- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    Realisten Åbrandsson

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
130

Realisten Åbrandsson.

Jönköpings högre lärdomsskola gästades ett par terminer af en stockholmare, Åbrandsson.

Han var för sina femton år en högvuxen gosse, talade en hufvudstadssvenska, klingande som musik, förde sig väl, var fint och vårdadt klädd och vanligen försedd med handkassa, som han tycktes använda lika mycket till kamraternas nöje som till sitt eget. Ehuru han gärna höll sig undan för slagsmålen med den icke-studerande ungdomen, visade han mod, när så behöfdes, och ehuru han icke utmärkte sig på gymnastiken, aflade han vid tillfällen prof på både kraft och vighet. Detta isynnerhet som skridskoåkare. Sina läxor skötte han ordentligt och gaf stundom svar, som ådagalade, att han läst annat än skolböckerna. De kamrater, som voro litterärt intresserade, funno snart, att han äfven var det; men när samtal någon gång uppstodo i den riktningen, var han förbehållsam, hade icke ett loford för våra främste skalder och antog en hemlighetsfull min.

Men en dag meddelade han mig, med en arm på mina axlar och i en viktig och på samma gång förtrolig ton, att han var yngste ledamoten af ett i Stockholm
131
bildadt ynglingaförbund, som måhända hade Sveriges litterära framtid i sin hand. Det bestod, förutom honom, af tre gymnasister, den äldste redan nitton år gammal och ad utrumque paratus: färdig att inträda i Svenska Akademien för att omskapa och leda den, eller, om han beslöte stanna utanför, färdig att bekämpa den med blanka vapen. Att han, Åbrandsson, ehuru endast scholaris, blifvit invald i detta förbund, var den största ära som kunnat honom vederfaras. Dess valspråk var »Sanning, Verklighet», och det hade ett sigill, hvari dessa ord voro inristade kring bilden af S:t Erik. Dess namn var Pro Veritate. Förbundet hade affordrat honom och han hade svurit en Hannibals-ed på valspråket.

Jag minnes ännu blicken i hans djupblå ögon, när han omtalade detta. Den var ren och vacker, men det stal sig öfver mig en känsla, att en ovanlig, för att icke säga underbar enfald framskådade ur dem. Åbrandsson tillade, att han aldrig ämnat omtala hvad han nu berättat mig; men för ett par dagar sedan hade från förbundet till honom anländt ett bref -- han lät mig se dess omslag med det märkvärdiga sigillet -- som ålade honom att i Jönköping varda apostel för dess sak, att vid alla tillfällen försvara dess grundsatser och att där bilda en landtloge, som finge, jämte honom, bestå af högst tre utvalda andar, om sådana funnes att tillgå därnere.

Att en af de tre skulle varda jag, var Åbrandssons mening, och det smickrade mig. Men af mitt inträde i förbundet blef ändå ingenting. Han tog nu bladet från munnen, strök ned mina tre älsklingsskalder Virgilius, Stagnelius och Tegnér och anförde den nittonårige förutsedde akademikerns bevis för osanningen och overkligheten i
132
deras diktning. Några af de anförda skälen slogo mig som riktiga; andra förekommo mig orimliga. Jag retades mer och mer af ett uppfattningssätt, som i nästan alla afseenden var rena motsatsen till mitt. Och när Åbrandsson utdömde Tegnérs »Jätten» som osann, emedan inga jättar bo i bergens salar, och hans »Flyttfåglarne», emedan ingen grönmantlad skogsfru spatserar i kvällen, vardt jag ond, gaf honom vedernamnet Dumbom och knuffade honom ifrån mig.

Jag grubblade öfver hvad det var, som skilde oss åt, och stannade vid den slutsats, att Åbrandsson förblandade både fantasiens skapelser och retorikens med lögn. När jag följande söndag hörde prästens ord: »upplyften edra hjärtan till Gud!» kom jag på den tanke, att jag skulle fråga Åbrandsson, om han ansåge i denna uppmaning ligga en osanning, emedan vi i ordets reala mening icke kunna lyfta våra hjärtan öfver oss. Han svarade i mildt upplysande ton, att det var en osanning, som icke borde begagnas. Vi utbytte sedan aldrig meningar i sådana ämnen.

