Hudsonflodens mynning med New-Yorks nedre hamn.
Det gamla »Castle Garden», där emigranterna ännu för några år sedan måste genomgå skärselden, innan de fingo fortsätta in i landet och där vår frejdade landsmaninna Jenny Lind en gång uppträdde och sjöng för New-Yorkarne, har upphört att längre tjänstgöra för detta ändamål. I stället har där inrättats ett storartadt akvarium, som man icke bör underlåta att besöka; jag har varit där två gånger. Emigranterna ha nu fått sig en annan plats anvisad, nämligen Ellis Island, en liten ö belägen vid Hudsonflodens mynning. Enär en emigrantbyggnad var under uppförande, då jag anlände till New-York, hade »Barge Office» provisoriskt förlagts till en byggnad vid Battery Park. När vi kommo fram, låg en färja där redan förut med lefvande last, hvadan vår färja måste lägga bi vid sidan af den och vänta med landstigningen, tills de före oss anlända landstigit; det tog en rundlig tid, det var emigranter från en Hamburglinie med öfver ett tusen personer. Mellan de båda färjornas passagerare utbyttes lifliga hälsningar, och då de flesta icke kunde förstå hvarandra, måste de hjälpa sig med gester bäst de kunde. Men ännu lifligare blef det. Strax efter oss kom ännu en färja och lade till vid sidan af vår; den hade cirka 1,200 emigranter ombord, bestående af italienare, ungrare, rysk-polska judar, serber, bulgarer m. fl. En brokig samling af alla Europas nationer rörde sig nu på några kvadratmeters yta och de scener, man där fick bevittna under en timmes tid, hade varit ett förträffligt motiv att fästa på duken af en målares pensel. Man lade särskildt märke till sydlänningarne med sin mörka hy, sina lifliga gester och skriande dräkter. En del af fruntimren, isynnerhet de yngre, hade t. o. m. styrt ut sig i sidenklädningar af så brokig kulör, som de kunnat få fatt i. Andra åter voro så insvepta i sjalar, stora halskläden och kappor, att de liknade veritabla trasbylten, och så männen sedan med sina brokiga västar, kulörta halsdukar, som stucko bjärt af mot de rysk-polska judarnes långa, mörka lifrockar. Vidare barnen, dessa mörkhyade små varelser med sina lifliga ögon, sorglösa blickar och ystra lekar. Det hela erbjöd en egendomlig anblick, som man sent glömmer. Och hvilken massa barn ombord på den sist anlända färjan! Barn lär vara den fattiges enda rikedom, och, om så är, har den gode guden varit mycket gifmild och gifvit dessa sydlänningar rikedomar i öfverflöd. Då jag ännu icke helt glömt bort det tyska språket och det bland denna kosmopolitiska blandning fans några, som kunde tyska, lyckades det mig erhålla åtskilliga upplysningar om resan. En polsk jude berättade mig att han varit på resan från Polen i 6 veckor och lidit mycket under tiden. Då de under en del af resan haft dåligt väder kan man förstå, hvilka lidanden de under tiden fått genomgå; men nu var allt förbytt i idel glädje - glada, uppsluppna, sorglösa, glam, skratt och ett gestikulerande...! Det var komiskt att se, hur dessa mörkhyade varelser af båda könen ansträngde sig för att göra sig förstådda för oss. De skilda färjornas passagerare rent af fraterniserade med hvarandra.
Jag har här endast högst ofullkomligt sökt skildra det brokiga och glada lif, som här utvecklade sig. Det hade nog ej blifvit så oförstäldt gladt och muntert, om mången vetat hvilket elände som väntat dem, när de gjort sitt inträde i det ruckel, som utvändigt såg allt annat än inbjudande ut.
Afdelning efter afdelning kommenderades in i »Uggleboet». Ändtligen var det min afdelnings tur att ge sig i väg. Det var vid 3-tiden. Vi hade ej väl kommit in i vestibulen, förrän den olidligaste trängsel uppstod, förorsakad dels af den massa människor, som här packades ihop, dels af den massa handbagage, som en del emigranter voro belamrade med och som - förutom filtar, paraplyer och handväskor, knyten, korgar, stora bylten, bestod af säckar med sängkläder o. d., så att de sågo ut som veritabla lastdjur. Att sådant vållade uppehåll och obehagligheter är lätt att förstå. Trapporna, vi hade att passera, voro dessutom smala och eländiga för en sådan människomassa; den ene trängde på den andre för att komma först; här stöp en i trappan, där en annan, detta förorsakade än mera villervalla, skrik och oväsen, som endast öfverröstades af »Uggleboets» tjenstemäns kommandorop, af hvilka ingen, eller åtminstone det öfvervägande flertalet emigranter, ej förstodo ett ord.
