- Project Runeberg -  Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst /
Något om Arnold Böcklin

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
366

Något om Arnold Böcklin.

(»Vintergatan» 1894.)

Nog är det sant, att när man vill klargöra förutsättningarna för en skalds eller en bildande konstnärs skaplynne, man gör rätt i att fråga: var växte han upp, och i vilken omgivning? Ty intrycken från gossetiden äro de friskaste och torde höra till de mest bestämmande, huru länge det än må dröja, innan de göra sig på uppenbart sätt gällande.

Men ack! Så ofta jag än hört denna fråga upprepad, har jag ännu aldrig hört ett tillfredsställande svar på spörsmålet om förhållandet mellan barndomsomgivningen och själsriktningen. Taine har i stor stil prövat sina krafter på ett liknande spörsmål. Han har sökt att ur den geografiska och den historiska omgivningen förklara, varför vissa folkpersonligheter, hellenen, germanen o. s. v., äro vordna vad de varit eller äro på tankens, diktens, konstens områden. Detta är, tror jag, en lättare uppgift. Men löst den har han icke. Gäller det folk eller individer, äro faktorerna, som ingå i problemet, för många, för svävande, för svåråtkomliga och i somliga fall måhända oåtkomliga.
367

Ingen har målat så ljusmättade himlar, en så i solglans, dagrar och skuggor dallrande luft som William Turner. Han föddes och levde sin barndom i en mörk gränd i det mörkaste London. Arnold Böcklin, vårt århundrades störste penselskald, föddes i ett köpmanshem i handels- och fabriksstaden Basel, en stad, om vilken med sällspord enhällighet försäkras, att dess befolkning är utan sinne för de bildande konsterna och utan syn för deras utövare. Det är för övrigt en gammal erfarenhet. Tre och ett halvt århundrade ha förflutit, sedan den i Basel bosatte Erasmus humanisten skrev: »här frysa konsterna», då han utrustade den uthungrade Hans Holbein med ett anbefallningsbrev till Thomas Morus, Englands kansler, som, medan han drömde den ädla drömmen Utopia, gav på sin väg till stupstocken bröd åt svältande konstnärer och vetenskapsmän.

Men det händer med städer som med människor, att deras inre och yttre ej fullt motsvara varandra. Man kan träffa män, som bakom en martialisk uppsyn gömma fysisk och moralisk rädsla, och kvinnor, vilkas kyliga yttre är skansen kring ett lättantändligt hjärta. Om en stad har varit inne i det historiska livet och bevarat byggnader eller andra minnesvårdar från olika århundraden, får han redan härigenom en prägel, som icke motsvarar anden i en befolkning, så upptagen av materiella bestyr, att den ej har sinne för annat än stundens krav. Så är det med Basel, som har några ståtliga medeltidsbyggnader och icke oansenliga konstskatter från 1500-talet. Bland
368
dem äro målningar och handteckningar av samme Holbein, som undan hungersnöden flydde därifrån. Och den som i kastanjeträdens skugga å terrassen invid den rödskimrande månghundraåriga domkyrkan har sett Schwarzwalds blåförtonande höjder och under sina fötter Rhen, svällande i grönvattrade våder, stickade med solglitter -- samma utsikt som Arnold Böcklin från barnkammaren i sin fars hus hade -- han undrar mindre över att en av världens mest fantasirike konstnärer vuxit upp under Basels fabriksskorstenar. Så kom därtill, att Arnold, som tillhörde en patricisk släkt, fick, som till regeln söner av sådana släkter, något av den klassiska skolbildning, vilken föräldrar med andlig förnämhet ännu akta som en prydnad för sina barn. Han fick med Virgilius [1] i hand se »purpurväsen» över Arkadiens ängar och höra från Mänalus' skogiga branter gamle Pans pipa, dryadernas skratt och herdegossen Dafuis' flöjt, besvarad av herdeflickan Amaryllis' lockande joddel.

