Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både mot häradstjänare och domare. När allt var slut och
domaren hade skakat hand med Helga, reste sig Gudmund
hastigt och gick ut. Han satte skyndsamt hästen för kärran
och körde fram till trappan. Han tyckte, att Helga hade varit
tapper, och nu ville han hedra henne. Men hon var så
förskrämd, att hon inte förstod meningen, utan smög sig bort
från hedern, som var henne tillämnad.
— — —
Samma dag kom Gudmund till Stormyra sent på kvällen.
Det var ett litet torp, som låg på sluttningen av skogsåsen,
som omgav socknen. Vägen, som gick dit, var farbar med
häst endast om vintern, när det var före, och Gudmund hade
måst gå dit till fots. Han hade haft svårt att ta sig fram i
alla fall. Han hade hållit på att bryta av sig benen på stockar
och stenar, och han hade måst vada genom bäckar, som
korsade stigen på flera ställen. Hade det inte varit starkt
månsken, skulle han inte ha kunnat leta sig fram till torpet,
och han tänkte på att det var en hård väg, som Helga hade
haft att gå denna dagen.
Stormyrtorpet låg på en avröjning ungefär halvvägs uppåt
åsen. Gudmund hade inte varit där förr, men han hade sett
stället många gånger nerifrån dalen, och han kände till det
så mycket, att han visste, att han hade gått rätt.
Runtomkring avröjningen låg en risgärdsgård, som var
mycket tät och svår att komma över. Den skulle väl vara
liksom ett värn och ett försvar mot all vildmarken, som
omgav torpet. Stugan stod i övre kanten av inhägnaden.
Framför den utbredde sig en sluttande gårdsplan, bevuxen
med kort grönt gräs, och nedanför planen låg ett par gråa
uthus och en källare med grönt torvtak. Det var ett ringa
och fattigt ställe, men det kunde inte nekas, att det var
grant där uppe. Myren, som torpet hade fått sitt namn efter,
låg någonstans i närheten och sände upp dimmor, som
vältrade fram praktfulla och silverglänsande i månskenet
och slog en krans runtom åsen. Bergets högsta topp stack
ännu upp över dimman, och kammen, som var taggig av
granar, avtecknade sig mot himlen. Nere över dalen låg
månskenet så ljust, att man kunde urskilja både fälten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
