Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Några utlänningars intryck av stormaktstidens Sverige och dess folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bränna skogarna, när man skall anlägga en trädgård, lägga
grunden till ett palats eller lustslott eller åstadkomma ett
odlingsbart fält». Ej heller kunde han nog förvåna sig över »att
bland dessa klippor och skogar finna ett skönt folk med
friskare och mera rödlätt hy än i de länder, där den största
ymnighet av livsförnödenheter finnes. Detta folk är», säger han,
»för övrigt vänligt, artigt och gästfritt i allra högsta grad.
Det påminde mig, så snart jag kommit i beröring med det,
om det cirkassiska.»
Fransmannens intryck av de dryckesseder, som voro
förknippade med den svenska gästfriheten, stämma bra
överens med de iakttagelser, hans landsman Ogier gjorde åttio
år förut. Det var på en färd till järnbruken i trakten av
Arboga, som De la Motraye första gången fick riktigt pröva
på, vad han dugde till i den stora kraftmätningen vid
bägaren. Först hälsade han på hos ägaren av Finnåkers bruk i
Fellingsbro socken, en bondson från trakten, som sedermera
blev adlad. Vår resenär berättar, hurusom brukspatronen
— så titulerades alltid dessa »cyklopernas eller smedernas
förmän» — lät »den första måltid, han bjöd på, åtföljas av
en välkomma. Härvid tillgår vanligen så, att minst ett krus
rhenskt vin, om värden har sådant, eller annars den bästa
dryck, han har, hälles i en stor glas- eller silverbägare, vilken
rymmer minst lika mycket som den Herkulesbägare, om vilken
vi läsa i Alexanders historia. Vid slutet av måltiden räcker man
en sådan fylld bägare till varje främling, dock endast första
gången han är bjuden hos en svensk. För att icke bryta mot
sed och bruk måste vi tömma var sin dylik bägare, bräddad
med rhenskt vin. Efter dessa väldiga bägare vin, som under
måltiden föregåtts av en mängd andra mindre, voro vi
knappast i stånd att fortsätta vår resa. Ehuru vi tillkännagåvo
vår avsikt att göra det, var det under sådana förhållanden
icke svårt för värden att övertala oss att stanna till dagen
därpå, och han lät oss icke resa utan att först hava givit oss
en god frukost.»
Samma Herkulesbägare väntade De la Motraye och hans
ressällskap hos de andra av dessa »hederliga
cyklophövdingar», som de hälsade på. Icke ens vid Oppboga bruk, som
dock ägdes av en kvinna, undgingo de sitt öde.
Angående svenska folket i Finland ha vi en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