Den vackre pojken vart en ståtlig yngling och en atletisk man. Gudi lov, att hans viljekraft och envishet kunde mäta sig med hans väldiga kroppsstyrka! Han behövde dem för att värna sin konstnärliga självständighet. Han är född 1829 och har således haft att uthärda åtskilliga »idéströmningar», som ryckt hundratals svagare med sig, kvävt deras personlighet och burit deras lik ut i glömskans hav. Som Tor stod i Elivågor, bjudande
369
de vräkande vattenbergen trots, har Böcklin stått omvärvd av »idéströmningar», den ena efter den andra, senast den naturalistiska, som överstänkte och inhöljde honom i fräsande fradga av åtlöje och hån. Tänk bara: mannen, som ännu vågade fantisera och idealisera, sedan Courbet och hans skrivkunnige vän, följetonisten i Siècle, och deras ekon i olika länder förklarat inbillningskraften i bann som en förbrytare mot »sanningen» och »naturen»! Må man nu äntligen beundra konstnären Böcklin; men må man också buga för mannen, den viljestarke, som föraktade att vara »modern» och förblev sin genius trogen!

Tysklands mest bekante konsthistoriker i våra dagar förklarar, att Böcklin är det 19:de århundradets främste landskapsmålare. Och han är mer än det: han är en av dess ursprungligaste skalder, en av de ytterst få, i vilka de förhistoriska folkens mytbildande fantasi har mitt i vår jäktande praktiska tid flammat upp på nytt: en av dem, som förnummit vad urgermanen förnam i de heliga skogarnes skymning, vad Rigvedafolkets siare förnummo, när morgonrodnaden tände sig eller ljungeldsstormen rasade eller stjärnenatten överskyggade tysta vidder.

Nu till några av hans tavlor. Det är för ingen del mitt uppsåt att efterbilda dem i ord. Vidlyftiga, på enskildheter ingående ordmålerier äro obehagliga konstbastarder, av vilka blott alltför många under de sistflutna femton åren blivit framfödda.

Villa vid havet. Ödemurar av en romersk byggnad. En stormil böjer cypresserna vid
370
stranden, men havet vilar ännu. Vemodigt borttonande skimmer från några strålar ur den nedgående solen andas över vattenöknen, som snart skall häva sig med brusande vågslag i dyster skymning under jagande moln. Med huvudet lutat i handen skådar en svartklädd kvinna bort mot synranden. Vem är hon? Vad känner och tänker hon? Vem hon i övrigt må vara, är hon den sorgbundna stämningen i detta skådespel. Det är, som om hon inväntade ljusets död och det eviga mörkrets nedfallande över världen.

Eremiten. Ett stelt uppstigande berg. Av den blå himmelen blott en skymt mellan vilt formade träd. Vid branten knäböjer inför korset en halvnaken man, som svänger gisslet mot sina lemmar. Han är motsatsen till den lycklige botgöraren doktor Marianus, som ser från bergets topp den i etern svävande ungmön -- gudamodern omgiven av änglar och saliggjorda. De bevingade, som kretsa över denne vetyngdes huvud, äro korpar, som vädra förgängelse. »Ur djupet ropar jag till dig, Herre!» »Mina och mitt släktes synder äro större än att de kunna förlåtas.» Den olidliga motsatsen mellan en härligt skrudad jord och ett skändligt människosläkte förnimmes mindre i denna klyfta, vars hemskhet är den enda hugsvalelse botgöraren kunnat söka i stoftet.

Prometeus, ett annat kvalens offer, som lider i medvetandet av en värre skändlighet än människosläktets och ej, som eremiten, kan höja bedjande blickar mot himmelen, emedan den är för honom föraktligare än jorden. Kaukasus stupar
371
med tvära branter i havet. Moln och töcken driva över fjällryggen. Branterna ombrusas av en rasande storm, som böjer eller bryter jätteträden. Högt uppe mellan töcknen skymtar, själv nästan ett töcken, skepnaden av den fängslade ädle titanen, som straffas därför att han av medlidande skänkte människorna elden.

Höstlandskap, ödsligt med skarpt belysta murar av en förfallen borg. Under regn och storm rider Döden på askfärgad, haltande häst förbi ålderskrumpna träd.

Drakhålan. En trång kjusa i ett alplandskap, genom vilket en smal stig för över en bro. Därnere färdemän med lastdjur. Däruppe i bergväggen en håla, varur en drake skjuter ned sin ormlika hals -- en jätteödla, som under hundratusentals år har ruvat i sitt gömsle på minnen från Juraperiodens ormbunkskogar och kolsyremättade luft och med hätsk förvåning gapar ned mot det nya jordbehärskande släktet. Målningen är den vers i Goethes ballad »Kennst du das Land?», som i Carl Snoilskys vackra översättning lyder:

Minns du ett berg med stig mot molnig kam,
där mulan letar sig bland dimmor fram?
Från fordom drakar bo i klyftans djup,
och fallet störtar, klippan står på stup.

