Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - B. De första segrarna - Svårigheter och sorger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 204 - -
blifva af stor, uppfostrande betydelse för hedningarne, och att
missionärernas barn snart skulle kunna hjälpa till med att draga
hedna-barn till Herren. Man erfor med sorg, att till och med det
hedniska språk, öfver hvars snabba inlärande af barnen man gladde sig,
var så genompyrdt af råhet och orenhet, att det besmittade barnens
själslif, och deras uppväxt midt ibland den djupt sjunkna
hedendomens förargelse medförde upprepade gånger de bittraste sorger. En
»Söderhafs-akademi», som man grundlade på Eimeo för uppfostran
af missionärernas barn, misslyckades.
En stor och ständig svårighet för missionen var öfrige
sjöfarandes uppträdande. De allra fleste sjömän och resande, som kommo
till Söderhafvet, voro alldeles likgiltige för, ja, ofta fientlige mot
missionen, som sökte skydda infödingarne mot fördärf från samvetslöse
européers sida. I hemlandet drogo de rikligt försorg om att bringa
missionen i vanrykte, och ute i hednavärlden förstörde de invånarne
både kroppsligt och andligt. Allehanda smitta förde de med sig till
de hittills ganska bakteriefria öarna, och mycket ofta ledsagades ett
skepps besök af en eller annan sjukdom, som med rasande fart
bortryckte mångfaldiga människor. Den hedniska osedligheten
förvärrades genom de hvite sjömännens laster, och otuktssjukdomarna följde
efter. Skeppen sålde starka drycker, hvar helst tillfälle gafs, ja,
förrymde matroser beredde sig ofta ett näringsfång genom att upprätta
brännvinshandel på någon ö. Dryckenskap utbredde sig starkt på flera
ställen, så att missionärerna måste sätta i gång en kraftig
nykterhetsrörelse för att hejda densammas framfart.
Man fick snart också erfara, att bland de forne hedningarne
den allmänna öfvergången till kristendom icke var liktydig med, att
den gamla människan var död. Med ifver hade de omfattat den nya
tron och öfvergifvit gamla seder, men sedan det var slut med
nyhetens behag, visade det sig, att många hjärtan voro oförändrade.
Själfva afgudadyrkan försökte man visserligen icke återinföra, men
månge unge voro benägne att återupptaga åtskilliga seder och bruk,
såsom tatuering och förlustelser. Den gamla böjelsen för stöld
yttrade sig starkt. Ja, till och med bland dem, som blifvit kristne
lärare, funnos — jämte några ädla gestalter, som uppenbarade
evangeliets pånyttfödande makt — månge, som småningom visade sig ega
ytterst ringa begrepp om kristendomen. På Tahiti hade Pomare dött
1821, en stor förlust, trots hans fortfarande personliga fel och
brister. Hans son, som sändes till Söderhafsakademien för att
uppfostras, dog redan i omyndiga år (1827), och hans dotter Aimata, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
