Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vegetationen en rent sydsvensk karaktär, så att vita mullbäret
trives, boken jämte idegranen uppträder i större bestånd och
valnötsträdet bär frukt. Lämna vi Vättern, denna i sagodunkel
insvepta sjö, som ännu väntar på sin fysiograf, och göra en utflykt
åt nordväst, befinna vi oss snart inne i ett av Sveriges mest
originella landskap och ett av de tidigast uppodlade.
Den uppsvensk som första gången färdas i Västergötland kan
icke undgå att lägga märke till de högst ovanliga konturer som
de över det eljes banala landskapet sig höjande bergen erbjuda.
Råkar man få sikte på dem en afton i skymningen, tror man
sig först se vallar, bastioner, ofantliga borgruiner. Och vid
dagsljus skola dessa visa sig vara taffelberg, bestående av lagrade
yngre bergarter, avsatta ur vattnet, och i den ordning staplade på
varandra, att på urbergets botten vilar sandstenen, därovan
alun-skiffern, kalkstenen och lerskiffern, samt överst ett skikt av
vulkaniska bergarten trapp.
Om man nu från Falköping gör en hastig promenad uppåt
Mösseberg, skall man strax märka huru vegetationen ändrar sig
på tjugu minuter. Vid det tämligen låga bergets fot trivas boken
och den ännu ömtåligare avenboken, vilken senares växtgräns
ligger nära två latituder eller tjugu geografiska mil sydligare,
beroende av skiffrarnas och kalkens luckra och drivande
beskaffenhet. Har man nått det översta ogenomträngliga trapplagret,
som icke genomsläpper vattnet och endast med stor svårighet
vittrar, befinner man sig på en ödslig fjällplatå. Enen kryper
häi ytterst betryckt bakom ljungen, och kråkriset, mjölonet,
lum-mem, krypvidet söka lä av den minsta sten; endast den vackra
klockljungen, mera ovanlig norrut, erinrar om sydligare trakter.
Men vandrar man vidare i denna ödemark, stöter man snart på
en liten mörk insjö med granskog på andra stranden, och under
det man låter ögat stanna på det lågt belägna skogsbrynet dragas
blickarna mot ens vilja ut i rymden, fängslas av ett i fjärran
svävande land, som ögat med svårighet söker fixera. Det liknar
först ett mycket tunt och ljust moln, men växlar som molnet form
och konsistens; kan tagas för en hägring, men stelnar slutligen
till en i lufthavet simmande ö — till skepnad av lågtryckt,
långsträckt pyramid. Och när den vackra synen slutat överraska
vaknar eftertanken och upplyser att det är Västergötlands och
hela södra Sveriges skönaste berg — Kinnekulle. Lämnande till
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