Vy från det upphöjda järnbanenätet i New-York. |
Uppkomna för första trappan, blefvo vi ordentligt sorterade, jag blef hastigt och lustigt, fortare än jag här hinner omtala, tillika med några andra föst in i en smal gång; en »sorteringsman», - jag vet intet bättre eller mera passande namn på de tjänstemän som togo hand om oss, - gick framför och efter oss en annan, bägge voro försedda med tjocka kryckkäppar, den efterst gående föste på oss precis som om det varit en hop oxar, som skulle i kätte. Den eller de, som icke kommo fort nog åstad, blefvo »underlättade» af »sorteringsmannens» påk. En dörr öppnades och in föstes vi vidare i ett litet rum, rundtom hvars väggar voro placerade träsoffor, på hvilka vi med handrörelser anvisades taga plats. Hela denna procedur hade gått så hastigt, om än mindre lustigt, att jag först nu lade märke till, att jag blifvit skild från min son. När jag hunnit taga de med mig i rummet infösta närmare i betraktande, såg jag, att vi alla voro äldre personer, som särskildt utsorterats.
En dörr öppnades och en för en fingo vi gå in i ett innanför beläget rum, där ett par tre tjänstemän examinerade oss genom tolk. Här fick man undergå ett korsförhör och lämna upplysning om hvad man ämnade taga sig för i den stora republiken och jag, som just inte är så bra till bens, måste äfven lämna en redogörelse för, hur min högra fortkomstledamot kommit i olag. När detta var öfverstökadt, erhöll man ett tryckt kort, hvarpå en af tjänstemännen gjorde en anteckning. Då jag emellertid icke förstod engelska, kunde jag icke tyda den anteckning som gjordes å det kort, jag erhöll. Sedan vi alla voro klara, begynte marschen för oss på nytt, eskorterade af våra käppbeväpnade plågoandar.
Vi kommo nu in i en väldig stor sal eller hall. Den liknade en stor bangårdshall med sin järnkonstruktion och sitt hvälfda tak. Den var på kors och tvärs skild i ett par meter breda gångar, på alla sidor voro en cirka 3 à 4 meter breda, med järngaller försedda bås, alla fullproppade med emigranter, män, kvinnor och barn om hvarandra. Hvilket skrik, oväsen och förbistring på alla tungomål! Det var så att man hardt när blef virrig och tappade besinningen. Man kunde tro sig vara försatt till Dantes helvete. Jag hade icke hunnit långt i denna labyrint, förrän jag hörde ordet »pappa» ropas. Då jag vände hufvudet åt det håll, hvarifrån ropet kom, fick jag se min son instufvad i ett af båsen. Jag stannade tvärt. Jag kände en lindrig beröring af den bakom gående påfösaresorteringsmannens käpp och fick ett bistert tillrop, som jag icke förstod, men som jag ändå begrep skulle betyda: »Ge dig iväg din greenhane» (namn på nyanlända invandrare) »annars ska' jag hjälpa dig»! Men nu protesterade jag med eftertryck och gaf med handrörelser tillkänna, att jag först skulle ha med mig den unge man som stod innanför gallret, innan han fick mig i väg. Han högg nu brutalt tag i kragen på mig och antagligen hade min svaga kroppshydda fått ge vika, om ej en annan »sorteringsman» af dansk extraktion, såsom jag kunde höra på språket, kommit till i samma ögonblick. För honom klargjorde jag ställningen. Nu öppnades burens dörr, och min pojke fick göra mig sällskap. Hvad är detta för ett »Ugglebo», man här kommit in uti, och hvad är detta för ett behandlingssätt? frågade jag min hjälpare, men fick icke höra svaret, om han ens gaf något. Så påskyndade våra påfösare marschen, men då jag skrek ut »ugglebo» ganska högt, hörde jag skratt rundtom i båsen, och en skrek tillbaka från ett af de med järngaller försedda båsen på Värmlandsdialekt. »Ja ugglebo, det är min själ rätta namnet på detta här hotellet!» Jag fick ej höra mera, ty i väg bar det; nu fördes vi in i en stor sal, öfverfyld med emigranter; på flera ställen voro här placerade stora bord, kring hvilka sutto tjänstemän. Vid två dylika ställen fick jag göra halt och framvisa det erhållna kortet och så iväg igen. Snart voro jag och min pojke tillika med några andra infösta i en annan mindre sal, fullpackad med män, kvinnor och barn, som stodo, sutto eller lågo rundt ikring vid väggarne i rummet på sitt medförda handbagage af säckar, bylten och handkoffertar. Alla möjliga språk talades och alla slags nationer funnos här, t. o. m. två turkar och en arab, hvilkas dräkter bjärt afstucko från de andras. De fleste instufvade utgjordes dock af italienare, ungrare och rysk-polska judar, de flesta dåligt klädda, stackars människor, ett bevis på hur de härskande klasserna hemma i det fosterland, de lämnat, förstått att utplundra dem. Nu på gamla dagar utsatte de sig för alla de svårigheter, som äro förbundna med att i en främmande världsdel söka sitt uppehälle.
