Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en inbillad men mycket fin och vidsträckt umgängeskrets,
medan hon gentemot sin värdinna, som hon ju icke kunde
dupera på samma sätt, brukade lägga i dagen en förnäm och
blaserad köld för alla nöjen.
— Bevars väl, hon var bjuden både hit och dit, men
sådant var inte roligt längre. — — —
I samma syfte brukade hon ibland då hon var ute i staden
ringa upp sitt eget telefonnummer och ivrigt be att få tala
med sig själv, allt för att folk inte skulle tro att hon var
alldeles isolerad. Detta hade så småningom blivit en fix idé
hos henne. Hon inbillade sig till och med att folk, som hon
mötte ute på gatorna och lärt sig känna igen, å sin sida
undrade över att hon alltid gick ensam och detta pinade henne
så, att hon blev alldeles förtjust då hon händelsevis träffade
någon bekant och fick följa med en bit — då log och pratade
hon överljutt, gestikulerade och skrattade med feberaktig iver
i en hetsig och övergiven önskan att behaga och slå an, kanske
bli vän med — — —
Men oftast skrämde hon de beskedliga människorna och
fick gå sin väg lika ensam som hon kommit.
Då grät hon ibland; hon kunde rakt inte förstå, varför
just hon aldrig kunde få några vänner, få vara människa som
andra.
Hon gick hem och satte sig vid fönstret. De röda
tegel-stenskuberna mittöver gatan reste sig i allt sitt tråkiga
Östermalms majestät på hennes högra sida och på den vänstra
låg det hyrda rummet med telefonfrökens säng och hennes
egen utdragssoffa, med det fyrkantiga bordet framför, där
hennes värdinna brukade hålla sina kafferep för kvarterets
gamla damer, och med de bruna väggarna, där hennes egna
släktingar, hopplöst sammanblandade med telefonistens och
värdinnans, hjälplöst tycktes fråga, med vilka de hade den
äran — —?
Dagarna voro mycket långa; slinga efter slinga fylldes
i hennes broderi, stycke efter stycke växte blommorna och
bladen fram, det enda som timmarna lämnade efter sig. Då
och då kom värdinnan in, knuffade upp dörren på sitt
task-spelaraktiga sätt, med händerna fulla av kaffegrej or, som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
