- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    Pojkarne

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
122

»Pojkarne.»

Klockan i stadskyrkans torn visade half tio. Men det var tyst på lekplatsen under de gamla almarna å kyrkoplanen, ty storskolan hade nyss afslutat sin vårtermin. Den gråhårige skolvaktmästaren stod på trappan åt gatan till och gassade sig invid den hvitmenade muren. Han njöt vårluft och solvärme och betraktade grässtråna, som skjutit upp mellan gatstenarna i trapphörnet. Likväl såg han öfvergifven ut; förmodligen saknade han stimmet som han under den timmen på dagen var van vid. Halft i solljus, halft i skugga låg gatan folktom i hela sin längd; man såg där blott en pojke, som stod och tittade in i bokhandlarens bodfönster.

Utställningen där bestod af följande verk: »Skämtsamma anekdoter», pris 16 skillingar banko; »Den underbara historien om Fågel Blå», pris 4 sk. b:ko; »Fiskaren och hans oförnöjsamma hustru», med träsnitt å titelbladet, pris 2 sk. b:ko; »Polykarpus eller riddare Finke», med träsnitt å titelbladet, pris 2 sk. b:ko; »Den märkliga historien om Karsus och Moderus», pris 3 sk. b:ko; »Tre vackra visor: 1) Den ömme herden Fingal; 2) Köpmansdottern vid Hamborga bro; 3) Pojkarne»; pris 1 sk. b:ko.
123

Betraktaren af dessa alster ägde redan »Fågel Blå». Sagan om fiskaren kände han förut. Anekdoterna voro för dyra att köpa. Men de andra ... Han genomletade sina fickor, drog upp en snurra och en boll med läderremmar, trefvade bland griffelbitar och glaskulor och fick fram några kopparmynt, som, sammanräknade, utgjorde inemot 8 skillingar banko, således mer än tillräckligt för inköp af »Karsus och Moderus», »Riddar Finke» och de tre visorna.

Han gick in i boden och kom ut gladelig i hågen och viss om en lycklig stund. Det gällde nu att finna lämpligt ställe för läsningen. Han funderade ett ögonblick på någon af roddbåtarna, som lågo bundna vid sjöbryggorna; men han beslöt sig för landbacken. Strax invid staden fanns en förfallen fästning, då kanske den ståtligaste ruinen inom Sveriges landamären. Vittrade bastioner af ansenlig höjd, omgifna af nedramlade stenblock. Långsträckta kurtiner med gluggar halft dolda under mull och murbruk, men dess mer inbjudande till upptäcktsresor i en hemlighetsfull labyrint af hvalfgångar, som, enligt hvad stadens gummor och pojkar visste, förde till Torsuggans stia och till en sal, hvari hvitskäggiga kämpar sofvo. Framför kurtinerna halfmåneskansar, hvilkas hörn om vintertiden erbjödo branta kälkbackar. Rundt om allt detta ett nätverk af vallar och vallgropar, under vårterminen de vanliga tummel platserna för skolungdomens krigslekar och bollspel.

Ägaren af de omnämnda litterära alstren begaf sig dit och slog sig ned i gorgen mellan den skans, som på pojkspråket hette »Höge Kulle», och ett hörn af bastionen Gustavus Adolphus. Det var en välsignad växtlighet den
124
försommaren. Gräset stod tätt och högt; hvart man lät blicken fara, utefter däldsträckorna mellan murar och vallar eller uppåt ravelin-sluttningarna, skimrade det i grönskan af solsickor och solögon, blåklockor, prästkragar och tjärblomster. Kurtinens buskiga torfehevelure var yfvigare än vanligt och så rikligt prydd med nyponblommor, att det lyste rödt därifrån ända ned till stället, där pojken satt. Utöfver bastionens bröstverk lutade sig här och där en fullutslagen sälg.

Läsningen af »Karsus och Moderus» började. Berättelsen var spännande. Karsus är en bof, som har ondt i sinnet mot sin hederlige broder Moderus. Skola hans nedriga anslag gå i fullbordan? Försänkt i denna fråga märkte pojken icke, att någon nalkades med smygande steg.

