- Project Runeberg -  Dikter /
Grubblaren

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
193

GRUBBLAREN.

(Johan Nordenfalk tillägnad.)

Han ensam är, och i hans studiekammar
på äril, gotiskt välvd, en brasa flammar.
I kväll skall säkert ingen honom söka,
ty ute stormens vilda gastar spöka.

I parkens kronor klagar det och viner,
och ingen stjärna genom mörkret skiner.
I jättelurar vreda vindar tjuta,
och regnet slår mot blyinfattad ruta.

Nyss ur sin katakomb med tankegrifter
han tog profeten Zaratustras skrifter,
och nu från brasans lek hans ögon gästa
en sida slagen upp i Zendavesta:
194

Och Ahuramazda, den allgode, sade till honom:
Ädle Zaratustra, som jag utvalt att förkunna mina bud!
När den rättfärdige döde vandrar mot sitt mål,
då möter honom i tredje natten efter hans död, när morgonen gryr,
en ungmö, behagfull, välvuxen, stark, strålande skön.
Då frågar han: du, den vänaste jag skådat, vem är du?
Och hon svarar: jag är din gudsfruktan. Jag är dina goda tankar, ord och gärningar.
Och hon tager hans hand och leder honom på bron, som byggts av dem, tills han med fjärde steget står över de eviga ljusen.

*

»Ett joller från vår tankes barndomstider!
Vår tanke vuxit, grånar nu och lider.
Profet, så viss om andeliv i tingen,
hur lycklig du! Vår visshet är ju ingen.

Ty finns en andevärld -- hur den sig skicke,
bevisa sig som verklig kan den icke.
Ter Gud sig själv i skyn med maktens troner,
skall tanken säga: hallucinationer!

Vad Faust var säll i sina prövningsstunder!
Ett skådat under var för honom under.
Då ännu var ej andevärlden sluten,
och himmelsbron stod ännu glansbegjuten.
195

Då ännu gick man den till höga öden
med barmen badande i morgonglöden.
Nu äro vägarna till henne stängda
och hennes bågar över djupen sprängda.»

Så grubblarn. Ute stormens ulvar tjuta,
och regnet piskar blyinfattad ruta.
En vindstöt väggens gyllenläder skakar,
och bonad ekdörr rörs på sina hakar.

Och dörren öppnas. In ett något träder,
en sky, ur skyn i silverskira kläder
står för hans syn en ängel eller huldra
med blick i hans, med hand uppå hans skuldra.

Ȁr du ett himmelskt bud till jordens dalar?
Den andemö, varom profeten talar?
Med sorgset hjärta måste själv jag svara:
du är en dotter av mitt drömliv bara,

förflyttad ut i rummet ur mitt sinne,
sen känslan mejslat dig till bild därinne,
ett genljud ur min själ, med skepnad lånad
av fantasien och min andetrånad.

Vad Faust var säll i sina prövningsstunder!
Ett skådat under var för honom under.
196

Han skulle svarat, vad ej jag kan svara,
att, ängel! du en verklighet må vara,

och att på livets frågor andar veta
de svar, som vi förgäves efterleta,
fast Indiens vise säga och begråta,
att även Gud är för sig själv en gåta.

Jag ville tro dig ifrån himlen stamma,
men tro och veta är ju ej detsamma,
och världsridån med makrokosmos' tecken
har kanske ingen himmel bakom vecken.» --

Han talar så, och synen är försvunnen,
och brasan kolnar och är snart förbrunnen.
I parkens kronor klagar det och viner,
och ingen stjärna genom mörkret skiner.

*
(Han fortfar:)

På visarstolpens ena arm står skrivet:
»Här väg med tron till sanningen och livet.»
Och på den andra står: »Med orsakslagen
här väg ur nattens villor fram i dagen.»
197

På visarstolpens ena arm står skrivet:
»Min väg är lagd, och vägens mål är givet.»
Och på den andra: »Banas min behöver;
sen få vi se vad dagen skiner över.»

Här gäller välja rätt. Vi måste vandra
framåt den ena vägen eller andra.
Välan, I ombudsmän för båda, sägen
vad råd I haven, vad bevis I ägen.

Då Baco: »Välja min, det är att vädja
till länkarna i tingens egen kedja.
Bevis I viljen, och bevis I haven.
Här vädjas ej till andra sidan graven.»

Då Paulus: »Glädjen er! Bevis I haven,
ej löften blott, om andra sidan graven.
Till honom vädjar jag -- och ej till Hades --
vars välde dödens välde underlades;

Ty veten: Herren Krist, av döden fången,
stod upp ur dödens band och sågs av mången.
Hans kärleksvälde grundas snart på jorden.
Om ej -- är min predikan fåfäng vorden.»

*
198

O Paulus! Ter sig Gud i rymdens zoner,
skall tanken säga: hallucinationer!
En sak, att bygga på, sin halt beseglar
med synglas, prisma, siffror, våg och deglar.

Och, Paulus! Tvivlet står i sorg vid vården,
den helga gravens sten, i örtagården;
dock har jag lärt och vet av mänskoöden,
att Kristusanden har stått upp ur döden.

Hans seger över döden är bevisad.
Han var i dig, då kedjetyngd och risad
du gick hans budskaps väg, till sista steget
långmodig, mild, ej tänkande på eget.

