Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - normand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men väl hos Dalin 1853 == ty., fra., av
lat. normālis.
normand, se norrman.
norna, Geijer Vikingen 1811, Atterbom
1814, Tegnér; tidigare i hist.-mytol.
framställning == da. norne, upptaget från
isl. norn f., ödesgudinna. I västnord.
av obestämt antal, till sitt väsen goda
el. onda; mest kända äro: Urðr (==
fsax. wurth, öde, död, fhty. wurt, öde,
ags. wyrd, öde, död; till varda),
Verðandi (egentl.: vardande, blivande) o.
Skuld (till skola). Omstritt ursprung.
Enl. somliga till ie. roten ner, vrida
o. d., i litau. neriù nérti, träda på, nìrli,
slingra sig, osv.; alltså: snoende
ödestråden; enl. andra till sv. dial. norna,
nyrna, hemligt meddela, meng. nyrnen,
framsäga. Osäkert. - Formen norna
för isl. norn beror på samma analogiska
anslutning till de många kvinnonamnen
på -a, som givit de särsk. hos den
»götiska skolan» (t. ex. Tegnér) vanliga
formerna Frigga (redan hos t. ex.
O. v. Dalin) för Frigg, Iduna för
Idun; jfr även nsv. Disa för Dis,
Gerda för Gerd, Hilda för Hild
(liksom, från ett annat område, också
Valhalla för Valhall). Se Tegnér Om
genus i sv. s. 132.
norr, adv., fsv. nor(r) (av *norþr)
jämte nordher ävensom nordh == isl.
norðr, norð-, da. nord, ä. da. även
norder-, fsax. north, mlty. norder, fhty., ty.
nord, ags. norð (eng. north); från germ.
spr. även fra. nord; av germ. *nurþra-,
*nurþa- == ie *nrtro-, *nrto-, bildningar
med komparativsuffixeii -tr-, -t-, närmast
motsv. umbr. nertru, åt vänster; väl med
Bugge, Brugmann m. fl. besl. med grek.
éneroi, de underjordiske, énerthe(n) m. m.,
nedifrån, (e)nérteros, den andre, sanskr.
náraka, underjord. Grundbetyd, är
’vänster’, dvs. med utgångspunkt från in
do-européens huvudväderstreck öster, den
uppgående solen, mot vilken han vände
sig vid bön o. offer; jfr sanskr. savyá-,
ir. túath m. fl., som betyda både ’åt
vänster’ o. ’nordlig’, ävensom ir. fo-chla,
norr, kompar. till clé, vänster. Av de
övriga analogt bildade germ.
väderstrecksbeteckningarna synes norr
ensamt bevara minnet av detta urgamla
orienteringssätt; men även dessa ha,
enl. de sannolikaste härledningarna, sin
utgångspunkt i solens vandring på
himlavalvet. - Väderstrecket ’norr’
benämndes f. ö. efter t. ex. vindar (grek. ta
bóreia, nord(en) : boréas, nordanvind),
årstider (t. ex. litau. žiémieì, vinter o.
norr), stjärnbilder (grek. árktos, norr,
egentl, om Stora Björnen) osv. - Även
som sbst.: fsv. nor == isl. norðr n., jfr
fsv. nordh. Jfr nordan, nord(en).
- Härtill: adj. norra, från oblika kasus
av fsv. norre (jämte -y-, -ö-, ävensom
nörþre), motsv. isl. nyrðri, da. nordre,
ags. norðerra m. m. Formerna utan
omljud äro de äldre, bildade med ett
suffix -(a)r; de med omljud däremot
analogibildningar (på -iz- > -iR-) efter
typen lägre. - Härtill fsv. superl,
norþaster, nordharster, nordhester, ä. nsv.
nordast t. ex. P. Svart, Wivallius. -
Norrbagge jämte bagge, öknamn på
norrmännen, t. ex. A. Oxenstierna 1644:
norbaggar; G. I:s reg. 1525 m. fl.: bagge;
såsom sådant omnämnt i en norsk
konungasaga, enl. vilken Birger Jarl år
1257 förbjöd sitt följe att under konung
Håkan Håkanssons besök kalla
normännen bagga; som tillnamn på en dansk
biskop Sven (Norbag(g)e) o. 1080; jfr
även baggsöta. Möjl. == det fsv.
tillnamnet bagge; jfr också sv. dial. bagge,
gosse, yngling. Ordet är sannol.
etymologiskt identiskt med djurnamnet bagge
o. därmed sammanhängande
beteckningar; men behöver därför icke vara
detta namn i överförd användning (jfr
i så fall t. ex. John Bull, öknamn på
engelsmännen): möjl. utgå samtliga från
en germansk grundbetyd, av något tjockt
el. klumpigt; jfr de sv. okvädinsorden
kloss, knöl osv. Dock enl. Noreen Ark.
6: 308 ytterst ombildning av den
latiniserade formen Norvagus, norrman,
stundom skrivet Norbagus. - Norrön i
nor röna tunga, om de västnordiska
språken; lärt lån från isl.; till isl.
norr-0nn, som kommer från norr, norsk =
fsv. noren m. m., fhty. nordrôni, ägs.
norðerne (eng. northern); väl bildat med
en avledn. motsv. -āneus i lat. extrāueus,
utifrån kommande, osv.
norrbagge, se norr slutet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
