Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - kucku ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gycklare, från m lat. caucularius,
gycklare, egentl.: en som leker el. gör
konster med bägare, till lat. canculiis,
bägare, dimin. till cauciim ds., jfr grek.
kånka, kaukdlion, kymr. cawg, f. ö. av
okänt ursprung.
kucku, gök, Serenius 1734: kuko; plur.
kukuer C. F. Dahlgren 1829; efter lätet
liksom ty. kuckuck, ty. dial. gugku, fra.
coucou, eng. cuckoo osv. o. liksom det
äldre gök (se d. o.): jfr guckusko.-
Dessutom benämning på ett kort i
killeleken (kambio), Bellman (i speltermen
Cucu står), Schröderheim osv., samt förr
beteckning på ett högt stadium av rus,
Aftonbl. 1845, efter kucku som namn
på det högsta kortet i killespelet.
Kuddby, se kuta.
kudde, Schroderus o. 1638: kudda =
isl. koddi, no., ä. da. kodde; meng. codde
är lån från nord.; samma ord som (resp.
besl. med) fsv. kodde (el. kodder),
testi-kel, sv. dial. kodd(ar), no. kodd, da. dial.
kodde, ägs. codd ds., mholl. kodde även
’klubba’; ävensom sv. dial. kudde,
ärtbalja, da. dial. kodde, meng. codde ds.;
o. sv. dial. kudd9 liten (fullvuxen)
person, liten pojke, mlty. kudde, kodde, gris
(med samma betyd.-utveckling som i de
under kult anförda orden).
Hypoko-ristiska bildningar till germ. stammen
*kud- i nisl. koÖri, testikel, ffris. kuda,
knölpåk, ty. dial. käutel, svulst, m. fl.
Jfr f. ö. Persson Indog. Wortf. ss. 108
f., 937 o. (med annan förklaring av -dd-)
v. Friesen Mediag. s. 93 f. Möjl. ytterst
dentalutvidgning av ie. roten gu, vara
välvd o. d.; se kjusa.
kufisk, värd.: komisk, kuriös, A.
Engström 1909, Dag. Nyh. 1914, i
Uppsalaslang atm. på 1880-t.; egentl, skämtsam
auv. av kufisk, om gamla arabiska
mynt, till Kufa vid Bagdad i Asiatiska
Turkiet.
kugga, Atterbom LO: kuggade
studenter; förr stundom även ’kväsa’, t. ex.
Onkel Adam Får gå! s. 124 (1844; med
anföringstecken) o. enstaka i finnl.,
Ta-vaststjerna, vars bruk av ordet i denna
betyd, sålunda icke såsom gissats från
finsk-svenskt håll, beror på misstag, jfr
även J. af Wingård i Nordstjernan 1848
s. 65: ’kuggad och inkörd i Magdeburg’,
Ordet betecknas på 1840-t. icke sällan
med anföringstecken; jfr (utom ex. från
O. Adam) Kiellman-Göransson i
Nordstjernan 1847 s. 155. Antagl. upptaget
från dial., t. ex. Vbtn i betyd, ’narra’.
Av dunkelt urspr.; snarast en
intensivbildning till ett verb motsv. isl. kiiga,
tvinga (se kuva). Andra förmodanden
se Noreen V. spr. 3: 281 o. Falk-Torp
s. 590.
kugge el. kugg, Spegel 1712; av
omstridd härledning. Enl. v. Friesen
Me-diagem. s. 105 o. Persson Indog. Wortf.
s. 113 till germ. *kugg- i bl. a. ägs.
cyc-gel (eng. cudgel), knölpåk, mlty. kogge,
ett slags brett o. klumpigt lastskepp =
meng. cogge, ä. da. kogge, isl. kuggr
(de två senare lånord), samt *ku$- i
mhty. kugele (ty. kugel) m. fl.; i så fall
säkerl. bildningar med spontan
konso-nantförlängning av samma slag som i
no. äg ge, tagg (se agg), (sv.) n a gg, pigg,
sp i gg, t a gg (annorlunda dock v. Friesen
anf. st.). Noreen V. spr. 3: 281 m. fl.:
till fhty. kiuwan osv., tugga (jfr under
tugga), med nordiskt (/(/-inskott som i
hugga osv.; alltså egentl.: tand.
Dunkelt.
kujon, ä. nsv. även kojon, t. ex. Brasck
1648 = ä. da. kojon, da., Ity., ty. kujon,
ä. ty. cojon, av fra. coion, av ital.
cog-lione ds., urspr.: testikel, avledn. av lat.
cöleus ds., av omstritt ursprung.
kul, bris, 1717: magert kuhl, Starck
kuhl, 1740: styf kuhl, 1756: en liten kul,
synes i sv. atm. väsentligen ha uppstått
ur ä. nsv. kult, under 1700-t:s första
hälft vanlig form för k u 11 j e; jfr s t i 111
väder under stiltje, o. bör sålunda
ej utan vidare identifieras med det väl
inhemskt nordiska isl., no. kul, jfr da.
kule, by med regn o. hagel, som äro
besl. med sv. dial,, no. kula, blåsa litet,
da. kule, blåsa starkt, avljudsform till
sv. dial. kala, blåsa litet, osv. (se kall
o. jfr kulen). - Kuling, O. v. Dalin,
äldre (1628; U. Hjärne) kyling(h);
Serenius 1757: kolning = da. kuling; möjl.
inhemskt, men kanske snarare efter höll.
koeling; jfr även ty. kuhlung.
1. kula, bula = fsv. = isl. kula, ä.
da. kule (jämte sv. dial. o. no. kul) =
mlty. kule ds., med avljudsformen mhty.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