Åbrandsson tog emellertid sitt apostolat på allvar och gjorde sig till martyr för det. Han tycktes förnämligast uppfatta det så, att han borde inlägga jäf mot alla fantasihugskott och bildliga talesätt, som mötte honom på hans lefnadsbana.

I ett hörn af kyrkplanen, som var vår närmast belägna lekplats -- vi ägde åtskilliga, framför alla andra fästningsvallarna -- hade vi pojkar uppfört ett snöfäste, ett väldigt arbete, hvarpå talrika händer med ifver sysslat flere dagar, innan det var färdigt. Fästet bestod af ett torn med fängelsehvalf och kreneleradt tak samt
133
därutanför en vall, sex till sju fot hög, på utsidan brant, på insidan försedd med trappor. Vallporten var gjord så trång, att den icke kunde insläppa mer än en man i sänder, och spärrad med ett isblock, hvaröfver man måste klifva för att komma in eller ut. Staplar af snöbollar voro ställda på gården inom vallen och på torntaket. Från rektors klass hade påbud utgått till öfriga klasser, att man skulle samlas på viss tid för att belägra och försvara verket. Skolungdomen infann sig ganska mangrant och fördelades af sina ledare i två tämligen jämnstarka flockar. Fästet var naturligtvis Troja, och våra anförare smyckade sig med homeriska namn: Akilles, Hektor o. s. v. De namnen voro då mer bekanta och uppburna ån de nu äro bland skolgossarna. Vid själfva namnet Menelaus häftade intet löje, ty Offenbachs karrikatyrer gömdes under framtidens slöja. Visserligen inlade Åbrandsson jäf mot dessa namn. Det var osant och overkligt att förlägga Troja till Vättern, och ens eget namn kunde vara lika godt som ett forntida. Men ingen brydde sig om gensagan.

Belägringen hade många skiften. Största svårigheten var att komma uppför den branta, isglatta vallen. Flere gånger hade grekernas starkaste kämpar, F--d, R.--ing, R--k, på kamraternas axlar hunnit dit upp, men blifvit nedvräkta. Trojanerna försvarade sig beslutsamt, äfven sedan de förbrukat sitt skottförråd. Deras Hektor »med fladdrande buske på hjälmen» var outtröttlig. Men sedan en trojansk rekognosceringstrupp vid en färd kring kyrkan blifvit öfverrumplad och själfve Hektor därvid tillfångatagen, lyckades den därpå följande stormningen. Man hörde från den intagna vallen F--ds röst: »lefve vår
134
fana!» och såg en käpp med en hvit flik svänga öfver vimlet. Men de närmast varande hörde också Åbrandsson, som ropade: »det är ej en fana; det är F--ds näsduk!» »Förolämpar du vår fana?» röt banérsvängaren. »Jag har icke förolämpat din näsduk», svarade Åbrandsson. Han nedsläpades från vallen af förbittrade greker och inkastades, ehuru själf grek, i hvalfvet med de trojanska fångarna.

Samma vinter stod det minnesvärda sjöslaget utanför Gyllenskeppska huset. Vätterns isfält hade brustit, och de längs den långgrunda stranden drifvande flaken ingåfvo tanken på en sjöstrid, hvarvid de skulle tjänstgöra som skepp. Krigsråd hölls af de ledande andarna i rektors klass och den öfre apologisten. Man beslöt att en fientlig flotta skulle göra ett landningsförsök, samt att man af de i husen befintliga brandsprutorna skulle taga så många som kunde åtkommas, för att använda dem som artilleri, hvilket borde lika fördelas mellan de anfallande och strandens försvarare. Åtskilliga sprutor, olofligt tillgripna, befunnos också å öfverenskommen tid i den talrika pojkskarans händer, och enär fördelningen af manskapet var på förhand uppgjord, samt amiral och general utsedde, kom leken snart i gång. Sedan skeppen blifvit bemannade och väpnade med kanoner, stakades de ett stycke ut i sjön, där de ordnades på linje med amiralskeppet i midten, hvarefter de nalkades stranden, där försvararna voro ordnade i afdelningar med artilleri.

