Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De små.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
108 PROSABITAR FRÄN 1880-TALET
som ingen annan. Därpå ger han maskinisten order
att elda under pannorna; han vill företaga en liten
tur till havs. Kaptenen ber och rasar, men där hjälper
varken böner eller fader vår. Och snart ser man de
stora skorstenarne utsända sina rökpelare i den
praktfulla natten. Propellern piskar det klara vattnet,
ankarkättingarna rassla, alle man äro i verksamhet,
och småttingen, som klättrat upp på en tågrulle,
utdelar, med roparen för munnen, sina befallningar.
Ankaret är lättat, styrmannen ropar »klart», och ned
till maskinen tränger en tunn, hes röst, som
kommenderar »framåt». Och nu knakar och stönar det i
fartygsskrovet, kolvarna suga sig väsande upp igenom
cylindrarna, excenterskivorna arbeta, spygatten spruta,
rodret knakar, kättingarna rassla, och lydigt som ett
flöte på en metrev glider kolossen med sina två svarta
skorstenar ut i det oändliga mörkret - satt i rörelse
av den späda rösten från ett insjunket människobröst,
vari två förstörda lungor med möda andas.
Det tycks, som om den lille mannen förstår, att
likhet människor emellan är en omöjlig sak och att det,
när tillfälle ges, alls inte är så tokigt att passa på och
klättra upp på andra för att inte bli söndertrampad.
Han kunde ju inte stå vid sidan av andra, därför att
han var så liten, men han kunde ändå komma upp över
dem; och när han träffade på någon, som stod högre,
så mådde han inte riktigt bra, förrän han såg dem
nere under sig. Man kunde nästan tro, att han icke
var medveten om sitt kroppslyte. En gång stod han
med sina vänner på en ångbåtsbrygga, då en
puckel-ryggig gick ombord. Emil vände sig bort från honom
som från någonting fult och sade:
- Det är verkligen synd om den unge mannen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
