Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemsöborna - Tredje kapitlet. Drängen lägger trumf på bordet, blir herre på täppan och kröker till ungtupparna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han
tvang till ett skratt för att vara med de andra.
– Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om
på samma ton, men nu står jag inte ut längre, utan
jag får lov att gå och se efter vad de ha för sig.
I detsamma kommer Carlsson med gumman ut
i förstudörren och medför den sökta härven. Det
är en grann en, målad med två hjärtan och anno
1852 och var en gång den gamlas fästmöhärv,
som Floden i världen själv hade gjort och som hade
ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder
synes ha satt gummans friska sinne i en munter
stämning, och utan ett spår av sjuklig känslosamhet
visade hon på årtalet och sade:
– Det var inte i går, det, som Floden gjorde
härven...
– Och du klev i brudsäng, moster, inföll
Svinnockarn.
– Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
– Sex veckors grisar och två års änkor kan man
aldrig tro, brydde Fjällångarn.
– Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade
Fiversätraön på.
Och var och en kastade sin pinne på elden, men
gumman bara myste och slog ifrån sig, höll god min
och skämtade med, för att det inte var värt att bli
ond.
Så bar det av ner i myrängen, där starr och
fräken stod som furuskog och vattnet gick opp på
stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
Och gumman räfsade och gick på, så hon var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