Åbrandsson vardt nu synlig. Han gick ut på en närbelägen tvåttbrygga och ställde sig där som åskådare. »Ladda!» hördes från sjön amiralens order, och ett andra »ladda!» från landthärens anförare. Sprutkolfvarna
135
uppdrogos, och pjäserna fylldes till mynningen. Vi afvaktade med spänning kommandoropet: »gif eld!» förvissade om att i nästa ögonblick vara duschade med iskallt vatten. Vår general mätte med ögat fiendens afstånd och befallde, att alla batterierna skulle riktas på amiralskeppet. Då upphof Åbrandsson sin röst och skrek: »det är icke ett skepp, det är ett isflak!» Han var redan nu allmänt känd för slika invändningar. De hade blifvit hans idrott, hans specialitet, och han hade tillräckligt lidit för dem, för att nu måhända göra dem på trots.

Det finns lekar, i hvilka fantasien vill vara med. När hon då får en knuff, känns det i nerverna. »Tig, håll käft, Åbrandsson!» ljöd det från våra leder. Men Åbrandsson fortfor: »det där kallar ni batterier, men ...»

»Artilleriet skall tysta Åbrandsson», kommenderade generalen. Han tystades af sprutstrålar, som, belysta af solen öfver Vätterns västra höjder, bildade en gloria kring hans lekamen. Glorian följde honom, när han lämnade tvättbryggan och begaf sig upp i skolgränden. Han hade emellertid, utan att veta det, afgjort stridens första skifte. Medan vi sysslade med honom, hade amiralen kommenderat eld, och besättningarna sprungo i sjön, rusade i land och angrepo den öfverraskade och öfverspolade landthären med den framgång, att vår general och vårt artilleri föllo i deras händer. Men vår högra flygel sökte godtgöra nederlaget. Den skyndade ut på den långa, med brohufvud försedda tvättbryggan och hoppade därifrån i vattnet, för att bemäktiga sig de nu i det närmaste folktomma skeppen. När segervinnarna märkte denna manöver, skyndade de till skeppens räddning, och ett allmänt slagsmål med talrika doppningar uppstod kring isflaken.
136

Sedan striden ändtligen upphört, tågade båda härarna upp till skolhuset, där den omtänksamme vaktmästaren, som varit med bland de slutligen talrika dels hurrande, dels förmanande och hotande åskådarna, tändt brasor i kakelugnarna, kring hvilka nu skedde allmän afklädning och torkning, så godt som omständigheterna medgåfvo. Förtjusningen öfver det väldiga slaget var stor bland alla deltagarna; man genomgick stridens enskildheter och meddelade hvarandra sina erfarenheter. Bland samtliga pojkarna fanns troligtvis ingen, som tänkte på det oundvikliga rektorsförhöret och de efterräkningar, som måste uppstå i hemmen, särskildt med det sätt, hvarpå kanonerna anskaffats.

Jönköpingsboarna voro teatervänner. Det skådespelshus staden äger fanns redan då och var antagligen ett af de förnämsta i landsorten. Det sällskap, som oftast uppträdde där, stod under ledning af en litterärt bildad man, Djurström, och ansågs framstående. Att det hade beundrare bland skolgossarna, behöfver icke tilläggas. Åbrandsson var flitig teatergångare och sågs ofta på första bänken å parterren. Jag, som icke hade råd att köpa biljett, hade kostnadsfri plats i orkestern, till hvilken jag regelbundet insläpptes af dess förste fiol, slottspastor Wadell, skolans förträfflige sånglärare. Någon gång fick jag också komma mellan kulisserna, tack vare min bekantskap med Djurströms yngste son. Jag njöt i fulla drag af »Preciosa», »Slottet Montenero», »Orleanska jungfrun», »Donaunymfen», »Gubben i bergsbygden», »Villbrådstjufvarne», »Kronofogdarne» och de riddare- och röfvarepjäser som intogo ett ansenligt rum i spellistan. Mellanakterna förekommo odrägligt långa, och hvarje böljning
137
af ridån satte inbillningskraften i rörelse. Men Åbrandsson gjorde hvad han kunde för att störa mitt nöje. Stockholmsteatrarna, sade han, voro bättre i alla afseenden utom ett: deras spellistor syndade lika mycket mot sanningen och verkligheten, och det blefve icke bra, innan Pro Veritate hunnit skapa en annan dramatik. Äfven de stycken, som rörde sig på folklifvets område, vore genomfalska. Det fanns icke sådana kronofogdar och bönder som de Envallsonska och icke sådana zigenare som Preciosas. Kupletter vore orimligheter. Mitt stående svar var: »Än sen då? Om man har roligt af det, är det nog. Riktiga bönder får jag se på torget.»

