Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren
hans arm och släpade honom med sig. Sorgbarns
lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av
törnbuskar. Smärtan och förskräckelsen
framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men hans
klagan och det svaga motstånd han försökte
uttömde den i blodiga drömmar frossande
riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer
med en blick av omätlig avsky och stötte dolken
i dess bröst.
Han hade gått några steg från stället, som
färgades av Sorgbarns blod, då han stannade och
sade till sig själv:
– Fader! Vilken lögn!
Han gick åter några steg men stannade och
upprepade:
– Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig
lögn! Jag skall återvända och ropa i hans öra:
Du ljög! Jag är icke din fader ... jag skall ropa:
Förbannad vare du för denna lögn!
Ett svart moln drog förbi månen och lämnade
nejden i mörker. Men riddaren tyckte sig höra
rosslingar såsom av en döende och lät vägleda
sig av dem. Hans fot stötte mot en kropp. Han
lutade sig över den. I detta ögonblick var molnet
borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var
Sorgbarns, ett rysligt förvridet, blåblekt ansikte,
stänkt av blodfradga. Det var en okänd,
svartmuskig karl. Hans bröst var naket, och riddaren,
som häpen betraktade honom, såg på detta den
store man dråparens märken: bölder och svarta
fläckar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
