Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - man ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-u l k, -vatten, samt i en mängd sv.
ortnamn t. ex. sjön. M ar e n, -m a ren
(de allra flesta nära saltsjön; J alm ar en
har dock annat ursprung); sv. dial. mar,
kärr, moras, grund, gyttjig havsvik, fsv.
*mar (fsv. mcer från mlty.) = isl. marr
m., sjö, hav, got. *mar- i mari-saiws,
hav, fsax., fhty. meri (ty. meer) ds., ägs.,
eng. mere (sjö); med växlande kön; jfr
got. mara, hav; av germ. *mari-, motsv.
lat. mare, hav (jfr marin), fir. miiir (av
*mori)9 fslav. morje ds., litau. märés, haff
(’hav’ däremot i litau. jzirés); i avljudsförh.
till germ. *möra-9 träsk (se moras). Den
slaviska stammen mor- ingår även i det
mähriska flodnamnet Morava (varav
Mähren) o. i slav. Po-morje, egentl.:
vid havet, kustland (= Pommern), o.
den motsv. keltiska i (P)armorica,
gammalt namn på Bretagne, med i kelt.
bortfallet uddljuds-/}. - Ordet, som
återfinnes i de flesta ieur. spr. (dock ej
säkert uppvisat i indo-iranska spr. o.
grek.), har anförts som stöd för den
uppfattningen, att indoeuropéernas
urhem varit beläget vid något hav. - Jfr
markatta, M ar ma, marskland,
marsvin o. manet.
mara = fsv., isl., fhty. (ty. ma/ir) -
da., mlty., ägs. mare (eng. night-maré);
jfr fslav. mora, häxa (enl. somliga lån
från germ. spr.), ir. mor-(r)igain, egentl.:
mar-drottning. Omstritt. Vanl. fört
till germ. roten mer, krossa o. d. (se
m ur ken, mörja); jfr f ra. cauchemar,
marritt (till lat. calcäre, pressa, trycka;
senare leden från mara). Dock även
sammanställt med lat. mor/, dö (se
mord), i så fall egentl.: dödsväsen;
ävensom med fsax. merrian, hindra, osv.,
ffris. mere, band, boja, m. m. (jfr m arla
2). Litteratur se Falk-Torp s. 1515,
Hirt-Weigand under mahr. - Hit höra
också: m arb u ske,-kvast, -lock,-skog,
-tall, jfr nisl. marhrisla, no. marekvist,
da. marelok, sv. dial. martova, mlty.
marvlechte, marlock, ty. mahrzopf osv.;
ty. dial. hexenbesen, häxkvast, eng. dial.
witch’s besom ds.; sammanhängande med
föreställningar om maran, som rider träd
(mar k väst, -tall osv.) o. hästar
(marlock). Jfr marieka.
marg, marginal, 1693 o. 1754 (båda
best. form margen} = da. märg,
margen, av lat. ackus. marginem till margo,
kant, rand. Formen märg har uppstått
genom missuppfattning av -en i margen
som best. artikel; jfr t. ex. sate,
tallrik. Se Jespersen Festskr. t. Thomson
s. 2. - Avledn.: marginal (se d. o.).
Margareta, kvinnon. = fsv., motsv.
mhty., ty. Margarete osv., av lat.
mar-garita, pärla, av grek. margarites ds.
(varifrån got. marikreitus o. mhty.
mar-garite, pärla), till grek. mdrgaron, pärla
(se margarin), av österländskt
ursprung. - Härtill: Greta, Margit (se
d. o.), Marit, Märta (se d. o.).
margarin, av f ra. margarine (från o.
1870), närmast till margarique, ett slags
syra, som ingår i margarinens
sammansättning, till grek. mdrgaron, pärla; efter
färgen (se Margareta).
margfaldig, arkais., jfr fsv.
margh-fålder, marghfaldeliker, till fsv. margher,
marghin, mången = isl. margr-,
sammanställt med roten i nisl. mor, stoft,
mängd, sv. mur ken, mor, mörja. Jfr
f. ö. -faldig.
marginal, o. 1700: ’Han höll så hög
som låg vid marginalen’; f. ö. vanligt
först på 1800-t.: Weste 1807 osv. = ty.
marginalc, av nlat. marginälis, avledn.
av lat. margo (genit. -in/s), kant, rand
(urbesl. med mark 1). Jfr märg. -
Östergren Fram. ord föreslår i stället
försvenskningen frikant.
Margit, kvinnon. = fsv. (t. ex. 1407:
Marghif), uppkommet av Marg(a)ret(a)
(med huvudtonen på första stavelsen),
alltså analogt med Märta. - Biform:
Marit.
Maria, kvinnon., från lat. Maria, grek.
Maria, från hebr. (arameiska) Mirjam,
Marjam, med gammal biform Marja,
varav (egentl, oblik kasus) Marjo o.
M aj a (se närmare detta ord). - Under
medeltiden i Sverige sent (slutet av
1300-t.) o. f. ö. ytterst sällsynt, liksom
under samma tid också i det övriga
Norden; så t. ex. aldrig anträffat bland
(åtminstone det svenska) klosterfolket.
Utan tvivel sammanhängande med en
av religiös skygghet o. försynthet
förestavad motvilja mot uppkallelse efter
Gudsmodren, av samma slag som den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