Han är i den, som villigt följer lagen:
»Giv gott för ont!» och -- är hans mantel tagen --
då söker tagarn och åt rånarnäven
helt hjärtligt räcker fram sin livrock även.

Han är i den, som, sträckt på smärtans läger,
i honom svalka för sin plåga äger
och adlas till hans avbild och förskönas
i samma mån de bittra kvalen rönas.
199

Han är i Damian, som på klippön föder
sin dystra hjord av spetalssjuke bröder;
i Frans de Sales, som lyssnar i naturen
och hör dess suckande och ber för djuren.

Han är i den, som ej hans namn anammar,
men i vars hjärta sanningskärlek flammar.
Han är i den, som rätt ej honom kände,
men kämpar i hans flock för de elände.

Det bor i mänskolynnets djupsta iden
ett djur av urtidsart, antropoiden,
en spindel lik i nerv- och fibernätet,
där det med ärvtlig rätt har härskarsätet.

Dess anor sträcka sig utöver tider,
då ödledrakar stridde sina strider
med pansarklädda klor och jättetänder
kring Jurahavens töckenhöljda stränder.

Vem driver detta rovdjur ur dess näste?
Ju äldre arv, dess starkare dess fäste.
Mot ödleättlingen från Jurahaven
till kamp Messias har stått upp ur graven.
200

Att han ur några hjärtan härskarsätet
från mänskodjuret vann åt gudsbelätet,
är undret, det ovanskliga och ena,
om vilket tro och tanke sig förena.

*

Men Paulus, ouppfyllda äro orden,
att Kristusväldet komme snart till jorden.
Igenom nitton seklers fasor töjer
sig löftet hän. Messiasriket dröjer.

Din herre triumferar ej: han lider,
han törnekrönes genom alla tider,
och mörkret vid hans död var ej för stunden:
det ruvar utbrett över jorderunden.

Upp över fariseiska hopars vimmel
sig höjer korset än mot nattlig himmel.
Bak rämnad förlåt ses Gud Mammon trona
i skenet av sin blodrödgyllne krona.

*

På Bacos väg vad ser du där i fjärran?
Ej härlighetens Sion, byggt av Herran,
ej idealens Salem. Sceneriet
är alltets vävstol, världsmaskineriet.
201

Dess brus det är, som genom rymdens zoner
far fram i eterns böljevibrationer;
det är i draget från dess bom och trampor
de flamma och de slockna, livets lampor.

Spänd är dess ränning genom alla tider,
den har ej slut, ej början. Väven skrider,
allt som den växer, med de vävda tingen
ned i en avgrund, pejlad än av ingen.

Där vävas, kretsande i rymden, stjärnor
och tankar, kretsande i mänskohjärnor.
Där väves alstringen, där väves döden,
och tingens skepnader och folkens öden.

Vi tro oss vilja, tro oss kunna även,
men äro trådfigurer blott i väven,
och tanken letar ut i varp och väfter,
vad som skall tima tusen år härefter.

Där inslås mönster, växlande och bjärta,
med nervgarn dallrande av lust och smärta,
men mönstrens ämne är för alltid givet:
en hejdlös, oupphörlig kamp för livet.
202

Allverkarn, du i denna vävstol skådar,
som driver skytteln mellan orsakstrådar,
är icke Skaparkärlek, Skapartanke,
men marmorkall Meduselik Ananke [1].

Lyft dina händer ej i bön till henne!
Det finns ej skymt av liv på hennes änne,
ett självmedvetet mål styr icke armen,
och utan hjärta är jättinnebarmen.

O ve! Vår Herres Sion sjunker samman
med våra ideal, och offerflamman,
som värmde alltet, slocknar här på härden.
Ert katafalk för Gudsidén är världen.

*

Jag står på öde skär mitt uti havet,
vari vårt Gudshopp sjönk och vart begravet.
En blygrå himmel över djupen välver.
Tornadon kommer. Oceanen skälver.

Jag ser i blåvitt sken av ljungeldslågor
oändeliga tåg av dystra vågor.
Runt om en svartnad horisont de svalla,
och mänskors anletsdrag de bära alla;
203

en blick, av dödsförfäran halvt förseglad,
en panna, där omätlig sorg är speglad,
mot Gudberövad himmel vända alla,
när de i jämmer lyfta sig och falla.

Jag hör ur tumlet fjärran hän och nära
förtvivlans röster genom luften skära:
O ve! O alla fasor i förening --
en värld förutan Gud och plan och mening!

* * *

Han står vid fönstret, lyss, hur stormens röster
förtona småningom, och ser i öster
en stjärna tindra mellan moln, som driva.
Han går till arbetslampan, börjar skriva.

Och pennan vandrar genom nattens timmar
och vilar först, när rosig morgon glimmar
emellan parkens bladverk in i salen,
och påsken ringes in från katedralen.

När orsaksvägens pilgrim ser Ananke,
hör! Dômens klockor dåna: Skapartanke!
När sorgset tvivel frågar: är Han, är Han?
hör deras rop: Han är, och Honom äran!
204

Miljoner klot -- om skolor eller häkten --
kringsväva med miljoner mänskosläkten.
Från alla kanske frågar tvivlet: är Han?
och svarar tron: han är, och Honom äran!


[1] Ananke: naturnödvändigheten, ödet, av hellenerna personifierat som kvinnligt väsen.


The above contents can be inspected in scanned images:
193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:44:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbdikt/grubblar.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free