Sägner, berättelser och skizzer /     Från barndomen (1907) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Från barndomen.

Det var i en landsortsstad år 1835. Han, om hvilken detta skrifves, var mellan sex och sju år gammal.

Koleran hade året förut härjat staden. Modern hvilade sedan dess under ett lummigt träd å slottsförsamlingens kyrkogård. Hemmet var upplöst och han i främmande, men vänlig vård.

Han hörde ofta talas om farsoten. Det låg skräck i själfva tonen, då händelser från det förflutna årets vindlösa, kvafva, brännande augustidagar skildrades, och skräcken meddelade sig till åhöraren. Men han undrade i början öfver att han, som ju också hade genomlefvat de dagarna och sett flere likkistor bäras ut från det hus, där han då bodde, icke känt fruktan, medan döendet fortgick omkring honom. När han samlat sina minnen, vardt honom orsaken klar. Lugnet öfver moderns anlete hade hållit rädslan fjärran. Hvarje kväll satt hon vid hans bädd, och sedan den öfliga korta aftonbönen var hållen och hon, som vanligt, försäkrat honom om Guds

112

beskydd, somnade han. Det första han såg om morgonen var samma lugna anlete. Slutligen trädde farsoten äfven öfver hennes tröskel, och när hon var död, bars från henne den hälsning, att hon dött nöjd, emedan hon fått veta, att det skulle gå honom väl. Hvad skäl hade han då att vara rädd?

En gammal hellenisk skald har sjungit om en moder, som i bräcklig farkost, med en sofvande son på skötet gungar ute i mörkret på stormande haf. Sof ljuft, mitt barn! Hvad rör dig böljan, som brusar här förbi, eller stormens tjut eller ljungeldarna i kolsvart natt? Om dödsfasan kunde af dig förnimmas, då... Men jag beder dig: sof! Och jag heder till Zeus: fräls mitt barn!

Som sagdt: staden bäfvade ännu i minnet af det förflutna året. Mången trodde, att farsoten var ett förebud om yttersta domen. En gång, när det talades om de där augustidagarna, togs bibeln med de stora spännena fram, och det lästes om en black häst och hans ryttare, hvars namn var Döden, om stjärnors fall från himmelen och vredens dag, som närmar sig.

Det lästes äfven ur en annan bok, hvars första blad visade å svart grund en gul- och rödskimrande stjärna i ett dunsthölje, som förlängdes och liknade ett släp.

Ordet kometen nämndes ofta. Om kvällarna stod på gatan folk i grupper, som samtalade och såg mot himmelen.

Kometen syns tydligt, sade en afton, kort före liggdags, husets tjänarinna. Hon tog gossen vid handen och förde honom ut. Det var ännu icke nattmörkt, men här och där i det dunkelblå blinkade stjärnor, och bland dem tedde sig stjärnan med släpet.

113

Många voro ute och skådade järtecknet. Kometen är större nu än i går, sade en. En annan sade: om några dygn är han så stor, att han betäcker himmelen. Man talade äfven om världens förbränning och yttersta dagen.

Annars, när man efter ändadt dagsverk samlades utanför husportarna, var det vanligt att skämta och skratta. Nu sågo människorna allvarliga ut. Något tungt och beklämdt var öfver dem.

Det är sannolikt, att gossen tog intryck häraf och vardt orolig. Men om så var, vek det intrycket snart för andra. Under denna kometförskräckelsens tid sof han lika godt som vanligt och lekte utan att just tänka mycket på världsförstörelsen.

Föreställningen om en yttersta dag hade icke kommit som en oväntad, förfärande nyhet öfver honom. Den hörde till hans tankevärld. Må det tillåtas att yttra något om den, innan berättelsen skrider vidare. Vetenskapen ägnar uppmärksamhet åt de ännu i verkligt eller förment barndomstillstånd lefvande folkstammarnas världsåskådningar. Folkpsykologien förstår och kanske öfverskattar deras värde för utvecklingsläran. Alldeles värdelös är väl icke heller någon insikt i de försök, som barn ej sällan göra att bilda sig en uppfattning af alltet.