Men Åbrandssons kritik var så mycket obehagligare, som den träffade mig personligen. Jag hade nämligen blifvit dramatisk författare åt ett sällskap, bestående af skolgossar, som uppträdde inför kamrater och skolflickor. För närvarande hade de ställt sig under öfverinseende af skådespelaren Lindholm, det Djurströmska sällskapets förnämste bof, beundrad för sina ögonrullningar. Lindholm hade målat våra kulisser. Direktör Djurström själf hade skänkt oss åtskilligt ur sin teatergarderob, bland annat värjor, på hvilka vi satte högt pris. Personerna i mina skådespel voro till regeln riddare och borgfruar, herdar och herdinnor, ädle röfvare, älskliga banditbrudar à la Rosa i »Rinaldo Rinaldini», fromme eremiter, skenhelige munkar, Falstaffar, vålnader, älfvor, Samieler, röster af osynliga. Tilldragelserna ägde ofta rum i skogar, spökslott, underjordiska hvalf. Åbrandsson hade erbjudits att vara med i sällskapet och uppträdde en enda gång, men förklarade därefter, att det stred emot hans grundsatser. Han satt dock icke sällan bland åskådarna, där
138
jag ogärna såg honom, och han ställde välvilligt till vårt förfogande sin långa kappa, som, när den vrängdes, med sitt scharlakansröda foder passade en röfvareanförare.

En dag meddelade han mig, att han skrifvit ett skådespel i två akter, och vi öfverenskommo, att det skulle uppföras. Ämnet var, sade han, hämtadt ur verkligheten och hjälten en kunglig sekter i Stockholm, som för skuld blifvit insatt i bysättningshäktet vid Hornsgatan. Hvad han i öfrigt berättade om stycket förekom mig fantasilöst och motbjudande prosaiskt. Men den afton det skulle uppföras satt jag bland åskådarna, nyfiken att se det.

Åbrandsson själf hade åtagit sig hufvudrollen. De öfriga personerna voro en millionär vid Skeppsbron, Clara hans dotter, en fängelsedirektör, en vaktknekt, en hofmarskalk och sjutton ledamöter af Svenska Akademien.

Första akten. Åbrandsson i skjortärmarna vid ett bord. Lakan föreställa ett fängelses kalkrappade väggar. Kunglig sektern klagar sitt öde. Han hade råkat i en ockrares klor, som under skenet af att taga sex procent tog mer än hundra. Åbrandsson syntes hafva god reda på låneuppgörelser -- för mig voro de mysterier -- och talade om skuldsedlar, privatbanker, borgensförnyelser, lifförsäkringar. Han talade också om kronans eländiga ljuspenningar. Det var icke en klandervärd lefnad utan ädel hjälpsamhet, som hade bragt kunglig sektern på fall. Dock ville han icke neka, att ungdomsblodet sjöd i hans ådror, och att han tillbragt glada aftnar hos Davidson, Pohl, La Croix, på Blå Porten och Stallmästaregården. Men hvad skulle han göra, han, ungkarlen i det ödsliga hemmet? Han som älskade, men älskade hopplöst? Väl hade Clara, millionärens sköna dotter, försäkrat honom
139
om sin genkärlek. Men nu var allt förloradt. Aldrig skulle den penningdryge grosshandlaren, majoren vid borgerskapet till häst, riddaren af vasaorden, taga en genom bysättningshäktet förnedrad yngling till svärson. Kunglig sektern började tvifla på Försynen, lutade sin sorgtyngda panna i handen och torkade sina ögon med näsduken. Åbrandsson såg bra ut, och man hörde en skolflicka snyfta.

