättades mig en historia om en af New-Yorks kända mångmillionärer, hvilken gjort sig skyldig till en lagöfverträdelse i Pennsylvania för flere år sedan, för hvilken han har en häktningsorder på halsen. Annu har det likväl ej lyckats vederbörande myndigheter att få fast i den anklagade, oaktadt han flere gånger om året reser genom staten i fråga. Detektiverna, som ha order att häkta herr millionären, komma alltid för sent, tack vare dollarns allmakt. Ja, yankees äro fulla af hin; ett ordspråk säger också, att juden lurar tysken, men yanken lurar både tysken, juden och polisen.


The above contents can be inspected in scanned images: 221, 222, 223, 224, 225, 226

Project Runeberg, Sat Dec 15 19:50:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/palmtrip/ateriny.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free