Det hus, hvari han var född och växt upp till framemot sitt sjätte år, stod omgifvet af murar och vallar. Barnkammaren hade två fönster: det ena var mot söder och en rymlig borggård; det andra mot väster och en trång. Åt båda hållen bestämdes synranden af den

114

närmaste fästningsvallens linje. Borggårdarnas stensatta, i matta färger utbredda ytor begränsades af en gråhvit murgördel, bakom hvilken höjde sig vallen, som vissa tider var prydd med liflig grönska. Däröfver hvälfde sig en kupa, om dagen ofta vackert blå, om kvällen mörk och stjärneströdd. Det var de hvilande grunddragen af hans universum, och han trodde i början, att världen icke var större. Likväl något större, ty himmelskupan var icke ställd på vallen, utan sänkte sig bakom den. En fågel behöfde måhända många vingslag, för att från vallen hinna kupans rand och jordskifvans gräns. Denna var rund, emedan kupan var det. Själf bodde gossen midt på jorden. Det var tydligt däraf, att när han stod på husets trappa, var kupans höjdpunkt rätt öfver hans hufvud.

Nu till de rörliga grunddragen af hans kosmos. Solskenet och skuggan af fönsterkorsen på vägg eller golf ändrade under dagens lopp läge. Om morgonen sken solen snedt in genom fönstret, som vette åt den stora borggården. Vid middagen föll skenet rakt in genom samma fönster. Därefter kom det in genom fönstret, som vette åt den lilla borggården, och där såg man solen sjunka bakom vallen. Det var således tydligt, att hon vandrade under himmelskupan och hade sin bestämda väg och riktning. Hon rann alltid upp snedt öfver den stora och sjönk alltid ned bakom den lilla borggården. Men var det samma sol, som hvarje morgon rann upp, då måste hon om natten gå en tillbakaväg, och den vägen måste ligga under borggårdarna. Fanns det för solen en öppen rymd där nere att vandra i? Men hvarpå hvilade då jordskifvan? Tänker man sig, att hon uppbäres

115

af stolpar, tjänar det till intet, ty huru djupt ned de gå, skola de i sin ordning ha något att stå på. Den späda hjärnan mötte här sin första olösliga gåta.

Äfven månen vandrar. Vanligen så långsamt, att det icke märkes, men ibland med skyndsam fart, när skyar sväfva i hans närhet. Iakttagaren, som var förtjust i månen, upptäckte emellertid, att skyndsamheten var skenbar, ty månen förblef öfver samma ställe på vallen, medan skyarna drefvo undan. Upptäckten innebar en lärdom: allt är icke så, som det först synes.

Riktigheten af denna slutsats bekräftades vid en af de första vandringar, som han minns, å den stora borggården. Himmelskupans höjdpunkt stod, när han började vandringen, rakt öfver hans hjässa. Men om han utsträckt sin forskningsresa till borggårdens andra ända, borde höjdpunkten därifrån synas åt andra sidan. Men nej! Hvart vandraren rörde sig, var höjdpunkten midt öfver honom. Förvånande! Tänk om en människa bakom fästningsvallen gör samma iakttagelse! Då är det icke längre säkert, att husets trappa är belägen midt på jordskifvan, och denna måste vara större än han föreställt sig.

Månens skiftande former, hans tillväxt och aftagande, var någonting oerhördt förunderligt. Gossen letade inom sig efter förklaring, men fann ingen, som tillfredsställde honom.

Men hade han mäktat utfundera något slags naturligt sammanhang i allt hvad han såg, skulle världen förlorat det mesta af sin dragningskraft på hans sinne. Det är roligt att undra och ana. Han var för öfrigt tidigt invigd i tron på personliga makter, som verka utan att ses.

116

Stjärnhvalfvets rörelse hade han icke iakttagit. Besynnerligt nog skrämdes han af stjärnorna, när han första gången under öppen himmel såg dem.

Hans moder hade fört honom ut på trappan. Kvällen var så mörk, att han såg intet annat än stjärnorna, och de förekommo honom som flämtande lågor tätt öfver och omkring hans hufvud.