Kunglig sektern skådar åter upp. Han meddelar nästan hviskande, att han är skald, men en oförstådd, som skall förblifva oförstådd, såvida icke en genomgripande omhvälfning i lifvets förhållanden timar. Människovärlden är uppfylld af lögn. Endast naturen är sann. Till och med Clara har haft svårt att begripa honom. När han en gång sade, att deras hjärtan icke voro förenade, började hon gråta. Men hon lugnade sig, då han tillade: »Mitt hjärta slår ju i mitt bröst, ditt hjärta i ditt, de äro således icke förenade; men jag älskar dig, älskar dig troget och vill ha dig till maka». Några dagar innan ockraren insatte honom inom dessa kala murar, hade han fullbordat ett större poem och lämnat det till Clara, men med förbud att visa det för någon. Han hade nu emottagit hennes svar. Kunglig sektern fingrade upp ur västfickan en biljett, kysste den och läste: »Janne, din dikt är gudomlig».

En vaktknekt inträder och frågar, om kunglig sektern äfven i dag vill ha middag hämtad från Björngårdens värdshus. Han svarar, att hans sista riksdaler riksgäld gafs ut för gårdagens middag; men kanske han kunde få på kredit. Vaktknekten anmärker, att bysis inger föga förtroende på penningmarknaden. Fången utbrister: »Hånar
140
du den olycklige? -- Dock, du talar sanningens osminkade språk. Hädanefter skall den infama fångkosten vara min näring.»

Fängelsedörren slås upp. Clara störtar in. »Janne!» -- »Clara!» -- »Janne, förlåter du mig?» -- »Clara, hvad har du gjort?» -- »Svikit ditt förtroende.» -- »Hvad säger du?» -- »Jag inlämnade ditt poem till Svenska Akademien.» -- »Förrädiska flicka!» -- »Och här» -- Clara svänger ett bref med ett stort rödt lackmärke -- »här är ett bref från Akademiens sekreterare. Det står ju ’snille och smak’ i sigillet.»

Janne öppnar och läser det tyst, riktar därefter blicken mot taket och säger: »Det gifves en Försyn».

Akademiens sekreterare hade glädjen meddela, att kunglig sekterns dikt erhållit första priset, inbjöd honom att på Akademiens högtidsdag emottaga det och antydde, att ytterligare belöningar vore i sikte. Janne och Clara omfamna hvarandra.

Fängelsedirektören inträder och tillkännager, att kunglig sektern är fri, och att ockraren, öfverbevisad inför domstol, blifvit dömd till ett års fängelse.

Andra akten. Svenska Akademiens högtidssal. På ett långt bord brinna aderton talgdankar. Kring bordet sitta sjutton pojkar, belagde med blå och gröna kommendörsband och behängde med stjärnor och kraschaner af guld- och silfverpapper. Bland dem är X., den erkändt dummaste i skolan och fördenskull af Åbrandsson först kasserad som mindre lämplig för akademien, men sedan godkänd, emedan han af naturen har ett gubbaktigt utseende. Bland dem är äfven upptågsmakaren med det
141
vackra tjufpojksansiktet, W. B., [1] som med lifligaste bifall spelat bondflickan i min bearbetning af »Villbrådstjufvarne», men hvars glansroll dock var »Jocko eller den brasilianska apan», i hvilken roll han gjorde häpnadsvärda upp- och nedsprång och grimaser, instuderade efter apaktören Springers. Äfven mot hans insättande bland de sjutton hade Åbrandsson haft betänkligheter, emedan han hyste misstroende till W. B:s förmåga och goda vilja att iakttaga en allvarlig hållning. I fonden ett slags tron, som står tom, emedan H. M. konungen är hindrad att öfvervara sammankomsten. Omkring och nedom tronen rader af åskådare, bland hvilka Clara och hennes fader med vasaorden. Bakom sekreteraren en hofmarskalk med guldpappersgaloner.