»Slyngel!» ljöd en vred röst. Pojken sprang upp, vände sig om och såg öfver sitt hufvud ett spanskrör och framför sig en lång, gammal herre med guldgalon kring mössan. Spanskröret, galonen och under mösskärmen ett gulblekt ansikte med arga ögon och hopbitna läppar var det som han i öfverraskningens första stund skönjde. Därefter upptäcktes, att den gamle herrn hade rocken hopknäppt upp till en bred och styf svart halsduk hvarur stucko upp under öronen styfva kragar, som hade något argsint äfven de. Och slutligen upptäcktes något spefullt kring munnen och i ögonen något som lekte.

»Slyngel, hvad gör du här?»

Pojken, i stället för att genast svara, lyfte instinktivt en arm för att skydda hufvudet mot det hotande käpprappet. Därefter framstötte han svaret: »ingenting».

»Vet du icke hut, lymmel? Är det ingenting att
125
bryta lag och förordning? Är det ingenting, du, att trotsa konungens befallningshafvande? Vet du icke, att det blifvit förbjudet att gå här och trampa ned mitt gräs, landshöfdingens gräs? Går du icke i kyrkan, du lille rackare? Har du icke hört förordningen från predikstolen, sakramentskade okynnesfä?»

»Nej.»

»Du ljuger och skall få mycket stryk, dubbelt så mycket stryk för att du ställer dig okunnig. Du visste, att du var på förbjuden mark. Bekänn, eller jag bankar lögnen ur dig!»

»Jag visste det icke. Jag hör sällan på kungörelserna.» Det drog litet i landshöfdingens läppar, men spanskröret, som sänkt sig, lyftes igen. Pojken gjorde åter den afvärjande armrörelsen och tappade därvid de litterära skatterna. Karsus fläktade åt ett håll, riddar Finke åt ett annat, och visorna föllo till landshöfdingens fötter.

»Hvad är det där för smörja? Hit med det!»

Spanskröret hade sänkt sig åter och pekade på tryckalstren. Pojken, blek af skräck, tog först upp visorna, som lågo närmast, och framräckte dem, därefter såg han sig om efter Karsus och Finke.

Under tiden ögnade den gamle herrn i visorna med en min, som om de varit eftersökta brottmålshandlingar. Han interfolierade studiet vid pass så här:

»Du går i storskolan, jag känner igen dig. Har rektor tillåtit dig att läsa sådant? Har han sagt, att du får försumma dina läxor för slik lektyr? ’Den ömme herden Fingal!’ Skamlöst! Har du att befatta dig med herdars ömma känslor? Tarfligaste pigpoesi för öfrigt. ’Det bodde en köpman vid Hamborga bro, Han hade
126
en dotter så fager och så tro’. Det här är ju fånig båtsmanspoesi. ’Pojkarne’ ... det handlar väl om tjufstreck och ...»

Landshöfdingen afbröt plötsligt sin med hemska ögonkast ledsagade kritik, och det såg nästan ut som om han blifvit flat. Han stirrade tyst i visan. Tystnaden räckte visst ett par minuter. Han hade icke väntat att här påträffa de pojkar han här fann. Han genomögnade visan från början till slut, ehuru han förmodligen kunde henne utantill. När han slutat läsningen, var hans uppsyn förvandlad. Den var allvarlig, men icke arg och hotande.

»Gosse», sade han, »du har brutit mot lag och förordning. Gjorde du det med vett och vilja eller icke? Visste du ej, att denna mark nu är fridlyst till höskörden?»

»Nej.»

»Gosse, säg mig, plär du ljuga?»

Den tillfrågade teg.

»Svara!» sade landshöfdingen med höjd röst; »är det din vana att ljuga?»

»Nej.»

»Har du då aldrig ljugit?»

»Jo.»

»Många gånger?»

»Åja, det är nog många gånger sammanräknadt, men oftast talar jag sanning.»

»Läs det här!» -- Han pekade på den sida, hvarå rubriken »Pojkarne» fanns. -- Han påtog åter en ryslig uppsyn och strök med handen sitt spanskrör ned emot doppskon: »Sedan skola vi uppgöra saken med hvarandra. Jag släpper dig icke, innan du fått en minnesbeta.»
127

Pojken började gråtfärdigt:

Jag minns den ljufva tiden,
Jag minns den som i går ...