Har en tid varit, då världen icke fanns? Och huru har världen uppkommit? Dessa frågor gjorde han sig, men icke utan yttre anledning. Han hade hört en syster läsa ur en bok (Bruzelius’ historia) något som rörde dem och gjorde mäktigt intryck på honom:

Morgon var tidens,
då Ymer byggde:
var ej sand, icke sjö,
ej svala böljor.
Jord fanns icke,
ej himmelen den höga,
blott Ginnungasvalget.

Lösningen på gåtan fick han genom den vördade arfsägnen på moderns läppar: världen är skapad af Gud. Han visste förut, att Gud är allas vår fader och beskyddare och i osynlig måtto allestädes närvarande. Hans funderingar om Ymer, som »byggde», utan att ha en jord att bygga på, undanröjdes genom en skildring af skapelsens fortgång från ljuset, som tändes i djupets mörker, intill människans framträdande på jorden.

Hvad som i kvällsstunderna berättades om Gud, änglarna och saligheten uppfyllde honom med beundran och anammades med tro. Världen var vacker, sådan han sett den, och hade märkvärdiga företeelser, men erhöll

117

nu också ett heligt värde, emedan den var Guds värld. Det hände, att det andliga och osynliga, manadt af hans tro, formadt och färgadt af hans inbillningskraft, steg öfver gränsmärket till det synliga. Han såg en gång två änglaansikten blicka ned mellan flikarna af en ljus sky på himmelen. Till lycka för honom voro synerna sällsporda och upphörde snart.

Och hvilken trygghet han kände, då han visste, att Gud »har barnen kär», och sedan han fått inplantadt i sig, att man icke skall vara rädd för annat än att varda elak -- att det egentligen inte finnes annan fara än den. En gång skall något inträffa, som kommer att se förskräckligt ut: världens undergång, den yttersta dagen. Men barnen ha intet skäl att skrämmas däraf. »De höra himmelriket till.» Och efter denna värld skola komma en ny himmel och en skönare jord.

Därmed var hans världsåskådning färdigbyggd tills vidare. Till sin större och vackrare del af arfsägner, som han ännu prisar sig lycklig att ha fått höra så, som de för honom framställdes; till en annan del af egna iakttagelser på företeelserna inom hans trånga erfarenhetskrets och af försöken att bringa sammanhang i dem.

Han minnes, då hans världsbyggnad fick sin första utvidgning. Från den mindre borggården förde ett långt hvalf ut i det fria. När han första gången, vid sin mors hand och i en kolt, hvars blanka knappar ingåfvo honom glädje, genomvandrat detta mörker, såg han framför sig Vätterns spegel, utbredd till synranden i ett aldrig anadt fjärran. Han häpnade.

Ty hans förra värld, så trångt begränsad af fästningsvallen, hade likväl icke förekommit liten. Och ehuru

118

han trott, att det knappt fanns flere människor utanför vallen än innanför, hade antalet synts honom tillräckligt. Många år därefter läste han om några grönländska familjer, som, innestängda mellan is och fjäll, trodde sig vara jordens enda mänskliga innevånare. Han kunde på grund af egen erfarenhet förstå, hvarför de likväl icke kände sig öfvergifna eller ansågo världen för en ödemark.

I den största utvidgningen af sin världsbyggnad måste han, såsom vi alla, foga sig genom läran, att vårt jordklot är ett stoftgrand i ett omätligt universum. Han häpnade äfven då. Kanske fann han det sublimt. Men det kvantitativt oändliga har alltid förnummits af honom som svindelverkande. En inom rymden af ett knappnålshufvud innesluten värld, där godheten, skönheten och sanningen öfvervunnit sina motsatser, vore af större värde än millioner solsystemer, uppfyllda af kval och befläckade af ondskans eller den själfgoda dumhetens segrar. Om det kvantitativt oändliga är för oss en symbol i rummets form af en andlig oändlighet, försonar man sig med det och ödmjukar sig inför det. Svårligen annars.

En afton i skymningen var han ensam i sin bostad. Fosterföräldrarna och tjänarinnan voro ute. Han kom att tänka på kometen och världsförstörelsen, hvarom dagligen ordats, då han nu, liksom flere föregående kvällar såg på gatan människogrupper, som samtalade och betraktade himmelen.