Akademiens sekreterare, en yngling med värdigt sätt, framkallar kunglig sektern Johan Z. och uppläser ett tal, hvari dennes dikt säges bryta en ny bana för skaldekonsten. Akademien hade i det längsta hoppats, att den gamla kungsvägen skulle föra till konstens högsta mål, men nu hade den, till en början icke utan ledsnad (W. B. förde näsduken till ögonen), öfvertygats om nödvändigheten af en förändrad riktning. Den dikt, som i år erhållit Gustaf III:s stiftelses högsta belöning, hade öppnat dess blick härför. Det är den sannaste dikt, som blifvit författad på svenskt tungomål, jämbördig med det mest verklighetstrogna, som skrifvits på Romas språk och på Athens. Det är ett härligt skaldestycke ...

W. B. gör en tviflande grimas, mysslar med en lånad
142
snusdosa, tar en pris och nyser flere gånger. Sekreteraren, som otåligt afbidat nysningens upphörande, fortsätter:

Här kan med skål sägas: Cedite Romani scriptores, cedite Graji! Tillbaka, I romerske skriftställare! Tillbaka, I grekiske! Eder bildningsgåfva, unge skald, skall af kommande släkten vinna samma erkännande som nu af oss, om den utsikt till framtidens aflägsna ängder, som erbjuder sig från tinnarna af tjusarkonungens tempel, icke missuppfattas af min svaga syn. (W. B. hviskar hörbart: »Behagar bror en kikare?») Under sådana förhållanden har Akademien velat ära sig själf och eder genom att förläna eder ej endast det första priset, utan äfven den lediga stolen vid detta bord, som, om det tillåtes mig ännu nyttja den äldre poetiska riktningens talesätt, kringsväfvas af höga minnen.

Sekreteraren stiger upp för att leda Janne till hans plats. Då utbeder sig hofmarskalken ordet och meddelar, att H. M. konungen, vitterhetens gynnare och beskyddare, behagat i nåder förläna dagens hjälte häroldstecknet af serafimerorden.

Akademiens direktör förklarar sammankomsten slutad. Medan ledamöterna och åhörarna aftroppa, stiger Claras fader fram, lägger hennes hand i Jannes och säger: »Vältalare är jag icke. Låt det därför vara nog sagdt: dina skulder betalar jag, icke du; eder bröllopsdag bestämmer du, icke jag.» -- Ridån faller.

Stycket hade oerhörd framgång. Dess rykte flög genom staden. En rymlig sal i ett hus vid hamnen uppläts för dess förnyade uppförande, och bland åskådarna såg man då häradshöfdingar, assessorer och hofrättsråd.
143
Det var egentligen andra akten, som framkallade deras handklappningar, bravorop och skrattsalfvor. Åbrandsson hade velat utestänga W. B. från scenen på grund af de friheter han tillåtit sig vid det förra tillfället; men på mångas begäran upptogs han, flickornas gunstling och kamraternas äfven, till nåder mot löfte att hålla sig stilla. Det gjorde han också. Han lutade hufvudet mot bröstet, slöt ögonen och ledsagade endast ett par af de högtidligaste ställena i akademiens sekreterares tal med en grannlaga snarkning, som försatte salongen i den gladaste stämning.

Åbrandsson var lycklig, dock icke oblandadt. Han hade velat, att intrycket af andra akten skulle vara alltigenom högtidligt. Skulden för att det icke så blef sköt han uteslutande på den brasilianska apan.

Realismen hade vunnit fullständig seger öfver romantiken, hvars »wankende Gestalten» försvunno som dimma vid den uppgående solen. Dess målsman i Jönköpings skola nedlade sitt dramatiska författarskap.


[1] Sedermera löjtnant vid ett småländskt regemente. Utmärkte sig och stupade i dansk-tyska kriget 1864.


The above contents can be inspected in scanned images:
130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:03 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/realist.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free