Nattlandskap. Vedergällningsdemoner lura på en genom vildmarken smygande mördare. Det ohyggligt dystra, i stormen skälvande landskapet är brottslingens samvete.

Dödens ö. Holme omgiven av
372
kraterväggar, som likna åldersgrånade, tornhöga murar. Inom väggarna en de dödes stad, skuggad av cypresser. En likkista överföres i båt till gravkratern, som speglas av det stillastående vattnet under en lysande djupblå, på sina ställen flammig himmel. Båten måtte glida ljudlöst fram och roddarne tala med tecken.

Vandringen till Emaus. I förgrunden lärjungarne. Han, de betungades hopp, som de trodde tillintetgjort, är med dem. Uppe på en klippa härbärget, vandringsmännens mål. Underliga ljusreflexer blinka siande och hotande mellan stormjagade moln. De sia om kommande mörka århundraden, om ökat ansvar lagt på människosjälarna, skärpt syndmedvetande, skärpt ondska, ett kors rest för årtusenden åt folkbefriande kval. De sia om en segrande antikrist och ett mot tillintetgörelsen välvande världsklot. »Bliv när oss, Herre, ty det lider mot kvällen, och snart är dagen all.» -- -- --

Nu till några skapelser av annan art, men liknande de omtalade i den enhet de äga i färg, form och själsstämning.

Panik. Arkadiskt landskap. En herde flyr i vildaste fart, följd av sina skrämda får och getter. Vad har hänt? Det är ingen fara alls å färde. Orsaken är gamle Pan, som vi se skymta mellan två klippspetsar. Han är i det hela ett godlynt väsen, en värnare av herdarna och deras hjordar, som lyssna med andakt, när de höra ur skogsdjupet hans pipas underbara tongångar. Men emellanåt är han kitslig och road av att skrämma.
373
Arborihus suus horror inest. Visar han sig, när man minst väntar det, och uppger han då sitt gälla skri, kan intet hjältemod i världen hålla stånd. Gamla arkadiska herdar, som i sin ungdom voro bland Xenofons tio tusen stridsmän och stodo, en mot tio, på Asiens slagfält, taga till benen och fly i brådhast till byn.

Skogstystnad. Då solen är högt på himmelen, vinden knappast andas och fågelsången domnat, njuter den fjärran från farleder och människoboningar levande skogen av en lycksalig tystnad. Inne i det genomskinligare eller tätare ljusdunklet skymta solglimtar över ris och mossa. De ge trädstammarne utseendet av pelarskaft med glänsande skulpturer, sagoskepnader av underlig form, rörliga vid svagaste fläkt i barr- och lövmassorna, men rörliga med fingret på läpparne för att icke störa de slumrande växtsjälarnas drömliv. Långt in bland skuggorna anar man något, som föreställningen har svårt att giva åskådlig form. Hörselnerverna, spända av bristen på intryck, äro färdiga att dallra vid minsta prassel. Men för en skald som Arnold Böcklin lekamliggör sig aningen till något, som i ett försvinnande ögonblick målar sig på hans ögons näthinnor och bringar hörselnerverna att vibrera för ohörbara steg. Han har sett skogstystnaden förkroppsligad till den vitklädda ungmön med det drömmande anletet, den visionära blicken, fantomet på ryggen av ett annat fantom: enhörningen med de stirrande ögonen, vars ljudlösa tramp han hört. De förfäras och försvinna. De ha ur skogens djup förirrat sig
374
alltför nära dess bryn, alltför nära människovärlden. Ljudet av skogshuggares yxor har genombävat dem med rysande smärta, sorlet ur människomiljoners ljugande, hycklande, bakdantande eller struntpratande gap har slagit deras för ambra och blomdoft skapade luktnerver med giftig stank. Och långt därborta, vad se de? Rökmoln från Amerikas och Afrikas brinnande skogar, som kanske djävulen-merkantilismen antänt för att höja trävarupriserna. Tillbaka, I fantomer, in i eder tysta, djupa, doftande, drömmande skogsensamhet, så länge I ännu ägen en sådan! Snart är den försvunnen.

