Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Herre, hvart går du?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då sjönk Petrus till hans fötter.
»Herre», sade han, »förlåt mig! Du känner min
svaghet. I natt har jag åter förnekat dig. Lägg nu din
hand på mitt hufvud och låt mig få gråta ut vid din
fot! Då skall dödsfasan, som öfverväldigade mig,
försvinna, och jag skall visa mig värdig kronan, som du i
nåd vill gifva mig.»
Och Petrus fick gråta ut hos sin bäste vän och
kände hans hand med själsfridens och välsignelsens
härliga krafter hvila på sitt hufvud.
När aposteln styrkt och lugnad steg upp, var Jesus
icke mer synlig. Stormen hade höjt sig på nytt och dref
från hafvet svarta molnflockar öfver Tiberdalen. Regnet
föll åter i strida strömmar. Men aposteln kände, att
Herren, fast osynlig, var hos honom, och denna hugnande
känsla lämnade honom icke mer.
Petrus styrde sina steg tillbaka till staden och till
mamertinska fängelset. Han slog på dess järnport, tills
väktarne öppnade, och sade till dem: »Vänner, gifven
mig nu åter mina kedjor! Det höfves mig icke att
undfly segerlönen».
När morgonen kom, sof han lugnt i sina gamla
länkar, i kretsen af sina medfångar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
