Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - njure ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställts. - Delvis annorlunda o.
sinsemellan avvikande v. Friesen Mediagem.
s. 73 o. Torp Etym. ordb. s. 461. - I
den ä. nysvenska o. dialektiska betyd,
’blånor o. d.’ föreligger snarast ett
aii-nat ord, som däremot sannol. är besl.
med det nämnda germ. verbet med
betyd, ’plocka o. d.’.
2. noppa, växtsl. Giiaphalium, i dial.
även om Trifolium arvense; till föreg,
med syftning på växternas ludenbet; jfr
samma betyd.-utveckling hos det under
n ock anförda växtnamnet nocka, som
användes om ullörten, Filago.
nor, i ä. nsv. även om en lång smal
bäck; egentl, dial., men förtjänt att
återupptagas i riksspr.: sund el. å
mellan tvenne bredare vattendrag = fsv.,
no., da. dial. (havsarm med smal
öppning); i en mängd sv. ortnamn, såsom
sjön. Norén, Halvars- o. Väll en o ren
samt Nora, Norsholm, Skällnora; av
germ. *nöra- n.; i avljudsförh. till germ.
*narwa-, trång, i fsax. /?aro, ägs. nearo (eng.
narrow), jfr isl. Norva- (o. Njprva)snnd,
sundet vid Gibraltar, o. vidare *nerw- i
sjön. Nj arven osv.; besl. med lett. närs,
narws, krämpa, klove; till en ie. rot ner,
bl. a. sammandraga, åtsnöra (med s- i
snara). Jfr n ar v l, Närke. - Till
ortnamn, vari nor ingår, äro en del
familjenamn bildade t. ex. Noreen, tidigare
Norenins, efter Nors pastorat Vrml.
Nora, stadsn., fsv. Nörir (plur.), till
föreg.
nord, norr (om vinden), i sjömansspr.,
Palmcron 1642, från Ity. el. höll.,
liksom ost, syd, väst; se f. ö. norr. -
N o r d s t j är n a n, förr bruklig benämning
på polstjärnan, Bröl.-besv. ihugk. osv.
o. ännu t. ex. 18,35, 1857 o. alltjämt
i vissa dial., t. ex. Smal.; förr även:
nor- 1658 osv., norr(e) 1672, Dalin
1742 m. fl.; efter ty. nordstern (se
p o l s t j ä r n a). I anslutning härtill n o r
d-s tjärneord en (instiftad 1748), vars kors
bär omskriften ’nescit occasum’, dvs.
’hon vet ej av nedgång’ (liksom
polstjärnan). Vardagl. i stället
nordstjärna^), t. ex. G. F. Dahlgren 1837.
nordan, i ä. nsv. även norden, t. ex.
Spegel (om nordanvinden), fsv. norpan,
från norr, i norr, som prepos.: norr om
(kvar i ortn. Nordanskog Smal.) -
isl. nordan, da., mlty. norden, fhty.
nordana, ägs. nordan; bildat med det
ur-germ. riktningsadv. -ana (jfr fjärran
osv.).
Norden, som ett slags egennamn, även
Nord (t. ex. Swedenborg 1719; jfr: ’du
höga Nord’), med -en uppfattat som best.
art. = da., från ty.: mlty. norden n. =
fhty. nordan n. (t}^. norden m.),
sub-stantivering av föreg. o. alltså
etymologiskt identiskt med detta.
Nordenskiöld (-sköld, -skjöld),
adligt familjen., ombilda! av de tidigare
Nordenberg o. Nordberg; efter torpet
N or dan åker Uppl.
Nordingrå, ortn., se -rå 7.
Nordmaling, socken i Vbtn, se
Maljen.
nordstjärna, nordstjärneorden, se
under nord.
Noreen, familjen., se nor.
Norge, fsv. Norghe, Noreghe (jämte
Noregher), egentl, dat. sing. av fno.-isl.
Noregr, Norvegr (även Nor-), äldre
*NorÖr-vegr = ägs. Nordiveg 800-t. eng.
Nor-way), lat. Norihwegia 900-t., runda.
| Nnruiak Juellinge, mhty. Norwege,-wwge
j (ty. Norwegen egentl, dat. plur.) osv.;
| jfr ägs ön nordwegas, vägen mot norr,
i samma betyd. o. isl. d nordrvega
(Helgakv. Hund. I) om de nordliga
länderna; till norr o. väg; alltså egentl.:
(åt) norr-hållet (jfr isl. austrvegr om
Gardarike, Ryssland, snÖrvegar om
’tysk-land o. Italien), vilken benämning sedan
fäste sig vid Norge. På formen Nerigon
hos Plinius kan i etymol. avs. intet
byggas. Haegstad Norvegia 1902 s. 1; jfr
om formutvecklingen A. Kock Ark. 24:
195 n. Med avs. på bortfallet av den
obetonade mellanvokalen jfr t. ex. fsv.
Sverghe av Sverighe (se Sverige) o.
åska av äsikia. - Annorlunda om
härledningen se Noreen Sv. etym. s. 22 f.,
varemot bl. a. Bråte Ark. 16: 173 n. 1.
norm, Schroderus 1635 = ty. (av
mhty. norm(e) osv., av lat. norma,
vinkelmått, rättesnöre, norm; f. ö.
omstritt ursp rung. Jfr a b n o r m, e n o r m.
- Härtill: normal, som matem. term
1744, f. ö. vanligt först under 1800-talets
senare hälft, ännu ej hos Weste 1807,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
