Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Pesten! mumlade riddaren med bleknande
läppar.
Han reste sig upp och gick vidare utan att
veta vart. Han förde handen till pannan, inom
vilken blodet brusade genom en förvirrad hjärna.
Än påskyndade han sin gång, än stannade han
och såg upp mot den gulbleka, vemodiga månen.
Han gick utan tanke och utan mål. Han hörde
trädens löv viska ord, än rysliga, så att han spratt
till därvid, än hånande, så att han skar tänderna
av vrede och ryckte de löv, som viskat så, från
deras grenar, än lustiga, så att han gapskrattade,
än sorgsna, så att han fällde tårar.
Men besynnerligast viskade till nattvandraren,
som nalkades henne, granen där uppe på kullen,
på mötenas ställe vid skogsbäcken, ty dit ledde
slumpen hans steg. Hon stod där uppe, som
fordom, smärt, rak, stolt och trotsig mot stormen.
Sörjde hon över den brustna anden, den förtärda
gestalten, som förr, men i ädlare former än
hennes, bar prägeln av hennes egen kraft och stolthet?
Eller hånade hon honom? Han visste icke vilketdera,
men han ville veta det och lyssnade, och
medan han lyssnade, förnam han där uppifrån
eller inifrån sin egen barm någon hågkomst, som
ljöd:
– Det vinkar på kullens topp; är det granen,
som rör sina dunkla grenar? Är det nyponbusken,
som böjer sig, medan vinden plockar hans vitröda
blommor? Eller är det Singoallas klänning, som
fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet
det icke men anar mycket och är lycklig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
