- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
1. Linné, Carl von

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

1. Linné, Carl von,

»botanikens furste». Född å kaplansbostället Råshult i Stenbrohults socken i Småland d. 13 maj 1707. Föräldrar: då varande komministern, sedermera kyrkoherden i Stenbrohult, Nicolaus Linnæus och Kristina Brodersonia.

Det berättas, att fadern, som själf var en stor blomsterälskare, i förtjusningen öfver sin förstfödde brukade smycka hans vagga med blommor och ofta taga honom med sig ut i trädgården, där barnet, liggande i gräset, lekte med blommor, såsom andra barn med sina leksaker. Året efter Carls födelse flyttade fadern såsom utnämnd kyrkoherde till Stenbrohults prästgård, i hvars trädgård gossen fick sitt eget lilla område, som han med all flit vårdade. Vid nio års ålder sändes han till Växiö skola, dit hans barndomstycke för naturens härliga alster följde honom och där han gjorde ständiga vandringar för att samla stenar, växter och insekter, men däremot endast nödtorftigt skötte de andra kunskapsämnena. Då samma ifver för naturvetenskaperna, men likgiltighet för de klassiska studierna, visade sig hos honom på gymnasium, dit han uppflyttades 1723, rådde de missnöjda lärarna fadern att sätta den aderton- eller nittonårige ynglingen i något handtverk. Men skolans rektor Lannerius och lektorn, assessorn och provinsialläkaren doktor Rothman, hvilken var lärare i naturalhistoria, uppmuntrade och omhuldade ynglingens framstående, men ensidiga anlag. Rothman förklarade för fadern, att hans Carl skulle framdeles föda sig som namnkunnig doktor rätt så väl som någon präst. Och under tiden mognade allt mer hos ynglingen föresatsen att icke blifva präst, utan läkare. Försedd med ett rekommendationsbref till sin släkting, domprosten Humerus, begaf sig L. 1727 till Lund, där han vid sin ankomst till tullen hörde klockringning och på sin fråga, hvilken den döde vore, erhöll det besked, att det var domprosten Humerus, som begrofs. Till sin lycka erhöll han en annan gynnare i med. professorn, arkiater Kilian Stobæus, i hvars hus han till en början fick fritt härberge och kost. Genom sitt stilla väsen och sin ovanliga flit, men i synnerhet genom sin kärlek för naturalhistoria, i hvilket ämne Stobæus var professor, förvärfvade han sig dennes synnerhiga bevågenhet, så att Stobæus, som var barnlös, till och med talade om att göra den unge studenten till sin arfvinge. Linnés håg stod likväl till Uppsala, där natur- och läkarvetenskaperna under Hoffvenius, Roberg och Rudbeck befunno sig i en förut okänd blomstring. Han begaf sig därför hösten 1728 med föräldrarnas samtycke till denna högskola, där han med ifver fortsatte sina älsklingsstudier men också hade att kämpa med fattigdomens tryckande börda. Lyckligtvis blef han, när nöden var som störst, känd af domprosten Olof Celsius d. ä., som för honom öppnade sitt hus, sitt bord och sin boksamhing, samt af arkiater Rudbeck d. y., hvilken tog honom till lärare för sina barn och föreslog honom att bestrida de botaniska föreläsningarna under sin tjänstledighet. Dessa höllos under ett stort tillopp af åhörare, och nu begynte L:s namn ljuda kring fäderneslandet. På Rudbecks och Celsii förord uppdrogs åt honom att 1732 göra en resa till Lappland, norska kusten och hem genom Österbotten samt öfver Åbo och Åland. Skörden af naturalster och vetenskapliga iakttagelser blef stor och väckte uppseende, men jämväl afund, så att en kanslersskrifvelse utverkades, hvilken föreskref, »att offentliga föreläsningar ej skulle få hållas af någon annan, än den, som själf i ämnet aflagt vederbörligt prof». L. gaf nu enskild undervisning i naturalhistoria och proberkonst och reste sedan i Västmanland och Dalarne. Han mottog därpå landshöfding Reuterhohms kallelse att fortsätta en förut påbegynt undersökning af bergverken i Daharne. Här lärde han känna sin sedermera blifvande maka, en dotter till stadsläkaren Moræus i Falun. Så väl denne som Linnés öfriga vänner ansågo emellertid, att han för vinnande af en mer själfständig ställning måste blifva medicine doktor. Han beslöt därför att begifva sig till Holland och anträdde resan dit i sällskap med en svensk, Claes Sohlberg, d. 20 febr. 1735. Den 23 juni s. å. promoverades han till medicine doktor i Harderwijk och utgaf kort därefter Systema Naturæ, i hvilken han utvecklar sitt bekanta sexualsystem, och sin Flora Lapponica, hvilka hvar på sitt vis väckte det största uppseende. Den ryktbare läkaren Boerhaave, hvilken var en af dem som blifvit intagen af den unge snillrike svensken, gjorde honom de fördelaktigaste anbud, om han ville kvarstanna i Holland. Men då L. vägrade härtill, rekommenderade han honom hos den rike borgmästaren i Amsterdam G. Clifford, som antog honom att ordna sin stora trädgård och sina naturhistoriska samlingar på Hartecamp, ett landtgods mellan Haarlem och Leyden. Efter trenne i Holland tillbragta lyckliga år och ett besök i Paris återkom L. 1738 till Sverige, dit ryktet om hans storhet ännu icke hunnit. Vid sin ankomst till Stockholm blef han också behandlad med en köld, som bjärt afstack mot de hyllningar, för hvilka han under den sista tiden varit föremål i utlandet. L. slog sig i sept. ned i Stockholm som praktiserande läkare. Genom Mårten Triewald blef likväl Tessins uppmärksamhet fäst vid L. och denne mäktige man erbjöd honom icke blott rum och bord, utan skaffade honom ett anslag till hållande af offentliga föreläsningar i hufvudstaden. Det var under detta sitt vistande där, som han tillsammans med Triewald, Höpken, Alströmer och ett par andra 1739 stiftade svenska Vetenskapsakademien, inom hvilket samfund han genom lottning blef den förste ordföranden. Den 19 maj blef han amiralitetsmedikus vid flottans station i Stockholm. 1741 utnämnd till professor i teoretisk och praktisk medicin i Uppsala, företog han s. å. en resa till Öland och Gotland. Efter sin hemkomst därifrån tillträdde han 1742 genom tjänstebyte med Rosén professuren i medicin och naturalhistoria och blef sålunda ställd i spetsen för den vetenskap, han mest älskade och bäst kunde främja. Från denna tid var hans lycka lika stadgad som hans rykte. Han hade 1739 gift sig med Sara Elisabet Moræa och innehade en ställning inom vetenskapens rike, hvilken af ingen bestriddes honom. Från alla länder strömmade lärjungar till honom. De flesta utländska samfund täflade att tillägna sig honom såsom medlem. Konung, ständer och medborgare öfverhopade honom med heders- och aktnings- betygelser. L. återupprättade 1742 den förfallna akademiträdgården i Uppsala, grundlade 1743 ett »museum academicum» och utsågs 1744 till sekreterare i Vetenskapssocieteten. 1747 blef han arkiater samt 1762 adlad, då han förändrade sitt hittills burna namn Linnæus till von Linné. L. erhöll på begäran afsked 1763 med sin son till utsedd efterträdare men uppehöll enligt konungens önskan tjänsten till och med vårterminen 1776, då han för sjukdom förnyade sin afskedsansökan men till namnet förmåddes kvarblifva »vid hela sysslans utöfning». Hans lön fördubblades och ökades än ytterligare genom förläning på lifstid för honom, änka och barn af tvenne akademihemman i närheten af hans egen 1758 inköpta gård Hammarby. Då hans lif efter fyra års sjuklighet utslocknade d. 10 jan. 1778, ansågs detta såsom en nationalförlust, hvilken Gustaf III från tronen tillkännagaf för ständerna.