Idyller i havssvallet. Från skogen ut i havet. Äro tritoner och nereider fabelväsen? Ja, hellenernas, romarnes och renässansens tritoner och nereider. Den eftergiften kan man utan särdeles avsaknad göra naturvetenskapen. Men Arnold Böcklins? Har man sett dem, tror man på dem. Tvivlet och förnekelsen skulle, syftande mot dem, göra oceanen så förtvivlat ödslig. Jag känner sjömän med naturvetenskaplig bildning, som på tu man hand erkänna sig tro på den flygande holländaren, emedan de sett honom. Och likväl faller det sig lättare att förneka honom än denna i övertygande verklighet uppenbarade havsbefolkning, som solar sig på de blåa, speglande vidderna eller tumlar med jublande livslust i vågornas fradga, jagande från böljekam till böljekam i lek och älskog med skum i ragg och lockar, med näsborrar vidöppna för att insupa den spänstiga saltkryddade sjöluften, ystra, hänsynsfria varelser, i jämförelse med vilka Rafaels Galatea med svit är
375
i all sin fägring och friskhet för mycket tam och civiliserad, för mycket uppfostrad av hellenismens och renässansens formskönhetslängtan för att vara vad dessa äro -- havet själv.

En granskare i Gazette des beaux arts medgiver, att ingenting går upp mot skönheten, glansen, sanningen i den himmel och det hav, som dessa oceanidyller förete. Det böcklinska blå är i konstvärlden känt för sin oefterhärmliga lyskraft, genomskinlighet och mångfald i skiftningar.

Man jämföre den klassisk-romantiske idealisten Böcklins landskapsmålningar med naturalisten Courbets och hans skolas, som städse förde på tungan det ärligt enfaldiga talet om »den sanna verkligheten»! I Courbets ingen vindfläkt, inga svävande skyar, ingen rörelse alls. Havet, har man anmärkt, är en bucklad metallyta med stillastående vågor, medan havet är hos Böcklin det rörligaste liv. För den fantasilöse fotografiske penselföraren är naturen ett lik och hans kopia av naturen en dödsmask, uppfiffad med färger. För den målande skalden är hon en älskarinna, som viskar sina hemligheter in i älskarens hjärta, hjärna, synnerver och fingerspetsar.

Någon gång roar det Böcklin att försätta sina naturväsen utanför den natur de symbolisera. En gammal centaur har kommit på den tanke, att det skulle spara det av ålder medfarna hornet i hans hovar, om de finge hästskor. Fördenskull har han lämnat sin vildbygd och gått till närmaste smedja. Man ser på smeden och hans husfolk, att de häpnat över besöket, men lugnats av hans patriarkaliska
376
huvud och vänliga skick. Han ser så verklighetssäker ut, denne avkomling av mytens Kiron, att Courbets stenknackare i jämförelse med honom förtunnas nästan till »astralkroppar».

Böcklin -- anmärker Richard Muther -- synes vara outtömlig som naturen själv. Ingen har målat hennes vemodiga, dystra och rysliga drag så som han. Men -- jag begagnar nu Muthers ord om skapelser, som han känner bättre än jag -- ingen har heller målat så ljuva vårar med vita snöklockor, mångskiftande krokusbägare, gula primulor och blåsippor, ingen så saftiga sommarängar med purpurstrimmiga tulpaner, med hyacinter, anemoner, lejontand, narcisser i bländande myriader. Han fyller luften med ljusdaller och blomsterdoft.

Böcklin har fört sin pensel vid tonerna av Goethes hymn till den diktande inbillningskraften:

Heliga poesi,
höj dig i etern fri,
övergläns, skön i prakt,
stjärne- och stjärnetrakt!
Fjärran varthän du trår,
höra vi dig och når
till oss din makt.


[1] Jag ber om ursäkt för att jag icke skriver Vergilius. Om hundra år härefter är, förmodar jag, Vergilius försvunnen och Virgilius kvar.


The above contents can be inspected in scanned images:
366, 367, 368, 369, 370, 371, 372, 373, 374, 375, 376

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:42:48 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/romerske/13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free