»Håll! tycker du, att man skall tala om ljufva minnen i så jämmerlig ton? Du trycker dessutom för mycket på rimmen och understryker orden på alldeles galet sätt. Den rätta betoningen är icke svår att finna. Den kommer af sig själf, då man läser, som om det vore ens egna ord. Börja nu igen!»

Pojken teg.

»Börja igen!»

»Jag kan icke läsa så som landshöfdingen vill.»

»Hvarför icke?»

»Jag kan det icke, när jag sedan skall ha stryk.»

»Kruka! Vara strykrädd, men icke lögnrädd! Fy! Du borde skämmas. Men du är kanske ett soldatgry. Låt se då! Gif akt! Se mig i ögonen! Axlarna tillbaka! Bröstet fram! Gif akt! Rättning! Rätt så ... och läs nu!»

Det blänkte till i pojkens ögon. Han läste frimodigt och med tanke på hvad han läste:

Jag minns den ljufva tiden,
Jag minns den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår;
Då lasten var en häxa,
Och sorgen snart försvann
Då allt utom min läxa
Jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
Och hälsan i min blod;
128

I själen bodde nöjet,
Hvar människa var god.
Hvar pojke, glad och yster,
Var strax min hulda bror,
Hvar flicka var min syster,
Hvar gumma var min mor.

»Håll! Det är nog. Det öfriga läser du, när du blir ensam. Nu till minnesbetan du skall få af mig. Du har erkänt, att du emellanåt ljuger. Hvarför ljuger du? Tycker du, att det är rätt eller roligt?»

»Visst icke.»

»Det är väl då för att undgå näpst, när du gjort något, som ej var rätt?»

»Ja.»

»Du har kanske aldrig besinnat, att den som gör så handlar fegt. Du är således en feg pojke.»

»Nej», svarade gossen, röd af harm och blygsel, »jag är icke feg. Jag har aldrig flytt ur ett slagsmål mellan pojkar. Jag tar hellre stryk än jag flyr. Jag flyr icke för öfvermakten.»

»Men du är feg inför dina öfverordnade. Således ändå en rädd pojke. Moraliskt rädd. Det är just den sämsta rädslan. En rädd pojke är icke värdig att bära namnet svensk. Du vill väl ändå vara värdig det namnet?»

»Ja.»

»Min vän», sade den gamle herrn, »jag vill icke utransaka, om du hade rätt eller icke, när du sade, att du icke kände förbudet att gå här i vallarna ...»

»Jag kände det icke.»

»Men jag vill lägga dig på hjärtat, att Gud fordrar sannfärdighet, och att ditt land behöfver sanningskäre,
129
modige män. De behöfvas i konungens råd, i riksförsamlingen, i krigarnes led, i ämbetsverken, på predikstolen, i handel och vandel och vid plogen. Hvad du än blir med tiden, behöfver fosterlandet i dig en sannfärdig och orädd man. Skäm icke bort det minne du skall hafva af din gossetid med minnet af att du var en lögnaktig pojke. Du är ju nu i den ljufva tiden, som du på äldre dagar skall minnas som i går. Hvarje barn får till ledsagare de goda andarna Oskulden och Friden. Du har dem här» -- landshöfdingen pekade med spanskröret, som om han med lekamliga ögon skådat dem i närheten -- »se till, att de icke öfvergifva dig!»

Spanskröret tog nu en annan riktning och pekade uppåt bastionen Gustavus Adolphus. »Där uppe är det icke förbjudet att trampa ned gräset. Det stället är undantaget från förbudet, och man kan ha lika roligt där som här. Gå dit och läs dina visor och sagor!»

Landshöfdingen gick, måhända förargad öfver sin häftighet, om han verkligen varit häftig, och kanske glad åt att ha nedlagt ett frö, som möjligen skulle spira upp. Gossen begaf sig upp till bastionen Gustavus Adolphus och fortsatte läsningen af »Karsus och Moderus».


The above contents can be inspected in scanned images: 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:03 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/pojkarne.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free