Hvilket snusk och hvilken atmosfär! Här satt en moder och såg helt förtviflad ut, omgifven af en hop barn, små och smutsiga; där satt en annan och ömsade rent linne på en liten, några månader gammal barnunge, som grisat ned sig. På ett annat ställe satt eller rättare låg ett gammalt judepar; sorgmodiga, resignerade halflågo de och skakade på sina gamla, ärevördiga hufvuden. Här sprungo några 6 à 7-åriga små italienare och tiggde slantar; det var ett lif och lefverne utan like. Vildast lefde en 17-årig italiensk flicka. Hon och modern hade blifvit skilda från fadern och maken, detta var orsaken till hennes förtviflan. Flickan stortjöt, sprang omkring och sökte göra sig förstådd för en hvar samt begärde råd och hjälp. Jag började finna hela situationen allt annat än treflig. Hela tiden, för hvarje procedur, jag måst genomgå, hade jag trott, att det skulle vara slut och att man skulle bli fri och få aflägsna sig. Särskildt hade jag bestämdt trott, att när vi på de två sista ställena fått våra kort påtecknade, det skulle vara slut med eländet. Nu tyckte jag, att det begynte se misstänkt ut, så mycket mera som dörren till det rum, där vi nu befunno oss, hade låsts igen utifrån, och jag alltså, tillika med de andra, befann mig i ett slags arrest. Klockan var nu 1/2 5 på e. m., och som jag icke hade fått någon mat, sedan vi åto frukost på emigrantångaren kl. 7 på morgonen, så kände jag mig också ganska sugen, hvilket just icke bidrog till att sätta en i godt humör.
I det rum, där vi sist infördes, hade vi uppehållit oss en god kvarts timme, då dörren öppnades från motsatta sidan, och ett par personer stego in, den ene bärande en stor korg med hvetebröd, den andre en zinkbalja, fyld med kokta sviskon; strax efter kommo ytterligare två inbärande en stor så vatten. De läto oss med tecken förstå, att vi hade att komma fram för att mottaga af de medhafda guds-gåfvorna. Och nu utdelades åt hvar och en ett stycke hvetebröd och en slef kokta sviskon; till att skölja ned välfägnaden pekades åt den fylda vattensåen. Jag var visserligen hungrig, men ändå var det mig motbjudande och vidrigt att smaka på födan, så mycket mera, som sättet, hvarpå den serverades, i hög grad tangerade det snuskiga. Våra »hofmästare» togo det icke så noga, om de med bara handen fylde sviskonen i slefven, och att det ej bidrog till att stärka aptiten säger sig själf. Italienarne och ungrarne togo i stället våra rationer och åto dem med smak.
I stället för att äta började jag allvarligt tänka efter, hvad allt detta egentligen hade att betyda samt hur länge det ännu skulle dröja, innan jag lösgafs. Jag sökte nu, så godt sig göra lät, göra mig förstådd hos en af våra »hofmästare» och tog fram det erhållna kortet, som jag visade honom. När han ögnat igenom det, kunde jag af hans svar förstå det allt annat än glädjande meddelandet, att jag ej förrän dagen därpå kunde bli fri. Jag blef till en början förbluffad, men slutligen ilsknade jag till och beslöt att, hända hvad hända ville, få bestämdt klart för mig, hvad de ämnade företaga med mig. Då jag för säkerhetens skull tagit pass med från Stockholm för 4 månaders vistelse i Nord-Amerika, hvilket jag på första stället vi examinerades och där det fans tolk, hade uppvisat, samt fått det meddelandet, att det var »all right», samt jag icke alls haft den ringaste misstanke om, att några vidare hinder skulle ställa sig i vägen för min landstigning, var mig allt detta oförklarligt. Nu beslöt jag att få fullständig klarhet och det fortast möjligt. Jag begärde få en tolk, men min enkla, billiga begäran afslogs. Slutligen lyckades det mig att »knipa ut»; dörren ut till stora salen öppnades ett ögonblick, jag begagnade mig däraf och knep ut i salen; där träffade jag en person, som jag antog vara någon slags tjänsteman i detta »ugglebo», och då han på min förfrågan, om han förstod tyska eller något af de skandinaviska språken, svarade att han var svensk, blef jag glad och klargjorde för honom ställningen samt bad honom ställa om, så att jag kunde få tala med någon högre tjänsteman för emigrantanstalten. Han hörde på ganska uppmärksamt, men då jag vid slutet af min framställning råkade draga till med en liten - helt liten - oskyldig ed, hoppade han till, som om han blifvit stungen af en geting, och med utropet: »Jaså, ni svärjer, då vill jag icke ha med er att göra,» flög han i väg som en revolverkula. Jag fick sedan veta att det var en läsarekolpotör. Den sortens folk lära för öfrigt vara som barn i huset i »The Barge office»; redan vid emigranternas ankomst passa de på och söka värfva själar för sina kyrkor; i synnerhet lägga de ut sina garn för tjänsteflickor och andra fruntimmer, bland hvilka de göra sin bästa fångst. Dock mera därom sedan.