Röster höjdes. Grupperna förvandlades genom tillströmmande hopar i ett virrvarr, som brådsnabbt belystes

119

af ett rödaktigt sken. Sträfva rop och gälla jämmerskrik genomskuro sorlet af hundratals blandade stämmor. Gossen tänkte: nu har kometen träffat jorden, nu är yttersta dagen. Rök trängde in i rummet, och ur röken grep honom en hand och ryckte honom med sig.

Handen -- hvars ägare eller ägarinna han glömt -- drog honom ned för trapporna ut på gatan, in i den vilda trängseln, sannolikt också ut ur trängseln, ty hur skulle han annars kommit därifrån?

Nu stod han på en öppen plats, en tyst och människotom, men belyst af ett starkt eldsken. Själfva himmelen tycktes brinna. En del af hvalfvet var glänsande röd där närmast jagade starkare eller svagare flammor. Ända ned emot synranden i alla riktningar skyar eller töcken i röda brytningar. Äfven Vättern skimrade af eld, där han icke sveptes i än glesnande, än tätnande skuggor.

Gossen hade aldrig sett en eldsvåda. Han trodde, att hela världen brann, ehuru det endast var en förstad, som offrade åt förgängelsen.

Den ödsliga plats, dit han blifvit räddad, var honom välbekant. Söder ut förde en stenbro öfver den breda vallgrafven och vidare längs muren af en bastion fram till en borgport, i hvilken det långa hvalf, som förut omtalats, utmynnade.

Han kände sig trygg i detta grannskap. Det var förknippadt med minnet af den underpant, han fått af sin mor på Guds beskydd. Muren, utefter hvilken bron fortsattes, hade en öppning med en trappgång, som förde upp på bastionen. Där hade han många gånger lekt och var förtrogen med dess gropar eller sammanstörtade

120

kasematter och med dess rönnar och sälgar, som på bröstvärnet lutade öfver djupet.

Han gick således dit. Där fanns någon förut. Ytterlinjerna af en kvinna tecknade sig skarpt mot den eldröda bakgrunden. Hon stod orörlig vid bröstvärnet och betraktade skådespelet. Pojken satte sig på bröstvärnet å bastionens andra sida, nära trappan, och försjönk i samma skådespel, som för honom betydde mycket mer än för henne. Han åsåg världsförstörelsen och inväntade domaren och hans änglar.

Slutligen vände hon sig om och gick. Då upptäckte hon, att hon hade sällskap. Af samtalet, som följde, minns han knappt mer än en röst så mild, tyckte han, som hans egen moders. En hand, som genom handsken kändes fin och mjuk, tog hans och förde honom ned för trappan och in genom det svarta hvalfvet, som hade ekon äfven för hennes lätta steg och hans. En klocka ringde, en port öppnades, vaktknekten bugade för damen som med pojken gick upp i boningshuset. Hon talade med värdfolket och förde sin skyddsling genom ett större rum in i ett mindre.

Rummet var hans förra barnkammare.

Han fick kvällsvard och en säng. Genom fönstret, som vette åt väster, lyste skenet från den brinnande förstaden in på väggtapeten, hvars mönster han hade i minnet, och lekte på kakelugnen, vid hvars brasa han hört sagor. Tanken på dagens tilldragelser vek, i samma mån som ögonlocken tyngdes, och snart sof han godt.

Om flere år förflutit mellan moderns lärdomar och de förmodade förebuden om yttersta domen, skulle samme gosse, ifall han trott på förebuden, helt visst blifvit

121

hjärtängslig. Nu var han trygg mot ångesten, som om han varit en gammal stoisk filosof. Si fractus illabatur orbis, impavidum ferient ruinæ.

Tänk, om man hela lifvet igenom kunde bevara en säker gudsförtröstan och därmed förena det hälsosamma tviflet -- tviflet, hvarförutan villfarelsen är oöfvervinnelig och sanningen vapenlös! Vetenskapen står ej i vägen därför. Men den vill en klar insikt i skillnaden mellan det berättigade: Jag vet, att jag tror, samt det oberättigade: jag tror, att jag vet. Denna förening af bergfast förtröstan och sundt tvifvel vore ett mål för uppfostrare att ställa för sig och, enär enhvar är i sista hand sin egen uppfostrare, ett mål för alla.