Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer uthålliga i dessa stycken — och vid första rasteställe
viskade hon till mig: Tag inte min hand, jag är så svett. Hur
behagligt var det icke sedan, då hela hennes gestalt så att
säga i känslan avtecknade sig mot min sida, vartill ock bidrog
den dåliga vägen och vagnens ständiga knuffar. Min sällhet
hade varit fulländad, om icke kaptenen oavbrutet beskärmat
sig över mina stora fötter och om icke Adolphen då och då
måst hjälpas av och på kuskbocken, vilket var ett drygt arbete
i hettan.
Efter vid pass fyra timmars åkning anlände vi till Sutre
gästgivargård. Här hade kaptenen genom förbud beställt
ombyte flera veckor i förväg. Men vad händer! Gästgivarn
träder fram och underrättar, att han blott kan giva oss en
häst, eftersom märren har väder. Kaptenskan tog det trankilt
och resolverade, att Svarten skulle fortsätta och Gråilen stanna.
Bums var kaptenen ur vagnen och begynte springa av och
an, som hans sed var; med händerna knutna under rockskörten
och med gallsprängda ögon stirrande i backen, som om han
sökt en förlorad ädelsten. Och nu fick lurken veta, vem han
stungit hade, vilken man detta var och vilka höga förbindelser
och protektioner, han åtnjöte. Här vill jag anmärka, att
kaptenen beständigt orerade om sin gunst på högre ort, så snart
han talade till gemene man. Inför ståndsbröder kunde han
aldrig nog beklaga sig över lidna oförrätter. Härigenom trodde
han sig vinna förmåner och aktning på båda hållen, vilket
väl ock stundom lyckades. Men i Sutre slog det slint.
Gästgivaren lät sig icke bevekas utan yttrade: Om nådig kapten
stiger in i stallet och tar om ramsan, så tör vädret gå av märren.
Eljest ser jag mig ingen råd. Kaptenen tystnade och
kaptenskan kom till ordet. Efter något prat hit och dit beslöts att
vi skulle övernatta på gården, som var ansenlig och proper.
Moran, som dukade upp under en stor ek, var ung och
behaglig. Kaptenen knep henne i kindbenet, vilket icke gjorde
kaptenskan det ringaste. Men värden blängde. Vi slogo oss
ned. Adolphen kastade sig mitt upp i grötafatet och vi andra
togo vår part fast med mindre glupskhet.
Och nu inträffade vårt första äventyr eller vad som skulle
bliva inledning därtill. På vägen, som förde rakt fram mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