Friheten för mig varade ej så länge; en af sorteringsmänimen kom och föste in mig igen bland mina olycksbröder. Jag tog fram mitt pass och med gester bad honom läsa det - det var nämligen utfärdadt både på svenska och engelska. Han tog det och läste. Vid läsningen af detta K. M:ts svulstiga, af Öfverståthållareämbetet i residensstaden Stockholm för mig utstälda dyra dokument - det kostade mig 5 kr. - visade den göken sådan vanvördnad, att han drog mungiporna helt upp mot öronen. I det han lämnade det åter, mumlade han mellan tänderna på vårt broderlands »sprog» - han var alltså skandinav, den spjufvern, men ville ej vidgå det för att slippa bli besvärad med råd och förfrågningar - att nu voro vi i Amerika, och att där gjorde de en konst i alla kungar och deras pass, inklusive den svenske kungens. Det var en baddare, tänkte jag, men fick ej tid till vidare reflexioner, ty väl inkomna blefvo vi alla åter fösta ut ur detta rum och fingo fortsätta genom en rad gångar och korridorer, tills vi slutligen åter blefvo instufvade i en med järngaller försedd bur, där det ej fanns sittplatser till ens fjärdedelen af de instufvade; det var att stå eller slå sig ned på det medhafda resgodset, hvilket fick tjänstgöra som sitsar; rundt omkring oss sutto och stodo i liknande burar hundratals personer af alla kön och åldrar. Hvarje bur var omkring 10 à 12 meter lång och 3 à 4 meter bred. I början trodde jag, och antagligen flera med mig, att vi skulle logera där öfver natten, och jag tänkte: Detta ter sig allt annat än trefligt, med utsikt att få sitta eller stå här utan att det ringaste få hvila sig på en hel natt. Vi började se allvarliga ut litet hvar; på allas anleten kunde man läsa missräkning och förvåning: »Jaså, är detta det så prisade fria Amerika; är det på så sätt den stora republiken mottager Europas arbetande befolkning, denna befolkning, hvars arbete, kraft och energi gjort Amerika till denna stora, mäktiga, åkerbruksidkande och industriella stat, som nu kan upptaga konkurrensen med hela världen?»
Luftjärnbanans kurva å 110:de gatan. |
En del af de sålunda inkättade voro helt förtviflade, andra åter desperata, gråt, barnskrik och bannor hvart man vände sig, och när man begärde svar eller upplysning af de utanför järngallerburarne gående käppbeväpnade »sorteringsmännen», erhöll man på sin höjd svaret: »no understand». I regeln svarade de icke alls, utan bara blängde och morrade som ilskna hundrackor. Vid 6-tiden på e. m. öppnades våra burar, och vi fingo marschera ombord på en gammal skröplig färja. Omkring 1,000 personer stufvades ombord; det var så trångt, att vi stodo som packade sillar. En bogserare lade bi vid sidan om färjan, en tross fastgjordes, och i väg bar det öfver Hudsonfloden, ut mot Frihetsgudinnan ut mot Atlanten. »Har de måntro i sinne att ge sig i väg med oss ut på hafvet och dränka oss?» hördes on röst. Också ett sätt att bli utaf med ovälkomna gäster. Så farligt var det nu ändå icke. Efter en kvarts timmes färd lade vi bi vid Ellis Island, och här, vid emigranternas nya »Castle garden», fingo vi gå ombord på en gammal kasserad flodångare, som låg förtöjd vid ön, och som inrättats till logis åt emigranter, tills byggnaden blefve färdig. Så snart jag såg det gamla skrofvet, påminde det mig om Mark Twains berättelse om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Här fick jag på Hudsonfloden tillbringa en natt, som sent eller aldrig går ur mitt minne.
Vy från Hudsonflodns östra sida med Booklynbron i bakgrunden. |