Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FJORTONDE KAPITLET 241
såg, att det var flickor allesammans, lät han deras
små linnen sitta kvar.
Nu tvättade han deras fötter och händer med
sin svamp, kammade sedan deras hår, klädde dem
och lade dem att sova.
Det var, som om han fått främmande i stugan,
och han gick på tå för att icke väcka dem.
Han hade fått något att leva för, något att
pyssla om, att skänka sitt deltagande åt. Och när
han en stund gått och betraktat de sovande små
och såg, att de lågo med öppna ögon, trodde han,
att ljuset plågade dem, varför han släppte ner
rullgardinerna.
När det blev skumt i rummet, överfölls han av
en tyngande sömnlusta, som härrörde av hunger,
ehuru han numera icke kunde förlägga
förnimmelsernas orsak till rätt ställe och således icke visste,
när han var hungrig eller törstig. Som emellertid
soffan var upptagen av de små, lade han sig på golvet
o,ch somnade.
När han vaknade, var det mörkt i rummet, men
dörren var öppnad, och en kvinna stod med en tänd
lykta på tröskeln.
- Herre Jesus, han ligger på golvet, hördes
Ömans piga utbrista. Men kära lilla herrn, vet han
inte, att det är julafton i dag?
Han hade sovit över ett dygn och in på andra
dagens eftermiddag.
Medvetslös reste han sig, saknade något, ty
tull-karlarne hade varit nere och konfiskerat strandgodset,
men han kunde ej erinra sig, vad han saknade.
Han kände endast en förfärlig tomhet som under en
stor sorg.
16. - Strindberg, l havsbandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