Naturvetenskaperna vörda i L. sin ordnare, och oaktadt de förändringar hans system genom fortsatta forskningar undergått, skall hans namn likväl alltid stå främst bland dessa vetenskapens heroer.

Hans skrifter uppgå till ett betydligt antal. Bland dem äro, utom de redan nämnda, följande de förnämsta: Fundamenta botanica 1736; Bibliotheca botanica 1736; Genera plantarum 1736; Hortus Cliffortianus 1737; Critica botanica 1737; Classes plantarum 1738; Öländska resa 1745; Flora Suecica 1745; Vestgöta resa 1747; Flora ceylonica 1747; Hortus Upsaliensis 1748; Materia medica 1749; Philosophia botanica 1751; Skånska resa 1751; Species plantarum 1753, 1762--73; Clavis Medicinæ 1766; Mantissa Prima 1767; Mantissa Altera 1771, o. s. v.

Af sin vän arkiater Bäck tecknas L. sålunda: Hans yttre personlighet var angenäm, men icke utmärkt af några ovanliga egenheter, längden något under medelmåttan, kroppsbyggnaden fast, med lagom hull, men blodfull, så att ådrorna tydligt syntes, hufvudet stort och skiljelinjen mellan dess fram- och bakdel mycket djup, ögon bruna och skarpa, så att han sällan behöfde förstoringsglas, hörseln god, anletets uttryck mildt och vänligt och vittnande om en glad och lefnadsfrisk själ. Hans dräkt var alltid enkel och bestod i hvardagslag af en kort jacka, hvarjämte under de senare åren hufvudet vanligtvis betäcktes af en kalott, men vid högtidliga tillfällen af en riklockig peruk. Huru många gånger hans porträtt blifvit återgifvet af penseln eller grafstickeln, huru många minnespenningar öfver honom blifvit präglade eller skrifter till hans ära utkommit, torde nu vara svårt att uppgifva, ty hvarhelst blommor växa och blommornas vetenskap älskas, skall namnet Linné vara äradt och vördadt, och han minne odödligt.» Med L. började i naturvetenskapernas historia en alldeles ny period.

L:s staty af Kjellberg aftäcktes i Stockholm d. 13 maj 1885.

Af professor Th. Fries utkom 1903 ett vidlyftigt arbete Linné, det hittills på svenska språket mest utförliga och framstående, som utgifvits om L.


The above contents can be inspected in scanned images: II:81, II:82, II:83

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Thu Sep 9 15:21:31 1999 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/linnecar.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free